I oktober mejades 14 personer ner under en fotbollsmatch i San Pedro Sulas, Honduras. Månaden innan ska 15 personer ha skjutits till döds, i en drogrelaterad uppgörelse, i en skofabrik i samma stad.

Våldsspiralen i Mexiko, med knarkligor som skördar offer och poliskårer som avgår, har skildrats flitigt i medierna den senaste tiden. Men om situationen i Centralamerika skrivs betydligt mindre.

Läs hela artikeln och intervjun med mig på dn.se!

För den som vill veta mer kan jag också rekommendera en skrift jag skrivit på ämnet: ”Kriget mot maras – om ungdomsgäng i Centralamerika”, Världspolitikens dagsfrågor. Utgiven av Utrikespolitiska institutet, 2006.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning trots fredsavtalet
2. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
3. Etiska pensionsfonder och Goldcorp i Centralamerika

I mitten av maj annonserade Mauricio Funes bildandet av Medborgarrörelsen för förändring. Han underströk att det inte var något politiskt parti, utan en bred sammanslutning av representanter från olika delar av det civila samhället och näringslivet.

Som om ett eko av sin honduranska kollega, Manuel Zelaya, som avsattes i sen statskupp den 28 juni förra året, sa Funes att det civila samhället behöver reagera för att ”kunna ta sig förbi de hinder som blockerar den process av social förändring som landet genomgår.”

-Det är inte partierna som bestämmer vilken riktning ett land ska ta, det är folket, sa Funes.

När Funes tillträdde en 1 juni förra året var det som den tidigare gerillan och det nuvarande vänsterpartiet FMLNs första president. Han gjorde tidigt klart att han inte tänkte ta hänsyn varken till partier eller rörelser, utan styra för folkets bästa. FMLN gjorde ingen hemlighet av att man valt den tidigare så populära tv-journalisten till sin kandidat för att nå presidentposten. Det tycks man ångra idag.

Sedan årsskiftet agerar FMLN allt mer oppositionsparti medan Funes lierat sig med framför allt utbrytarna från höger- och det tidigare regeringspartiet ARENA, kallade GANA. Tillsammans med militärens tidigare parti PCN och kristdemokraterna PDC har GANA stött flera av Funes förslag i parlamentet. Ibland har han även fått med sig ARENA, men FMLN har valt att blockera allt fler av presidentens förslag. När partiet firade ettårsdagen av segern i presidentvalet i mars, var inte ens Funes inbjuden.

I maj valde dessutom jordbruksministern Manuel Sevilla att avgå. Han anklagade Funes för att köpa GANAs och PCNs stöd med hjälp av jordbruksstöd till partiernas borgmästare ute i landet. Funes förnekar naturligtvis detta och har krävt bevis, som Sevilla hittills inte kunnat få fram. Det mesta talar snarare för att Sevillas avhopp är det första av flera som kan komma när FMLN börjar vända Funes ryggen.

Till skillnad från sin honduranska kollega Zelaya manöverar Funes sin politiska omvälvning något skickligare. Han har haft personliga möten med regionens två mäktigaste män, USA:s och Brasiliens presidenter Barack Obama och Luiz Inacio Lula da Silva, och fått deras stöd. Detta trots att Funes kritiserat Obama för att inte stödja de centralamerikanska staterna mer i kampen mot narkotikakartellerna vars tentakler nu även tagit sig in i de centralamerikanska staterna. Han har även tagit Honduras nya president Porfirio Lobos parti och krävt att hela världen bör backa upp honom. Lula da Silva menar å sin sida att Lobo valdes under odemokratiska förhållanden och därför inte bör erkännas.

Zelaya valde den venezuelanska presidenten Hugo Chávez och de kubanska bröderna Castros stöd, vilket Funes undvikt. Han har även, liksom sina företrädare valt att satsa på militärens i kampen mot den ökande brottsligheten. Han tycks dock ha ett partiöverskridande stöd för en planerad politik mot våldet som inte bara ska fokusera på hårda tag, utan även på socialt förebyggande politik.

Rent konkret har Funes fått rätt lite uträttat under sitt första år vid makten. Förutom att öka antalet militärer på gatorna, vilket bryter mot fredsavtalet från 1992, har han fått igenom en skattereform, fått beviljat stora lån från regionala kreditinstitut och å statens vägnar bett flera av offren för inbördeskrigets (1980-1992) brutala våld om ursäkt. Ett magert resultat, anser de flesta analytiker. Själv menar Funes att det tar lång tid att genomföra stora förändringar i ett land som styrts av högern och storföretagarna i årtionden, något som även det påminner en del om Zelayas frustrerade syn på honduransk politik.

Trots få resultat av sin politik är Funes Latinamerikas mest populära president med 83 procent stöd bland det salvadoranska väljarna. Näst mest populär är Lula da Silva, som har tre fjärdedelar av de brasilianska väljarna bakom sig.

Så här i fotbolls-VM tider har dock Funes valt att vägra en specialkommission från det internationella fotbollsförbundet FIFA tillträdde till El Salvador, vilket lett till att El Salvador utestängts från alla internationella fotbollsarrangemang. I det fotbollstokiga El Salvador, som tvingas se på när grannlandet Honduras lattjar med trasan i Sydafrika, är det inget bra sätt att försöka behålla sin popularitet. FIFA vill se över det salvadoranska fotbollsförbundet FEDEFUT:s ekonomi, vilket alltså inte Funes anser är nödvändigt.

Relaterade inlägg:

1. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre
2. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
3. Hopp om förändring i El Salvador

Årsdagen av mordet på Romero sammanföll nästan med årsdagen av valet av Funes som president, en minst lika historisk dag då det innebar att den tidigare vänstergerillan FMLN fick makten i landet. Funes har sedan tillträdet i juni förra året bett om förlåtelse, å statens vägnar, för alla övergrepp mot civilbefolkningen under inbördeskriget 1980-1990, och även tagit det statliga ansvaret för morden på inte bara Romero, utan även de sex jesuitpräster, deras hemhjälp och dennes dotter som mördades 1989.

Trots amnestilagarna, som 1993 drog ett streck över alla brott som begicks under inbördeskriget, har Funes även tillsatt två utredningar för att reda ut morden på både Romero och jesuitprästerna. Han har gjort fullständigt klart för alla att han inte tänker ge sig på amnestilagarna, då det skulle göra landet omöjligt att styra, ett uttalande som visar en tydlig respekt för landets ekonomiska elit och militären, som såg till att lagarna kom på plats.

Funes är fortfarande den mest populära presidenten i hela Latinamerika, med 83 procent väljarstöd, men faktum med att han i handling bara kan visa på just uppgörelsen med det förflutna. I övrigt har han inte fått mycket genomfört, förutom att ha fått igenom en skattereform vars resultat lär dröja.

Det är två månader kvar till att Funes suttit vid makten i ett år, men då måste han kunna visa fler konkreta resultat för att inte dra åt sig kritik. Klyftan mellan Funes och FMLN har dessutom vuxit sedan valsegern. När FMLN firade ettårsdagen av segern var inte ens Funes inbjuden. När han ombads kommentera detta svarade han trotsigt att han ändå inte hade kommit, om han varit inbjuden, eftersom han var vald av folket, inte partiet.

Vicepresidenten, och den tidigare gerillaledaren, Salvador Sánchez Cerén, bad under firandet på torget framför katedralen i huvudstaden San Salvador Funes att närma sig partiet, och att de faktiskt valdes tillsammans. Funes svarade senare att han gärna närmar sig partiet, men att han även vill närma sig alla andra partier också. Detta är kanske det som mest kännetecknar Funes första tio månader vid makten – hans pragmatism som helt klart bär spår av Brasiliens vänsterpresident Luiz Inácio Lula da Silva, en president som efter åtta år vid makten beskyllts för att ha tappat fokuset på rötterna till fördel för att göra alla nöjda.

