I oktober mejades 14 personer ner under en fotbollsmatch i San Pedro Sulas, Honduras. Månaden innan ska 15 personer ha skjutits till döds, i en drogrelaterad uppgörelse, i en skofabrik i samma stad.

Våldsspiralen i Mexiko, med knarkligor som skördar offer och poliskårer som avgår, har skildrats flitigt i medierna den senaste tiden. Men om situationen i Centralamerika skrivs betydligt mindre.

Läs hela artikeln och intervjun med mig på dn.se!

För den som vill veta mer kan jag också rekommendera en skrift jag skrivit på ämnet: ”Kriget mot maras – om ungdomsgäng i Centralamerika”, Världspolitikens dagsfrågor. Utgiven av Utrikespolitiska institutet, 2006.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning trots fredsavtalet
2. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
3. Etiska pensionsfonder och Goldcorp i Centralamerika

I förra veckan hittades de två lemlästade kropparna av de mexikanska poliser som utredde massakern på 72 papperslösa emigranter på väg till USA. Polismorden utfördes direkt efter att den mexikanska armén dödat 24 medlemmar av den narkotikakartell som utfört massakern.

Läs hela reportaget på tidningen Fokus hemsida.

Relaterade inlägg:

1. Svårlös konflikt drabbar ursprungsbefolkningen
2. Ett halvt millenium av förtryck
3. Därför ligger USA lågt

Ett år efter kuppen har våldet mot civilbefolkningen ökat dramatiskt. Inte bara medlemmar i den pacifistiska motståndsrörelsen mot kuppen har mördats, trakasserats, hotats och misshandlats. Sedan årsskiftet har åtta journalister mördats, vilket är fler än i något annat land på det västra halvklotet. Knappt något av brotten har utretts.

Sverige bidrar med tre miljoner kronor till den honduranska sannings- och försoningskommissionen, som enligt Jan Robberts är den enda vägen till försoning. Hans och många andra givares förhoppning är att sanningskommissionen ska kunna kasta lite ljus över händelserna som ledde fram till statskuppen den 28 juni förra året.

Sanningskommissionens ordförande, Guatemalas tidigare vicepresident och utrikesminister Eduardo Stein, sa tidigare i år att kommissionen skulle föreslå institutionella reformer. Han fick genast på fingrarna från flera regeringsrepresentanter som menade att kommissionen bara skulle dokumentera vad som hänt. Flera av de sittande ministrarna stödde kuppen.

När Stein och de fyra andra ledamöterna i kommissionen väl kunde inleda sitt arbete i början av maj, var det med ett något urvattnat mandat i ryggen. Robberts menar att mandatet gott kunde ha varit starkare, men samtidigt har han fått flera signaler som tyder på att kommissionen knappast kommer att gå den honduranska regeringens ärenden.

- När den den interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna kritiserade sanningskommissionen för att den inte skulle ta upp övergrepp på de mänskliga rättigheter i sin rapport förklarade Stein att det skulle man visst, säger Robberts.

President Porfirio Lobo valdes i november förra året. Efter att han tillträdde i januari har hans regering erkänts av USA, EU:s medlemsstater och ett trettiotal andra länder, men bland annat tio regeringar i Sydamerika vägrar erkänna regeringen. Liksom motståndsrörelsen menar de att Lobo valdes i odemokratiska val administrerade av en kuppregering.

Publicerad i Omvärlden 5/2010

Relaterade inlägg:

1. Sanningskommission utesluter inte konstitutionella förändringar
2. Honduras två sanningskommissioner
3. Honduras Sannings- och försoningskommission klar

Vilka lärdomar kan man dra av återuppbyggnadsarbetet efter orkanen Mitch när det gäller det jordbävningsdrabbade Haiti? Fem personer med lång erfarenhet av katastrofinsatser diskuterade detta ämne under Exit Nicaraguadagen, den 3 juni på Sida: Julio Raudales, viceminister i Honduras regering och ansvarig för biståndsfrågor, Jan Robberts, ansvarig för Sidas kontor i Honduras, Ian Christopolos, forskare vid Danish Institute for International Studies,  Edgardo Chévez, chef för Organismo Christiano de Desarollo Integral de Honduras och Torsten Wetterblad, tidigare Sidas platschef i Nicaragua.