Faktum med att FMLN gått så långt som att rösta ihop med höger- och det tidigare regeringspartiet ARENA i flera frågor i parlamentet, mot Funes. Senast valde de två partiernas parlamentsledamöter att försöka stoppa Funes veto mot en lag som skulle öka maxstraffet för mindreåriga förbrytare från sju till femton års fängelse. För detta krävdes två tredjedelars majoritet, men ledmöterna blev till slut en person kort och vetot gick igenom. Funes hänvisade till barnrättskonventionen.

FMLN:s ledning har inte gjort någon hemlighet av att de vill se ett närmare samarbete med Venezuelas Hugo Chávez och att El Salvador borde gå med i det venezuelansk-kubanska samarbetet ALBA. Ledningen har till och med sagt offentligt att deras kandidat inför nästa val, 2014, blir en rödare kandidat. Funes får bara sitta en mandatperiod.

Funes har valt att ligga lågt i fråga om Chávez, men försöker öppet genomföra delar av Lulas socialpolitik i El Salvador. Under hela debaclet i grannlandet Honduras, efter statskuppen förra året, låg Funes också lågt, väl medveten om att högern i El Salvador, liksom högern i Honduras har mycket makt om den bara vill. Den störtade honduranska presidenten Manuel Zelaya tog inte bara Honduras in i ALBA, utan stötte sig även öppet med hela det honduranska etablissemanget – näringslivet, så väl som militären och den katolska kyrkan.

Funes tänker inte gå samma väg som Zelaya. Istället propagerar han nu öppet för att alla latinamerikanska stater bör erkänna Honduras president Porfirio Lobo, välja in Honduras i OAS igen och att Centralamerika för integrationens och ekonomins bästa måste gå vidare och glömma. När Funes besökte USA:s president Barack Obama i Washington i mars hyllade han Obamas pragmatiska Latinamerikapolitik och på det sätt han löste krisen i Honduras, vilket är nästan häpnadsväckande med tanke på att Obama i princip inte har någon Latinamerikapolitik och knappt uttalade sig kring krisen i Honduras.

USA gav å sin sida Funes sitt stöd. Både Obama och utrikesminister Hillary Clinton lovade att ge de centralamerikanska staterna ett utökat stöd inom Méridaplanen, den plan som skapats för att bekämpa narkotikamaffiorna i Mexiko och Centralamerika. Funes anser att planen haft för stort fokus på Mexiko, vilket gjort att narkotikaligorna flyttat sin verksamhet söderut till de små centralamerikanska staterna. Därför borde de staterna få mer hjälp.

Till skillnad från Funes, som vill se mer stöd till förebyggande socialpolitik, vill Clinton ge mer pengar till polisen och rättsväsendet, kustbevakningen. Under Funes USA-besök gick även ordföranden i det amerikanska representanthusets utskott för den västra hemisfärens politik ut och menade att USA aktivt måste ge sitt stöd åt just El Salvador och Paraguay. Eaxakt varför sa han aldrig, men mellan raderna gick det att utläsa att med en mer aktiv Latinamerikapolitik hade USA kunnat stoppa Zelayas flörtande med Chávez och på så vis kunnat hindra statskuppen innan den ens börjat planeras. El Salvador och Paraguay styrs idag båda av vänsterregeringar, men har än så länge hållit Chávez på lite distans, något USA ogärna ser förändras.

Den höga brottsligheten och det ständigt ökande våldet i El Salvador har blivit ett stort huvudbry för Funes. Förra året mördades 4 500 personer i landet, vilket var den högsta siffran på tio år. Till stor del tillskrivs ungdomsgängen maras det ökade våldet, men de i sin tur har fått ökade resurser tack vare de mer organiserade och internationellt verskamma narkotikakartellerna i Mexiko och Colombia har flyttat sin verksamhet till Centralamerika.

I brist på pengar att satsa på förebyggande socialpolitik har Funes, med hjälp av USA, liksom sina företrädare lagt mer pengar och resurser på militären och polisen för att försöka minska våldet. Samtidigt pekar mycket på att de under 1980-talet så vanliga dödspatrullerna, som finansierade och grundade högerpartiet ARENA och bland annat låg bakom mordet på Romero, har börjat dyka upp igen.

Två massakrer på totalt elva ungdomar, varav flera inte ens tillhörde något gäng, i februari tillskrivs väl organiserade, tungt beväpnade och maskerade dödspatruller. När landets ombudsman för de mänskliga rättigheterna uppmärksammade likheterna mellan flera aktuella avrättningar med avrättningar begångna under kriget hotades han till livet av personer som beskrev sig som medlemmar av dödspatruller.

Upp emot en halv miljon vapen cirkulerar i El Salvador, ungdomsarbetslösheten är enorm, fattigdomen på landsbygden utbredd och grogrunden för brottslighet hög. Ett liv är billigt i El Salvador. Mordet på Romero 1981 sägs ha kostat 400 dollar.

För mer om ärkebiskop Oscar A. Romero, mordet, mördare och Romers arv, läs gärna mitt reportage från 20-årsfirandet, år 2000

Relaterade inlägg:

1. Funes ritar om El Salvadors politiska karta
2. Ökänd militärskola kastar åter skugga över El Salvador
3. Journalist bakom rött maktskifte i El Salvador

På årsdagen av slutet på inbördeskriget (1980-1992), den 17 januari, höll Funes ett tal som skilde sig väsentligt från sina föregångares. Medan hans företrädare på presidentposten aldrig bad om förlåtelse, talade om övergrepp på civilbefolkningen och mest tycktes se det blodiga inbördeskriget som en kamp mellan staten och en samling radikala terrorister, tog Funes tjuren vid hornen.

”I den salvadoranska statens namn ber jag om förlåtelse!” sa han och fortsatte med att be om förlåtelse från barnen, ungdomarna, män, kvinnor, präster, bönder, arbetare, studenter, oppositionella, intellektuella och de offer som inte kunnat sluta sörja för att de aldrig fått reda på vad som hänt deras anhöriga och aldrig blivit ursäktade.

Funes, som representerar vänsterpartiet och den tidigare gerillan FMLN, tillträdde som president i juni i år. Vid det laget hade högerpartiet ARENA, lierat med inbördeskrigets många dödspatruller, styrt landet i 20 år.

Presidenten sa den 17 januari att vi måste ge vår vördnad åt krigets offer och att ”aldrig mer ska förtryck tysta tankar”. Han lovade tillsätta en kommission för att kompensera offren, en kommission för att söka efter de barn som stals från sina föräldrar under kriget och att inleda rundabordssamtal och förhandlingar med landets krigsinvalider. Det senare var en del av fredsavtalet, men har aldrig genomförts. Sökandet efter förlorade barn har skötts av enskilda organisationer, men ska nu bli en statlig angelägenhet.

Redan i höstas medgav Funes, som högsta representant för staten, för första gången någonsin den salvadoranska statens roll i mordet på fem jesuitpräster, en salvadoransk jesuitpräst, deras hemhjälp och hennes dotter på UCA-universitetet 1989. Han tillsatte även en kommission för att en gång för alla utreda mordet på ärkebiskop Oscar A. Romero 1980.

Sannings- och försoningskommissionen som bildades efter krigsslutet pekade ut flera medlemmar av ARENA som hjärnorna bakom morden på Romero och prästerna, men en amnesti för alla brott begångna under kriget lade locket på utredningarna 1993. Då hade ett par av de soldater som sköt jesuiterna fängslats, men den spanska domaren Baltasar Garzón har nu, å den spanska statens vägnar sagt sig vilja ta reda på vem som gav ordern – dåvarande president Alfredo Cristiani finns bland de misstänkta.

Mauricio Funes må representera FMLN, men han är också den första salvadoranska presidenten sedan krigsslutet utan anknytning till varken gerillan eller ARENA. Han visar nu prov på stort statsmannaskap och mod när han river upp gamla, lätt omplåstrade, men aldrig läkta sår.

Samtidigt händer otrevliga saker i landets norra delar, i delstaten Cabañas. Sedan 2006 bedriver flera lokala organisationer, samhällen och enskilda organisationer i området en kampanj mot det kanadensiska gruvföretaget Pacific Rim. Gruvföretaget fann under 00-talet guld och silverfyndigheter på flera platser i landet, men när Pacific Rim ansökte om tillstånd att bryta fyndigheterna var det stop. Dåvarande president Antonio Saca, ARENA, ville inte trotsa opinionen mot företaget och gav aldrig företaget något tillstånd.

Inför presidentvalet förra året hotade Pacific Rims dotterbolag i USA att stämma den salvadoranska staten för kontraktsbrott inom frihandelssamarbetet CAFTA. I avtalet kan företag stämma medlemsstaterna för förlorade inkomster inför världshandelsorganisationen WTO:s domstol. Det handlar i detta fall om 100 miljoner US dollar. Saca vek sig inte för hotet och nu har Funes inlett en process för att kasta ut Pacific Rim ur landet. Processen mot den salvadoranska staten inom WTO pågår fortfarande.

Inkomsterna från en eventuell gruva i El Dorado, utanför den lilla staden San Isidro, i Cabañas, skulle knappt bidra till kommunens skatteintäkter. En stor del av intäkterna skulle gå direkt till Pacific Rim, detta på bekostnad av lokalbefolkningen. Gruvan skulle vara ett öppet dagbrott där kemikalier används för att med hjälp av enorma mängder vatten i högtryckssprutor bryta loss metallerna. Få människor på El Salvadors landsbygd har tillgång till rinnande vatten. Förgiftat grundvatten skulle påverka jordbruket.

Redan 2006 hotades flera av reportrarna på lokalradiostationen Victoria, i Cabañas, till livet om de inte slutade rapportera om de eventuella negativa effekterna av en gruva. Även den lokala prästen i San Isidro, Luis Quintanilla, som var emot gruvan hotades.

Förra året blev hoten och trakasserierna allt mer aggressiva. Flera reportrar på radion utsattes för hot via e-post och telefon. Quintanilla utsattes för ett kidnappningsförsök och dödshot. Ett par reportrar tvingas leva en tid på hemlig ort och en före detta gerillamedlem och lokal byledare i området hotas.

I maj attackerades en anti-gruvaktivist, Santos Rodriguez, och fick två fingrar avskurna.

I juli dödades Marcelo Rivera, en av ledarna för motståndet mot gruvan. Han hittades i en brunn med avskurna fingertoppar, läppar, näsa och tydliga tecken på tortyr. Flera medlemmar i ett ungdomsgäng greps för mordet, men det mesta tyder på att det var ett beställningsmord. Ungdomarna låg också bakom flera av hoten och trakasserierna.

En månad senare sköts Ramiro Rivera åtta gånger, men överlevde. I december sköts han igen och dödades. Liksom Marcelo var han aktiv i motståndet mot gruvan.

Med mordet följde ytterligare ett hot (översatt till engelska): ”we sent two into the hole, now the question is, who will be the third, maybe Father Luis or one from the radio, not a bad idea to continue with one of those big mouths at radio victoria, we are not playing around we demonstrated that we have the logistic capacity and financing to deal with whoever, it doesn’t matter if you have a battalion of police taking care of you like dogs, we will do it when we like, the deaths will continue and no one can stop the vengeance that’s begun, we prefer that the 3rd be someone at the ”pinche” radio, we are not playing around, this is the new wave of warnings after taking care of Ramiro”

Ett par dagar senare dödades även Santos Rodriguez fru, Dora Alicia Recinos Sorto, gravid i åttonde månaden. Hennes tvååriga son skadades i benet. Hon var också en aktiv motståndare till gruvan.

Sedan dess har hoten fortsatt komma in.

För mer info: www.cispes.org

Fotnot: Under två år, 2000-2002, arbetade jag på Radio Victoria som biståndsarbetare. Flera av de hotade var då i yngre tonåren. Idag är de unga föräldrar i 20-årsåldern.

Relaterade inlägg:

1. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
2. Hopp om förändring i El Salvador
3. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre

Javier Jacquez är en stor vältränad man, som trots sitt förflutna som fältagent för USA:s federala narkotikapolis DEA verkar trivas i sin nya kontorsroll. Han är chef för USA:s internationella polisakademi i El Salvador (ILEA).

- Jag drar mig för att låta mig intervjuas av journalister, säger den tidigare agenten innan jag ställt min första fråga. Väldigt många har kommit hit med en dold agenda och vet redan vad de ska skriva oavsett av vad jag säger, att detta är en ny School of Americas.

Kopplingen till School of Americas ledde till en början till kraftig kritik mot ILEA och de båda regeringarna i El Salvador och USA, men sedan skolan öppnats har debatten tystnat och majoriteten av salvadoranerna tycks inte ens veta om att skolan existerar. Inför omröstningen om skolan i landets parlament krävde vänster- och oppositionspartiet FMLN och flera enskilda organisationer att avtalet mellan USA och El Salvador skulle offentliggöras. Regeringen hörsammade inte kraven och en majoritet av parlamentsledamöterna röstade till slut för att skolan skulle öppnas.

Annorlunda var det i Costa Rica där skolan skulle ha legat från början.

- Den costaricanska regeringen var orolig att ryktena kring School of Americas skulle bli ett problem, säger Jacquez. Därför skrev man inte på avtalet. Man ville inte ha några militärer på skolan alls, varken som lärare eller elever, vilket vi inte kunde gå med på.

Den salvadoranska regeringen ställde inga krav på USA varför militärer nu kan delta i kurserna, vilket gjort att många kritiker fått vatten på sin kvarn. Ytterligare två saker som gör att skolan påminner om School of Americas är att deltagarlistan och utbildningsmaterialet är hemliga.

Men en stor skillnad mellan de två skolorna är att ILEA öppnat dörrarna för flera journalister och representanter för enskilda organisationer. Bland annat har folk från organisationen School of Americas Watch, som granskar den ökända skolan, suttit i samma stol som jag, i Jacquez konferensrum.

Men ett besök ger inte särskilt mycket. Tills skolans egna lokaler är färdigbyggda huserar man på tredje våningen i den salvadoranska polishögskolans lokaler i centrala Santa Tecla, söder om huvudstaden San Salvador. Här finns ett par kontor, 21 anställda och två konferenssalar. Det råder fotograferingsförbud och ingen av de poliser som deltar i de pågående klasserna vill tala med mig.

När ILEA skulle öppnas bjöds landets alla enskilda organisationer som jobbar med de mänskliga rättigheterna in för att vara med och utforma kursinnehållet. Bara en dök upp – Jesuituniversitet UCA:s institut för de mänskliga rättigheterna, IDHUCA.

IDHUCA är kanske en av landets mest prestigefulla människorättsinstitut och leds sedan 1992 av Benjamin Cuellar. Under hans ledning har institutet premierats flerfaldigt för sitt arbete, men sedan Cuellar och hans medarbetare Roberto Burgos börjat ge klasser i mänskliga rättigheter på ILEA har IDHUCA:s goda rykte svärtats något.