Moderator: Erik Halkjaer

Läs hela referatet från seminariet här.

Relaterade inlägg:

1. Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap
2. Stort intresse för slutseminarium
3. Haiti och Honduras

Nio seminarier, 200 deltagare, 20-talet panelister, utställningar, musik och intensiva diskussioner. Intresset var stort för det avslutande seminariet i samarbetet med Nicaragua, Honduras och de regionala programmen i Latinamerika.

Läs mer här.

Relaterade inlägg:

1. Seminarium om Nicaraguabistånd flyttat till 3 juni
2. Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap
3. Lyssna mer på dem som drabbas

Vilken skillnad kan ni i Honduras Sannings- och försoningskommission göra för att förändra den konstitutionella kris som Honduras genomgår?

- Sannings- och försoningskommissionen kan konstruktivt bidra, med sin rapport och sina rekommendationer, med att överbygga klyftan mellan de mest radikala positionerna, och främja en lösning på ett par av de politiska och institutionella problem som inte lösts sedan den 28 juni 2009. Men bara honduranerna och institutionerna kan vara ansvariga för att finna, välja ut och själva genomföra de förändringar som behövs.

Resultaten av kommissionens arbete kommer inte att publiceras förrän om tio år. Varför det?

- Så är det inte. Kommissionen kommer att lämna in sin rapport om åtta månader, i början av nästa år. Vad som kommer att sparas i tio år är bara hemlig information som vissa personer velat berätta för kommissionen, som vittnesmål från personer som är rädda för repressalier.  Detta representerar en mycket liten del av det material som kommissionen redan har fått in i form av material och vittnesmål. I fallet med Guatemalas sanningskommission är denna typ av material hemligt i 50 år.

Det finns personer, bland andra inom den Nationella motståndsrörelsen mot kuppen, som anser att kommissionen inte är oberoende, att ni blivit utpekade av president Porfirio Lobo, som har sin egen agenda. Om ni inte har det civila samhällets stöd vilken roll spelar då ert arbete?

- Kommissionen skapades genom ett dekret av president Lobo, precis som Chiles sanningskommission, som skapades genom ett dekret av president Ailwyn, medan general Pinochet fortfarande var militärchef. Det hindrade inte denna kommission att inleda sitt oberoende arbete, och dess resultat innebar mycket för Chiles demokratisering och konsolideringen av de demokratiska institutionerna. Kommissionen i Honduras föddes under en polemisk period, med stora motsättningar och motsägelser, precis som andra latinamerikanska sanningskommissioner. Det är ett par ledande röster inom båda de extrema lägren som kritiserar kommissionen. Ett par röster inom motståndsrörelsen tror att kommissionen bara finns för att tvätta kuppmakarnas händer och att den bara är en förlängning av kuppen. Andra röster från de mer konservativa lägren anser att kommissionen är ett av Zelayas instrument, en trojansk häst för att reformera konstitutionen. Men det finns viktiga delar av befolkningen som stödjer vårt arbete.

Från början sa du att kommissionen skulle göra rekommendationer till förändringar av den honduranska konstitutionen, men regeringen sa nej, att kommissionen bara skulle förklara de händelser som ledde fram till och följde på den 28 juni 2009. Skulle du kunna kommentera detta?

- Kommissionen mandat är inte bara att kasta ljus över händelserna, före, under och efter den 28 juni 2009. Det är också att lämna rekommendationer åt det honduranska folket, för att detta inte ska upprepas. Vi kan inte förutspå nu vilka rekommendationer kommissionen kommer att göra, innan vi är klara med våra undersökningar och försök att förstå vad som hände (det vore att förutspå resultatet av en match innan matchen ens var spelad). Men på grund av krisens natur, gissar vi att de kommer att inkludera institutionella förändringar och även lagreformer. Men kommissionen utesluter inte något i förväg, inte ens om det handlar om konstitutionella förändringar.

Intervjuad per e-post i slutet av maj 2010

Relaterade inlägg:

1. Sanningskommission ska ena splittrat Honduras
2. Honduras två sanningskommissioner
3. Honduras Sannings- och försoningskommission klar

I mitten av maj annonserade Mauricio Funes bildandet av Medborgarrörelsen för förändring. Han underströk att det inte var något politiskt parti, utan en bred sammanslutning av representanter från olika delar av det civila samhället och näringslivet.