I sin lilla kontorsskrubb på UCA:s universitetsområde understryker Burgos att någon School of Americas är ILEA inte.

- ILEA ger resurser och träning åt vårt rättsväsende, säger Burgos. Vi fick vara med när skolan skulle öppnas och gav förslag på flera olika kurser. Vi kan sitta med som åhörare på vilken av skolans kurser som helst. Vi har tillgång till kursplanen, utbildningsmaterialet och deltagarlistorna.

Burgos kan inte visa mig något utbildningsmaterial eller någon deltagarlista. Hans argument för att materialet är hemligt är identiskt med Jacquez – flera av deltagarna jobbar med infilitrationsverksamhet.

IDHUCA har ställt krav på sitt samarbete med ILEA. De vill inte se några aktiva militärer, varken som lärare eller elever, de måste kunna få vara med och förbereda och påverka kursinnehållet, titta på studieplanen för varje kurs och även kunna få påverka valet av deltagare utifrån deras bakgrund inom de mänskliga rättigheterna.

Att brasiliansk militärpolis, som lyder under den brasilianska försvarsmakten, och reservofficerare redan deltagit på flera kurser förklarar Burgos med att det rör sig om specialfall. Både han och Jacquez har svårt att förklara var gränsen för en ”aktiv” militär och en polis går, men oavsett vad IDHUCA säger har ILEA, enligt avtalet med El Salvador, rätt att ha aktiva militärer på sitt område.

Ytterligare en kritik mot ILEA är att antalet anmälningar mot den salvadoranska polisen hos landets ombudsman för de mänskliga rättigheterna ökat markant de senaste åren. Under 2007 och 2008 har polismyndigheten stått för över två tredjedelar av alla anmälningar som nått ombudsmannen.

Enligt anmälningarna ska polisen ha gjort sig skyldig till allt från misshandel och tortyr till kidnappning och utpressning. Och samtidigt som antalet brott ökar i landet gör inte resten av rättsväsendet sitt jobb. 86 procent av alla anmälda brott når aldrig domstol. Av dem som når domstol avslutas bara fyra procent.

- Man kan inte krypa innan man kan gå, försvarar sig Jacquez mot kritiken att USA samarbetar med ett lands vars rättssystem uppenbarligen inte fungerar. Jag jobbade i Colombia när vi jagade Pablo Escobar. Det var värre än här och jag var rädd. Men det är också därför som vi ger kurser i mänskliga rättigheter här i El Salvador.

Vad Jacquez inte förklarar är varför den nya salvadoranska polismyndigheten, som när den byggdes upp med bland annat svensk hjälp på 1990-talet hade gott rykte i regionen, plötsligt blivit så mycket sämre.

På IDHUCA har man gett kurser i mänskliga rättigheter åt den salvadoranska polisen ända sedan den nya polismyndigheten skapades 1994. Enligt Burgos har en del av försämringen att göra med att polismyndigheten skapades med europeisk hjälp, som sedan långsamt fasades ut och togs över av USA, som har en helt annan syn på polisarbete.

- Vi delar kritiken mot polisen, säger Burgos. Men samarbetar vi inte med ILEA kommer vi aldrig få veta vad de gör. Jag kanske inte kan hindra någon av eleverna att bryta mot de mänskliga rättigheterna, men jag kan försöka.

El Salvadors ombudsman för de mänskliga rättigheterna, Oscar Luna, är kort och torr i sin kommentar.

- Istället för att förebygga brott gör polisen bara det värre. Och ILEA har inte gjort det bättre.

Fakta/ILEA
ILEA står för International Law Enforcement Agency och finns förutom i El Salvador i Ungern, Thailand, Botswana och USA. En ny skola kommer snart att öppna i Peru. Idén kommer från USA:s president Bill Clinton som 1995 grundade den första skolan, i Ungern, för att ”bekämpa internationell narkotikasmuggling, trafficking, kriminalitet och terrorism”. ILEA drivs av USA:s utrikes-, justitie-, finans- och säkerhetsdepartement i samarbete med regeringarna i de länder där skolorna ligger. Eleverna är poliser, åklagare och domare från Östeuropa, Sydasien, södra Afrika och Latinamerika.

Källa: ILEA

Fakta/School of Americas
Låg 1946 till 1984 i Panama och flyttade sedan till Fort Benning, i delstaten Georgia, i USA. Fram till 2001 utbildade skolan 60 000 latinamerikanska militärer och poliser i antigerillakrigföring. Tidningen Washington Post kom 1996 över delar av de hemliga deltagarlistorna och utbildningsmaterialet. Eleverna fick bland annat lära sig tortyr och lågintensiv krigföring. Bland eleverna fanns några av regionens mest ökända diktatorer, militärer och poliser. 2001 bytte skolan namn och tog in mänskliga rättigheter på schemat.

Källa: School of Americas Watch

Fakta/El Salvador
Mellan 1980 och 1992 led det lilla centralamerikanska landet av ett inbördeskrig som skördade närmare 75 000 människoliv. Vid fredsavtalet blev vänstergerillan FMLN ett politiskt parti. Högerpartiet Arena, som styr landet sedan 1989, bildades 1980 av Roberto D´Aubuisson, tidigare officer och ökänd ledare för flera dödsskvadroner. Han och ytterligare minst 71 salvadoranska militärer, enligt FN skyldiga för massakrer på civila, våldtäkt, tortyr och mord, som var aktiva innan och under kriget har gått på School of Americas. Ingen av dem har ställts inför rätta.

Källa: Utrikespolitiska Institutet och School of Americas Watch

Publicerad i Amnesty Press 2/2009

Relaterade inlägg:

1. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
2. Journalist bakom rött maktskifte i El Salvador
3. Hopp om förändring i El Salvador

Många salvadoraner växte under 1980-talet upp i det närmaste omedvetna om att det pågick ett blodigt inbördeskrig i landet. Det kan tyckas konstigt i ett land litet som Småland med då över fem miljoner invånare. Men medierna kontrollerades av regeringen, militären och det regeringsvänliga näringslivet.

De få oberoende medier som rapporterade om händelserna tystades eller marginaliserades. Först 1989 gjordes den första intervjun med en av FMLN:s ledare i salvadoransk media. Det var den mexikanskägda tv-kanalen Canal 12. Intervjuade gjorde den unga journalisten Mauricio Funes och framför mikrofonen satt gerillaledaren Joaquín Villalobos, idag forskare vid London University, i Storbritannien, och en av FMLN:s starkaste kritiker.

Det kan tyckas vara en händelse som ser ut som en tanke att samma Funes som förde gerillan närmare de salvadoranska tv-tittarna nu vunnit den politiska makten åt dem. Det är det inte. För Funes har den politiska aktivismen växt fram först på senare år.

- Jag kunde inte längre bara observera verkligheten, säger Funes till Arbetaren. Efter tjugo år som journalist i den salvadoranska verkligheten var min analys att landet var i behov av förändring, en förändring som högern inte var intresserad av eller ville genomföra. Jag kom också fram till att jag måste bli en av aktörerna i denna förändringsprocess, och för att bli det var jag tvungen att lämna journalistiken och omfamna FMLN, som är det enda parti som har kapacitet att förändra landet eftersom man inte behöver försvara de ekonomiska intressen som högern har försvarat i tjugo år.