Som om ett eko av sin honduranska kollega, Manuel Zelaya, som avsattes i sen statskupp den 28 juni förra året, sa Funes att det civila samhället behöver reagera för att ”kunna ta sig förbi de hinder som blockerar den process av social förändring som landet genomgår.”

-Det är inte partierna som bestämmer vilken riktning ett land ska ta, det är folket, sa Funes.

När Funes tillträdde en 1 juni förra året var det som den tidigare gerillan och det nuvarande vänsterpartiet FMLNs första president. Han gjorde tidigt klart att han inte tänkte ta hänsyn varken till partier eller rörelser, utan styra för folkets bästa. FMLN gjorde ingen hemlighet av att man valt den tidigare så populära tv-journalisten till sin kandidat för att nå presidentposten. Det tycks man ångra idag.

Sedan årsskiftet agerar FMLN allt mer oppositionsparti medan Funes lierat sig med framför allt utbrytarna från höger- och det tidigare regeringspartiet ARENA, kallade GANA. Tillsammans med militärens tidigare parti PCN och kristdemokraterna PDC har GANA stött flera av Funes förslag i parlamentet. Ibland har han även fått med sig ARENA, men FMLN har valt att blockera allt fler av presidentens förslag. När partiet firade ettårsdagen av segern i presidentvalet i mars, var inte ens Funes inbjuden.

I maj valde dessutom jordbruksministern Manuel Sevilla att avgå. Han anklagade Funes för att köpa GANAs och PCNs stöd med hjälp av jordbruksstöd till partiernas borgmästare ute i landet. Funes förnekar naturligtvis detta och har krävt bevis, som Sevilla hittills inte kunnat få fram. Det mesta talar snarare för att Sevillas avhopp är det första av flera som kan komma när FMLN börjar vända Funes ryggen.

Till skillnad från sin honduranska kollega Zelaya manöverar Funes sin politiska omvälvning något skickligare. Han har haft personliga möten med regionens två mäktigaste män, USA:s och Brasiliens presidenter Barack Obama och Luiz Inacio Lula da Silva, och fått deras stöd. Detta trots att Funes kritiserat Obama för att inte stödja de centralamerikanska staterna mer i kampen mot narkotikakartellerna vars tentakler nu även tagit sig in i de centralamerikanska staterna. Han har även tagit Honduras nya president Porfirio Lobos parti och krävt att hela världen bör backa upp honom. Lula da Silva menar å sin sida att Lobo valdes under odemokratiska förhållanden och därför inte bör erkännas.

Zelaya valde den venezuelanska presidenten Hugo Chávez och de kubanska bröderna Castros stöd, vilket Funes undvikt. Han har även, liksom sina företrädare valt att satsa på militärens i kampen mot den ökande brottsligheten. Han tycks dock ha ett partiöverskridande stöd för en planerad politik mot våldet som inte bara ska fokusera på hårda tag, utan även på socialt förebyggande politik.

Rent konkret har Funes fått rätt lite uträttat under sitt första år vid makten. Förutom att öka antalet militärer på gatorna, vilket bryter mot fredsavtalet från 1992, har han fått igenom en skattereform, fått beviljat stora lån från regionala kreditinstitut och å statens vägnar bett flera av offren för inbördeskrigets (1980-1992) brutala våld om ursäkt. Ett magert resultat, anser de flesta analytiker. Själv menar Funes att det tar lång tid att genomföra stora förändringar i ett land som styrts av högern och storföretagarna i årtionden, något som även det påminner en del om Zelayas frustrerade syn på honduransk politik.

Trots få resultat av sin politik är Funes Latinamerikas mest populära president med 83 procent stöd bland det salvadoranska väljarna. Näst mest populär är Lula da Silva, som har tre fjärdedelar av de brasilianska väljarna bakom sig.

Så här i fotbolls-VM tider har dock Funes valt att vägra en specialkommission från det internationella fotbollsförbundet FIFA tillträdde till El Salvador, vilket lett till att El Salvador utestängts från alla internationella fotbollsarrangemang. I det fotbollstokiga El Salvador, som tvingas se på när grannlandet Honduras lattjar med trasan i Sydafrika, är det inget bra sätt att försöka behålla sin popularitet. FIFA vill se över det salvadoranska fotbollsförbundet FEDEFUT:s ekonomi, vilket alltså inte Funes anser är nödvändigt.

Relaterade inlägg:

1. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre
2. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
3. Hopp om förändring i El Salvador

Tanken var att möta Pedro Juan Gutiérrez i hans lägenhet i Centro Habana, i Havanna, på Kuba. Istället kom intervjun att ske på Teneriffa, på Kanarieöarna, där han besöker sin flickvän och håller på att avsluta sin senaste novellsamling.

Den idag 60-årige författaren ger ett lugnare och mer belevat intryck än sitt alter ego i Havannatriologin. Han har själv sagt att 80-90 procent av misären, sexet och akohol- och drogmissbruket i Havannatriologin är självupplevt, vilket har gett honom en nästan mytisk status. Mången är den läsare som knackat på hans lägenhetsdörr och nästan besviket funnit en annan person än de förväntat sig.

- En författare skriver utifrån förundran. Jag kom till Havanna efter att i tolv år levt ett rutinartat liv som journalist i Pinar del Río. Jag var djupt involverad i revolutionen, politiken och journalistiken. Jag hade levt ett bekvämt liv och trodde att alla på Kuba levde så, men så var det inte. I Centro Habana fanns en starkt utpräglad individualism, man sålde droger och det fanns en utbredd prostitution. Jag mötte en annan värld som jag förundrades över.

Pedro Juan Gutiérrez förundran sammanföll med den på Kuba så kallade ”speciella perioden”, som Kubas ekonomiska kris efter Sovjetunionens och östblockets fall kom att kallas. Många kubaner, inklusive Pedro Juan Guitérrez själv kastades ut i en för dem tidigare okänd fattigdom där det mer kom att handla om allas kamp mot alla än kollektivets alla för en, en för alla.

När krisen nådde sitt crescendo i augusti 1994, då närmare 40 000 kubaner med den kubanska statens goda minne, lämnade ön på hastigt ihopsnörda flottar, stod även Pedro Juan Gutiérrez på randen till sammanbrott.

- Kuba befann sig i en djup ekonomisk kris samtidigt som jag genomgick en personlig kris efter ett raserat äktenskap, att min pappa gått bort, en av mina äldsta barndomsvänner begått självmord och mamman till ett av mina barn dött i cancer, bara 32 år gammal.

Efter att ha jobbat i 22 år som journalist hade Pedro Juan Gutiérrez tillgång till mycket information om den ekonomiska krisen som andra inte hade. Han kunde se den verkliga vidden av eländet och insåg att allt han trott på under sitt vuxna liv plötsligt visat sig vara falskt.

- Jag blev deprimerad, väldigt arg, mycket alkoholiserad och var på gränsen till att ta mitt liv.

Pedro Juan Gutiérrez tog inte sitt liv. Han började skriva. Den första novellen i Havannatriologin, Nya saker i mitt liv, har som utgångspunkt de dagar då folk kastade sig i havet mot Florida i augusti 1994. De kommande tre åren kom han att skriva ytterligare 59 noveller. På dagarna skrev han för den kubanska tidskriften Bohemia och ett par andra tidskrifter. Om nätterna följde ett hejdlöst supande, ett sexuellt gränslöst leverne och mitt i ruset, novellskrivande.

Även om Pedro Juan Gutiérrez inte vill säga att han skriver politiskt föredrar han att beskriva texterna i Havannatriologin som krönikor, berättelser om saker som hände runt i kring honom. Att boken fortfarande inte ges ut officiellt på Kuba är väl ett bevis gott som något på hur nära sanningen den ligger.

- När jag var journalist var mitt syfte att skriva politiskt, att skriva sådant som förverkligade det jag själv trodde på, men när du börjar skriva litteratur inser du att politik är av underordnad betydelse, att politik förändras. Tar du in politik i dina böcker förlorar de i litterär kvalité. Det centrala temat i mina böcker är fattigdom.

Trots flera möjligheter att lämna Kuba har Pedro Juan Gutiérrez valt att stanna, något som han tror att han fått respekt för på Kuba. Han menar att de som går i exil lätt gör sig själva till fiender, utan att de kanske vill det.