Som journalist har Funes lämnat stora avtryck i det salvadoranska medialandskapet. Efter sin universitetsexamen på jesuituniversitet UCA, i San Salvador, 1986 var han med och startade universitetsradion YSUCA, som idag är en av de starkaste medierösterna till vänster om landets stora högermedier. Och efter ett år på den statliga televisionen hamnade han på Canal 12 vars nyhetssändningar under hans ledning kom att stå i en klass för sig.

Som nyhetschef, nyhetsankare, tv-krönikör och tuff intervjuare i morgonsoffan ställde Funes landets alla makthavare mot väggen, oavsett partifärg. Han blev snart spanska CNN:s korrespondent i landet.

När El Salvador drabbades av två kraftiga jordbävningar i början av 2001, bara några veckor efter att regeringen infört USA:s valuta dollar som egen valuta, stod Funes på toppen av sin journalistiska karriär. Hans kritik av hur regeringen under Arenas president Francisco Flores hanterade de förödande effekterna av jordbävningen och att man infört en valuta som landets centralbank inte hade någon kontroll över var svidande. För första gången talades det på landets arbetsplatser, barer och gator om att han hade en politisk karriärmöjlighet.

- Vi ville ha honom som kandidat redan inför presidentvalet 2004, säger Walter Durán, mångårig parlamentsledamot och FMLN-medlem. Men han tackade nej då han inte ville ställa upp i ett internval, vilket partiets stadgar sade.

FMLN hade 2004 varit ett politisk parti i tolv år och haft majoriteten i Nationalförsamlingen, men misslyckats i två presidentval. Denna gång menade många att turen att kandidera till presidentposten hade kommit till en av partiets historiska medlemmar, den tidigare ledaren för det salvadoranska kommunistpartiet, Schafik Handal. FMLN gjorde sitt sämsta val någonsin.

Högerpartiet Arena, som haft makten sedan 1989 hade redan i valet 1999 insett vad det skulle ta FMLN ytterligare nästan tio år att inse. Det var dags att satsa på yngre förmågor, utan kopplingar till inbördeskriget. I två val i följd kammade till synes okända politiska förmågor hem presidentposten. I valet 2004 förlorade Handal mot den yngre, tidigare sportjournalisten Antonio Saca.

- Efter det valet ändrade vi stadgarna så att partiledningen presenterar en kandidat som medlemmarna sedan får säga ja eller nej till, fortsätter Durán. Vi frågade Funes igen och han ställde upp. Omröstningen fick ske på nationalarenan Estadio Cuscatlán. Det var mer folk utanför än det var inne på den fullsatta arenan och alla röstade ja till Funes.

Men Durán bekräftar att det fanns flera inom partiets mer ortodoxa kommunistiska kärna, som han själv tillhört länge, som inte vill se Funes som partiets kandidat. För att blidka dem valdes en annan av de historiska ledarna, Salvador Sánchez Cerén till vicepresidentkandidat.

För den salvadoranska högern och de större massmedierna var det till en början svårt att kritisera Funes. Den konservativa dagstidningen La Prensa Gráfica beskrev honom till och med som en man att lita på. Opinionssifforna blev därefter. FMLN och Funes kom att leda tvåsiffrigt över Arena i undersökning efter undersökning.

För Funes blev stödet en upprättelse. Efter hans massiva kritik av regeringen 2001 hotade Canal 12:s mexikanska ägare av annonsbojkott om inte Funes försvann ur rutan. De stora annonsörerna stod regeringspartiet Arena nära.

Två år senare fick Funes träda tillbaka och bara verka som nyhetschef bakom kameran. Tittarsiffrorna dalade och 2005 lämnade han Canal 12. För en kort tid återuppstod hans morgonintervjuer och krönikor i Canal 15 och 21, men snart vek även deras annonsintäkter och programmen lades ner.

Som presidentkandidat fick Funes ett par månaders smekmånad, men snart kom han att ställas inför sina gamla kollegor och tonen var hård. Han framställdes som en marionett för FMLN:s kommunister och Venezuelas socialistiska president Hugo Chávez. I tidningar och på tv gjordes reportage om fattigdomen och förstatligande av privat ägande i Bolivia, Nicaragua och Venezuela som avskräckande exempel på den politiska vänstervåg som svept över Latinamerika och nu tycktes stå på tröskeln till El Salvador.

- Valkampanjerna inför årets val har visat på avsaknaden av oberoende medier i El Salvador, säger advokaten och den politiska analytikern Roberto Burgos på UCA:s institution för mänskliga rättigheter, IDHUCA. Jag skulle ljuga om jag sa att situationen inte är bättre än under den väpnade konflikten. Idag kan vi säga vad vi vill på radion och det finns ingen direkt censur, men de stora medierna, både press och tv, kontrolleras av den radikala högern. Det finns få exempel på oberoende journalistik.

Burgos får stöd av en rapport som EU:s valobservatörer i El Salvador publicerade inför årets presidentval. Enligt den kunde bara fyra av de 15 stora pappers- och etermedierna i landet anses stå för en oberoende bevakning av valet. Tre rapporterade till förmån för FMLN. Åtta rapporterade långt mycket mer och mer positivt om Arena: de tre statliga tv-kanalerna, tre privata (inklusive Canal 12) och landets två stora dagstidningar.

Innan lokal- och parlamentsvalet den 18 januari i år var FMLN segervisa, men helt tvärt emot vad alla opinionsundersökningar visat förlorade partiet borgmästarvalet i huvudstaden. Det var som luften gick ur hela partiet, även om Funes försökte gjuta mod i väljarna. Samtidigt intensifierades mediekampanjen mot honom och hans huvudmotståndare, Arenas kandidat Rodrigo Avila gick framåt i opinionen, med de två mindre högerpartierna PCN:s och kristdemokraterna PDC:s väljare i ryggen.

Medan FMLN gjort som Arena tidigare, och valt en yngre kandidat utan kopplingar till den tidigare väpnade konflikten, gjorde regeringspartiet tvärtom. Visserligen var Avila ung, men hans bror var en av Arenas grundare.

Som medlem i en paramilitär styrka i slutet av kriget fick Avila också rykte om sig att vara pricksäkerheten själv. Efter krigsslutet blev han polischef och lade grunden för den hårdföra taktik mot landets ungdomsgäng, maras, som kommit att bli Arena-regeringarnas varumärke. En taktik som visat sig fullkomligt ha misslyckats. El Salvador är idag, enligt den Panamerikanska organisationen för hälsa, det mest våldsamma landet på det västra halvklotet.

Efter sin tid som polischef var Avila ett tag parlamentsledamot för Arena, innan han blev säkerhetsminister i Sacas regering och sedemera återigen polischef, strax innan valet.

Avilas återkomst till polisen är i sig en spegling av Arenas konstanta politik, och ger i viss mån Funes rätt i sitt uttalande om regeringens politiska ovilja till förändring.

Under 20 år vid makten har Arena förvandlat El Salvador till den näst mest liberaliserade ekonomin i Latinamerika, efter Chile, och den 33:de mest liberaliserade i världen. Samtidigt har partiet inte lyckats minska fattigdomen som ligger fast kring 45 procent av befolkningen. De ekonomiska och sociala klyftorna har ökat, liksom det kriminella våldet och ungdomsarbetslösheten.

På flera sociala områden ligger El Salvador också långt efter sina grannländer. Om och om igen under sina valkampanj underströk Funes att El Salvador är det land i Centralamerika som lägger minst pengar på hälsa och utbildning. En halv miljon salvadoraner saknar också tak över huvudet, om kartonger, presenningar och ruiner räknas bort.