Då inget kubanskt förlag ville ge ut Havannatriologin hamnade den 1998 på spanska Anagrama. Boken cirkulerar, tack vare turister, ändå i ett par hundra exemplar på Kuba.

Det kubanska författarförbundet UNEAC stödjer Pedro Juan Gutiérrez, men vill inte ge ut boken. Istället har man gett ut ett par av hans senare verk.

Fakta/Pedro Juan Gutiérrez

Ålder: 60 år

Bor: Centro Habana, Havanna, Kuba

Familj: Flickvän, fyra barn (31, 30, 25 och 9 år) med tre olika kvinnor. Har varit gift två gånger. Har tre barnbarn.

Bakgrund: Jobbade som journalist 1972-1998, bl a på radio, tv, nyhetsbyrån AIN och tidskriften Bohemia.

Bibliografi: debuterade 1987 med diktsamlingen La realidad rugiendo, publicerad på Kuba. Har publicerat tio romaner och novellsamlingar och åtta diktsamlingar. Har belönats med ett spanskt och ett italienskt litteraturpris. Är även konstnär. För mer info: www.pedrojuangutierrez.com

Publicerad i Göteborgs-Posten den 19 maj 2010

Relaterade inlägg:

1. En kubansk Bukowski
2. Sprickan i Havanna
3. ”Varje dag måste en författare överträda gränsen för det förbjudna en aning”

För tre år sedan köpte Goldcorp upp det amerikanska gruvföretaget Glamis Gold. I och med uppköpet blev Goldcorp ägare till gruvan Marlin, i regionen San Marcos, i Guatemala, en veritabel miljökatastrof och ett grymt exempel på den industrialiserades världens utnyttjande av fattiga människor.

Jag besökte området kring Marlingruvan för fyra och ett halvt år sedan, strax innan utvinningen av guld påbörjats. Byborna, till majoriteten delar av Guatemalas fattiga och marginaliserade ursprungsbefolkning, protesterade då mot att de inte haft något att säga till om inför beslutet att inleda brytning av guld i ett öppet dagbrott. Att bryta guld i öppna dagbrott innebära att det går åt enorma mängder vatten som dränerar jordbruken runt omkring. Dessutom används cyanid i brytningen, en giftigt ämne som lätt sprider sig i naturen genom grundvattnet.

I och med att Goldcorp förvärvade Glamis Gold blev företaget också ägare till San Martin-gruvan i Siriadalen, i Honduras. Där protesterade lokalbefolkningen redan 1999 mot att Glamis Gold aldrig gjort någon ordentlig miljökonsekvensanalys. Inte heller här hade invånarna fått möjlighet att säga sitt om projektet innan det påbörjades.

I en miljöstudie gjord 2006 av Siriadalens miljöorganisation visade provar att vattendragen i området kring San Martin gruvan innehöll stora mängder av cyanid, kvicksilver, bly och arsenik. Flera invånare i området led av kroniska hälsoproblem och hudsjukdomar. Dessutom hade grundvattennivån och nivåerna i vattendragen i området sjunkit dramatiskt till följd av gruvdriften.

Gruvdriften i San Martin, i Honduras, håller på att avslutas, men verksamheten i Guatemala är planerad att pågå i minst fem år till.

För mer om Marlingruvan, läs här, och här.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning för gängproblematiken i Centralamerika
2. När conquistadorerna återvände till Guatemala
3. Sanningskommission utesluter inte konstitutionella förändringar

Den officiella honduranska Sannings- och försoningskommissionen är ett resultat av det avtal som kuppregeringen och representanter för den avsatte presidenten Manuel Zelaya förhandlade fram i slutet av oktober förra året. Kommissionen leds av Guatemalas tidigare vicepresident och utrikesminister Eduardo Stein, som igår underströk att kommissionens ”arbete är att komma till botten av vad som hände.”

- Vi vill klargöra att vi inte kommit för att vara en del av den här kommissionen för att bli krönikörer, för det hade det varit bättre att kontraktera en historiker, sa Stein i närvaro av den panamerikanska organisationen OAS generalsekreterare José Miguel Inzulsa, de centralamerikanska staternas utrikesministrarna och representanter för den internationella diplomatiska kåren i Honduras.