- Genom journalistiken lärde jag känna fattigdomen och den sociala ojämlikheten som finns i landet, säger Funes till Arbetaren. Men jag lärde också känna den potential som det salvadoranska folket har för att fortsätta framåt och lösa sina problem. Det bästa exemplet på detta är diasporan, det vill säga de nästan tre miljoner salvadoraner som lever utanför landets gränser och som sökt nya utvägar eftersom de i El Salvador varken funnit de arbeten, inkomster eller löner som de behövt för att överleva. Om denna önskan till förändring och vilja att överleva gjort att de lämnat sitt land för att söka ett annat liv varför kan de inte också använda denna potential att skapa ett annorlunda liv i El Salvador?

När Funes tillträder sin femåriga mandatperiod, utan konstitutionell möjlighet till återval, den 1 juni står han inför alla dessa problem som han i åratal kritiserat Arena för att inte ha löst. Med en ekonomi som är starkt knuten till USA beror också mycket på utvecklingen där.

Med dollar som valuta styrs El Salvadors monetära politik helt från Washington D.C. USA är också El Salvadors största handelspartner. Till detta kommer de över två miljoner salvadoraner som dagligen skickar hem pengar till sina anhöriga i hemlandet. Förra året utgjorde deras samlade penningförsändelser nästan en femtedel av landets BNP.

Medan Arena-regeringarna gjort allt för att genom goda relationer med USA försökt se till så att de utvandrade salvadoranerna stannat kvar i USA för att fortsätta sina försändelser, vill Funes att de kommer hem igen. Genom dem och utländska investeringar hoppas han få fart på den salvadoranska ekonomin, som enligt FN kommer att växa minst av alla de centralamerikanska ekonomier de kommande åren.

Hans politik kommer att fokuseras på att straffa skattesmitare för att på så sätt öka landets skatteintäkter utan skattehöjningar. Genom de nya intäkterna ska han betala polisen bättre så att den står bättre rustad att konfrontera den organiserade brottsligheten istället för att låta sig köpas av den. Med minskad brottslighet hoppas han att investeringarna ökar.

Han har vid upprepade tillfällen tagit avstånd från Venezuelas Hugo Chávez, Nicaraguas Daniel Ortega och andra mer radikala vänsterledare i Latinamerika. Under sitt 15 minuter långa telefonsamtal med Obama lovade han också, enligt den amerikanska tidskriften The Nation, att inte ingå någon allians med någon ledare söderöver som på något sätt kan äventyra El Salvadors relationer med USA.

Som för att verkligen förtydliga vad han menar reste Funes, bara fyra dagar efter valet, till Brasilien för ett möte med president Luiz Ignacio Lula da Silva, en av regionens kanske mer moderata vänstermän. Men Funes har också öppnat för diplomatiska förbindelser med Kuba och ökade handelsrelationer med Kina.

Den salvadoranska högerns scenario med en regering bestående av gamla FMLN-kommunister tycks också komma på skam. Till och med den ortodoxa partifalangens man i presidentpalatset, den nyvalde vicepresidenten, har gjort klart att det är Funes som väljer vilken regering han vill ha och att han står till Funes förfogande mer än partiets. Mycket talar också för att Funes regering kommer att bli mer socialdemokratisk än socialistisk.

- Funes är inte socialist, säger Walter Durán. Han står mer åt mitten och kan väl mest liknas vid en socialdemokrat. Men partiledningen är medveten om att El Salvador inte är redo för socialism. Det står fortfarande i partiprogrammet att vi jobbar för socialism och det är det långsiktiga målet, men inte nu.

Oavsett regering måste Funes skapa samarbete över blockgränserna. Med 35 av totalt 84 mandat är FMLN det starkaste partiet i Nationalförsamlingen, men Arena, PCN och PDC har med sina 48 mandat enkel majoritet.

President Saca har i alla fall lovat en så smidig överlämning av makten som möjligt. I slutet av mars deltog Funes, tillsammans med Saca, på möten med de centralamerikanska statscheferna och USA:s vicepresident Joe Biden. I mitten av april deltar han på det femte regional toppmötet med alla Amerikas statschefer. Där väntar också ett möte på tu man hand med Obama.

Fakta/El Salvador

Ligger i Centralamerika och har sex miljoner invånare, varav drygt hälften lever på mindre än två dollar om dagen. Ytterligare närmare tre miljoner salvadoraner bor utomlands.

Mellan 1980 och 1992 dödades 75 000 människor och mellan 5 000 och 8 000 försvann i inbördeskriget mellan vänstergerillan FMLN och regeringen, som backades upp av USA.

FMLN grundades när fem olika gerillagrupper gick samman 1980. 1992 blev det ett politiskt parti som vuxit sig starkt hos den salvadoranska medelklassen.

Det avgående regeringspartiet Arena grundades 1981 av Roberto D´Aubuisson, tidigare militär och ledare för flera dödspatruller. Partiet står det salvadoranska näringslivet nära.

2006 ingick El Salvador ett frihandelsavtal med USA.

Landet var i år det sista latinamerikanska land att ta hem sina soldater från Irak, där de varit stationerade sedan 2003.

Det är idag det enda land i Latinamerika som inte har diplomatiska förbindelser med Kuba.

Publicerad i Arbetaren 14/2009

Relaterade inlägg:

1. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre
2. Hopp om förändring i El Salvador
3. Salvadoransk tv-journalist mot presidentmakten

Paula Delgado Flores, 24 år, har sitt stånd en bit in i marknaden Montserrat i huvudstaden San Salvador. Hon ser nervös ut och sätter på sig ett rent fint förkläde för att ta emot vänsterns presidentkandidat som passerar under sin valkampanj. Till slut kommer han, Mauricio Funes, nedför gången och ger henne en stor kram innan han skyndar vidare.

- Jag röstade inte förra gången, men i år ska jag rösta, säger Paula Delgado Flores. Vi behöver förändring och det kan Funes ge oss.

Den tidigare vänstergerillan och det nuvarande vänsterpartiet Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional (FMLN) har medvind. Ända sedan Funes lanserades som partiets presidentkandidat för ett och ett halvt år sedan har han lett i alla opinionsundersökningar.

Efter över två decennier i tv-rutan är han kanske landets mest populära personlighet. Han var länge nyhetschef och nyhetsankare på Canal 12. Hans morgonprogram ”Dagens intervju” var landets mest sedda. I sin dagliga nyhetskrönika ”Utan censur” undkom få makthavare hans sylvassa kritik.

- Vi ville ha honom som kandidat redan inför valet 2004, säger Walter Durán, parlamentsledamot för FMLN och partimedlem sedan 1980. Men han ville inte ställa upp i något internval.

Efter att FMLN förlorat sitt tredje presidentval på raken mot Arena gjordes partiets stadgar om. Istället för internval skulle presidentkandidaten nu väljas av en majoritet av partiledningen. Funes tackade ja.

Prognosen var att Funes skulle möta Arenas kandidat, den tidigare polischefen Rodrigo Avila, i en andra valomgång i april eftersom ingen av dem skulle få de 50 procent plus en röst som krävs för att vinna i en första omgång. Sedan hoppade det kristdemokratiska partiet PDC:s och det mindre högerparti PCN:s kandidater av och lämnade Avila och Funes ensamma.

De två mindre partiernas avhopp var goda nyheter för Avila då en majoritet av deras väljare anses stå till höger. Två av sex opinionsundersökningar publicerade i slutet av februari visade också på ett i det närmaste dött lopp mellan de två kandidaterna. Enligt de fyra andra ligger Funes fortfarande bra till att vinna, men med knapp marginal, men en dryg femtedel av väljarna hade inte bestämt sig för vem de skulle rösta på.