Förutom Stein består kommissionen av en tidigare justitieminister och ledamot av den högsta domstolen i Peru, María Amadilla, en tidigare ambassadör och biståndsminister från Kanada, Michael Kergin och honduranerna Julieta Castellanos, rektor för Honduras nationella universitet, och hennes företrädare, advokaten Jorge Omar Casco. Kommissionen är tillsatt av Honduras president Porfirio Lobo, vald med de lägsta röstsiffrorna och valdeltagandet i något honduranskt val i modern tid, dessutom under överseende av en kuppregering.

Kommissionen har fått kritik för att bara Lobo tillsatt ledamöterna, utan inrådan från någon annan, allra minst det civila samhället. Dessutom är de två honduranerna i kommissionen medlemmar i Lobos eget Nationella parti. Att Peru och Kanada är representerade anses bero på att de två länderna var någorlunda neutrala i samband med kuppen. Kommissionens kritiker menar att Peru och Kanada snarare tog kuppmakarnas parti.

Den honduranska motståndsrörelsen mot kuppen består av flera fackförbund, människorättsorganisationer, miljörörelser, ursprungsfolksorganisationer, bonderörelser, studentorganisationer och representanter för alla de politiska partierna och flera yrkeskårer. Den har varken erkänt Lobos regering eller tillsättandet av Sannings- och försoningskommissionen, som den anser vara ett spel för gallerierna.

I det ursprungliga förslaget skulle kommissionen har lämnat rekommendationer på institutionella förändringar i Honduras för att undvika liknande konfrontationer som dem som skedde förra året. Detta ströks ur kommissionens arbetsbeskrivning och kommissionen kommer nu bara att undersöka och redogöra för de händelser som ledde till kuppen och situationen efter kuppen. Rapporten ska vara klar om åtta månader, men delar av den kommer att hållas hemliga i tio år.

Motståndsrörelsen lovade igår att på årsdagen av kuppen, den 28 juni, installera en egen alternativ Sannings- och försoningskommission. den skulle bland annat bestå av två mottagare av Nobels fredspris, guatemalanskan Rigoberta Menchú och argentinaren Adolfo Pérez Esquivel, ecuadorianskan och nunnan Elsy Monge, som suttit i Perus Sannings- och försoningskommission, den holländska människorättsförsvararen Theo Van Boven och argentinskan Nora Cortina, från organisationen Abuelas de Plaza de Mayo.

Den 28 juni i år kommer motståndsrörelsen även att ge regeringen listor med namnunderskrifter för krav på en folkomröstning om Honduras ska tillsätta en grundlagsförsamling. Målet är en miljon namnunderskrifter.

Den honduranska regeringen med Lobo i spetsen hoppas på att Honduras i juni även kommer att återfå sitt medlemsskap i OAS. Landet kastades ut ur organisationen i samband med kuppen. Den 18 maj är tanken även att EU och de centralamerikanska länderna ska skriva under ett associeringsavtal, men både dessa förhoppningar tycks nu komma på skam.

Samma dag som Sannings- och försoningskommissionen tillsattes i Honduras beslutade Sydamerikans tolv länder, som samlats i Den sydamerikanska unionen, UNASUR, att inte erkänna Lobos regering. Ländernas statschefer meddelade även EU att om Honduras inbjudan till Madrid den 18 maj inte rivs kan det hända att ingen representant från Sydamerika över huvud taget dyker upp. Likaså meddelade OAS generalsekreterare Inzulsa att Lobo hade mycket kvar att bevisa innan ett medlemskap i OAS kunde komma på tal igen.

De centralamerikanska ländernas regeringar, inklusive Nicaraguas Daniel Ortega, har alla backat upp Lobo, främst i hopp om att visa enighet inför USA och EU. USA och EU med de internationella kreditinstituten Världsbanken, Internationella valutafonden, IMF, och Interamerikanska utvecklingsbanken tycks även de ha dragit ett streck över förra årets händelser. Man har omfamnat Lobo. Men i Sydamerika visar regionens ledare prov på en sällan skådad enighet.

Relaterade inlägg:

1. Som om ingenting hänt i Honduras
2. Sanningskommission ska ena splittrat Honduras
3. Allt mer politiskt våld i Honduras