- Jag ska vinna med hjälp av alla de salvadoraner som tror på förändring, svarar Funes när Göteborgs-Posten frågar hur han ska vinna. Enligt opinionsundersökningar anser nästan 60 procent av salvadoranerna att landet inte utvecklas i rätt riktning. Därför måste vi svänga den båt som högerregeringen styrt tills nu och som inte rymt någon förändring.

Att alla de salvadoranerna som vill ha förändring tänker rösta på Funes, eller över huvudtaget tänker rösta, är långt ifrån säkert. För att Funes ska vinna måste han räkna med ett minst lika stort valdeltagande som i valet 2004 då nästan 68 procent av väljarna gick till valurnorna. I lokal- och parlamentsvalen i januari i år var valdeltagandet 55 procent. FMLN vann då med 100 000 röster över Arena, men Avila kan i mars räkna med en stor del av PDC:s och PCN:s över 400 000 röster.

Arena bildades 1980, samma år som FMLN-gerillan bildades. Grundarna var medlemmar i de fruktade dödsskvadornerna och söner och döttrar till flera näringslivstoppar. Sedan Arena kom till makten 1989 är partiet nära knutit till det salvadoranska näringslivets organisation, ANEP. Flera företagsledare sitter i partiets styrelse.

Under sina 20 år vid makten har Arena, enligt den amerikanska tidningen Wall Street Journal, förvandlat El Salvador till Latinamerikas näst mest öppna ekonomi, efter Chile, och den 33:de mest öppna i världen. Näst intill all offentlig service har privatiserats, dollar har införts som valuta och landet har ingått ett kritiserat frihandelsavtal med USA.

Funes kritiserar Arena för att partiet under sin tid vid makten inte minskat fattigdomen och för att de ekonomiska och sociala klyftorna, ungdomsarbetslösheten och det kriminella våldet ökat. Han understryker också att El Salvador är det land i Centralamerika som satsar minst pengar av statsbudgeten på hälsa och utbildning.

Själv har Funes fört samtal med flera av Latinamerikas och USA:s storföretagare med intressen i landet, han har undvikit att träffa bröderna Castro på Kuba, Hugo Chávez i Venezuela och Daniel Ortega i Nicaragua. Istället har han träffat Brasiliens mer moderata vänsterledare Luiz Inácio Lula da Silva.

Funes vill inte höja skatterna. Istället vill han minska skatteflykten. Han vill betala polisen bättre löner, satsa på hälsa, utbildning och ungdomssysselsättning. Han har också frångått FMLN:s tidigare löften om att återinföra colón som valuta och att lämna frihandelsavtalet med USA.

Det är i klyftan mellan FMLN:s socialistiska partiprogram och Funes mer socialdemokratiska valplattform som högern skjutit in sig. Avila har hittills vägrat debatt med Funes, officiellt för att han inte vill ha debatt med partiets marionett, utan med dem som, enligt honom, verkligen kommer att få makten om vänstern vinner – de tidigare gerillaledarna, som vicepresidentkandidaten Salvador Sánchez Cerén.

- FMLN är ett socialistiskt parti, säger Walter Durán. Och Funes är kanske mer socialdemokrat, men vi är som parti medvetna om att landet inte är redo för socialism. Det viktiga är att vi får till en förändring.

Fakta

El Salvador ligger i Centralamerika, är ungefär lika litet som Småland och har sju miljoner invånare, varav drygt 40 procent lever på mindre än två dollar per dag.

1980-1992 led landet av ett inbördeskrig mellan vänstergerillan FMLN och regeringen. 75 000 människor miste livet.

Presidentval hålls vart femte år och presidenten kan bara väljas för en mandatperiod.

Lokal- och parlamentsval hålls vart tredje år. I årets parlamentsval fick FMLN 35 mandat, Arena 32, PCN 11, PDC 5 och det lilla vänsterpartiet CD 1.

Källa: Utrikespolitiska Institutet och El Salvadors valmyndighet TSE

Publicerad i Göteborgs-posten 14 mars 2009

Relaterade inlägg:

1. Journalist bakom rött maktskifte i El Salvador
2. Funes ritar om El Salvadors politiska karta
3. Hopp om förändring i El Salvador

Likt USA:s president Barack Obama har FMLN:s presidentkandidat, den tidigare tv-journalisten Mauricio Funes, ridit på en våg av ”hopp om förändring”.

- Jag ska vinna med hjälp av alla de salvadoraner som tror på förändring, svarar Funes på Latinamerikas fråga om hur han ska vinna valet. Enligt opinionsundersökningar anser nästan 60 procent av salvadoranerna att landet inte utvecklas i rätt riktning. Därför måste vi svänga den båt som högerregeringen styrt tills nu och som inte rymt någon förändring.

Sedan den första Arenaregeringen tillträdde 1989 har El Salvador förvandlats till det näst mest ekonomiskt liberala landet, efter Chile, i Latinamerika och det 33:de i världen, enligt den amerikanska tidskriften Forbes. I stort sett all social service, utom hälsovården är privatiserad. Samtidigt har andelen personer som lever på mindre än två dollar om dagen legat stadigt kring 40 procent och de ekonomiska och sociala klyftorna ökat.

Funes kritiserar gärna Arena för att ha sett till att El Salvador är det land i Centralamerika som lägger minst andel av statsbudgeten på utbildning och hälsovård. Han menar också att avsaknaden av en konkret politik för landets många ungdomar gjort att brottsligheten ökat och att, enligt honom 400 salvadoraner per dag försöker ta sig till USA, där det redan idag bor fler än två miljoner salvadoraner.

FMLN:s presidentkandidat är en liten man i yngre 50-årsåldern. Det kortklippta håret har börjat gråna något, men glasögonen är detsamma som under alla åren han var nyhetschef på Canal 12 och ställde salvadoranska makthavare mot väggen i programmen ”Dagens intervju” och ”Utan censur”.

Sedan han presenterades inför tiotusentals FMLN-medlemmar på den fullsatta nationalarenan i San Salvador i oktober 2007 har Funes rest landet runt och mött väljarna. Ständigt i sin vita guayabera och blå jeans, och utan att nämna stora ord om socialism och revolution, till skillnad från tidigare FMLN-kandidater som alltid klätt sig i rött och sjunkit med i gerillans gamla kampsånger.

Ingen tidigare FMLN-kandidat har heller aldrig haft ett lika stort stöd som Funes. Ett stöd som han fick under sina 17 år på Canal 12 där ingen, oberoende av partifärg och religion, kunde känna sig säker.

Så fruktad blev han att Canal 12:s mexikanska ägare lade ner hans program 2003 på grund av att den salvadoranska ekonomiska eliten hotade med annonsbojkott om Funes fick fortsätta. Trots att han fick stanna som nyhetschef sade Funes upp sig 2005 och gick till de mindre kanalerna 15 och 21, men det dröjde inte länge innan han dök upp i spekulationerna om presidentkandidat för FMLN inför årets val.

- Jag kunde inte längre bara vara en enkel observatör av verkligheten, säger Funes om varför han valde att ställa upp i valet. Under 20 år som journalist såg jag den salvadoranska verkligheten, jag analyserade den och kom fram till att landet är i behov av en förändring. Jag insåg att jag behövde bli en del av denna förändringsprocess och omfamnade FMLN, som jag anser är den enda aktör i detta land som har kraft att genomföra någon förändring.

Redan innan det var klart att Funes skulle bli FMLN:s presidentkandidat ledde han stort i opinionsundersökningarna. Högerpartiet Arena som suttit vid makten sedan 1989 befann sig för första gången någonsin i underläge och det stod snart klart vilka som egentligen står bakom regeringspartiet.

Det senaste året har ingen av landets stora dagstidningar El Diario de Hoy och La Prensa Gráfica, de tre statliga tv-kanalerna och de tre stora privata vilat på hanen. Det har inte gått en dag utan att hotet om ”den röda faran”, Hugo Chávez, Daniel Ortegas och Fidel Castros revolutioner och FMLN:s påstådda övergrepp på civilbefolkningen under inbördeskriget (1980-1992) tagits upp på både ledar- och nyhetsplats. Arenas ansvar för arméns övergrepp och partiets historiska kopplingar med dödsskvadronerna nämns aldrig.

I Arenas ledning sitter flera av landets stora företagare, inom kaffe, textil, detaljhandel, bankväsendet och industrin. Officiellt rör sig Arena med en kampanjbudget på 15 miljoner dollar, jämfört med FMLN:s 10 miljoner, men efter en dag framför salvadoransk tv och radio framgår det tydligt att det rör sig om mer pengar i fallet Arena. Flera analytiker menar att det rör sig om minst 50 000 dollar per dag bara i tv-reklam.

Enligt en rapport från Europeiska unionens valobservatörer har bara fyra av landets 15 största medier varit oberoende i sin rapportering under valkampanjerna. Av de elva andra har två rapporterat till favör för FMLN. De övriga har gett Arena mycket mer utrymme.

Arenas presidentkandidat, den tidigare polischefen Rodriga Avila, är till skillnad från Funes ingen stor talare. Han vägrar öppen debatt med Funes, väl medveten om att den denne skulle göra slarvsylta av honom. Istället lutar han sig tillbaka på stödet från den sittande presidenten Antonio Saca, militären och näringslivet.

Men på grund av Funes popularitet har Avila tvingats styra det tidigare så företags- och privatiseringsvänliga Arena in mot den politiska centern. Där han han mött upp med Funes, som å sin sida beskriver sig själv som socialdemokrat och har styrt det, enligt stadgarna socialistiska FMLN, in åt höger. Funes tar avstånd från Hugo Chávez och Daniel Ortega, men har besökt Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva och har fört samtal både med politiker i USA och storföretagare i Mexiko.

Det är i luckan mellan FMLN:s socialistiska partiprogram och Funes mer centervänster valkampanj som Avila och Arena hittat en glipa som de försöker vidga. FMLN:s vicepresidentkandidat är en av FMLN:s grundare, Salvador Sánchez Cerén, och Arena menar att Funes må vara en hur hyvens kille som helst, men egentligen är det kommunisterna inom FMLN som kommer att få makten, vilket partiledningen naturligtvis förnekar.

Till syvende och sist är det två saker som måste klaffa för Funes om han ska bryta 20 år av Arenaregeringar. Han måste inte bara övertyga så många som möjligt av de 60 procent av salvadoranerna som vill ha förändring att han är mannen att genomföra dem. Han måste även mobilisera fler väljare att gå och rösta än de 55 procent som röstade i lokal- och parlamentsvalen den 18 januari. Arena gynnas nämligen av att flera av de andra högerpartiernas väljare kommer att rösta på dem, vilket är långt fler än de andra vänsterpartiernas väljare.

Publicerad i tidskriften Latinamerika 1/2009

Relaterade inlägg:

1. Journalist bakom rött maktskifte i El Salvador
2. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre
3. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador

Efter att i elva respektive sex år ställt salvadoranska politiker mot väggen i sitt program ”Dagens intervju” och krönika ”Utan censur” i tv-kanalen Canal 12 försvann plötsligt kanalens nyhetschef Mauricio Funes från tv-rutan 2003. Anledningen var att de mexikanska ägarna utsatts för hot om annonsbojkott om inte Funes tystades.

Det salvadoranska näringslivet är hårt knutet både till landets stora medier och regeringspartiet Arena, som leds av flera av landets näringslivstoppar. Det är ingen slump att landets enda vänstertidningen är så gott som befriad från annonser och att få av radio- och tv-stationerna vågar kritisera regeringen.

Två år efter att hans program lades ner hoppade Funes av Canal 12 och började sända sina program på de mindre Canal 15 och 21 istället, men två år senare lades programmen ner även där. Kort tid därefter lanserades han inför tiotusentals partimedlemmar som presidentkandidat för vänsterpartiet och den tidigare gerillan Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional (FMLN).

Hans tv-program ”Dagens intervju” var landets mest sedda och i och med jordbävningarna 2001 lånades han också ut till CNN:s spanska sändningar ”CNN en español”. Han är utan tvekan en av landets mest populära personligheter. Sedan oktober 2007 har han lett över huvudmotståndaren i presidentvalet, den tidigare polischefen och Arena-parlamentarikern Rodrigo Avila, i alla opinionsundersökningar.

- Jag kunde inte längre bara vara en enkel observatör av verkligheten, förklarar Funes för Journalisten om varför han lämnade journalistiken för politiken. Under 20 år som journalist såg jag den salvadoranska verkligheten, jag analyserade den och kom fram till att landet är i behov av en förändring. Jag insåg att jag behövde bli en del av denna förändringsprocess och omfamnade FMLN, som jag anser är den enda aktör i detta land som har kraft att genomföra någon förändring.

Rodrigo Avila, har hittills vägrat öppen debatt med Funes, väl medveten om att han inte skulle klara sig fem minuter mot den tidigare journalisten. Officiellt menar Avila att det inte är Funes som ska debattera utan FMLN:s ledning. Arenas propagandaapparat har skjutit in sig på skillnaden mellan Funes och partiledningen, med rötter i gerillan och inbördeskriget (1980-1992).

Avila anser att FMLN är ett socialistisk parti och att Funes bara är en marionett vars socialdemokratiska regeringsplan ingen kommer att se röken av vid en eventuell vinst den 15 mars. Istället kommer El Salvador förvandlas till en knähund till det kommunistiska Kuba och de socialistiska Venezuela, Bolivia och Ecuador. Med sig har Avila landets stora medier.

Enligt en rapport från EU:s valobservatörer, som publicerades i början av februari kan bara fyra av de 15 stora pappers- och etermedierna i landet anses stå för en oberoende bevakning av valet. Tre har rapporterat till förmån för FMLN. Åtta har rapporterat långt mycket mer och mer positivt om Arena: de tre statliga tv-kanalerna, tre privata (inklusive Canal 12) och landets två stora dagstidningar.

Ju närmare valdagen kryper, desto tuffare blir medieklimatet i El Salvador. Polariseringen ökar och medan den positiva rapporteringen om Arena ökar, minskar avståndet mellan Avila och Funes i opinionsundersökningarna.

Fakta

El Salvador är ungefär lika stort som Småland, ligger i Centralamerika och har ungefär sex miljoner invånare.

Högerpartiet Arena har suttit vid makten sedan 1989 i fyra perioder á fem år.

Valet den 15 mars avgörs i en omgång då bara två kandidater ställer upp.

Presidenten får bara sitta en mandatperiod.

FMLN och Arena bildades 1980 av fem olika gerillagrupper respektive flera av landets företagare och medlemmar i landets dödsskvadroner. Under perioden 1980-1992 pågick ett inbördeskrig som skördade 75 000 offer.

Den sittande presidenten Antonio Saca, är utbildad journalist och var sportjournalist innan han blev medieägare till flera radiostationer, gick med i Arena och blev ordförande i Den salvadoranska organisationen för landets radiostationer (ASDER) och El Salvadors näringslivsorganisation (ANEP).

Mauricio Funes jobbade som nyutbildad journalist ett år på den statliga tv:n, innan han 1987 började på Canal 12. Han har bland annat intervjuat Fidel Castro och Hugo Chávez, och var den första salvadoranska journalist som intervjuade någon av gerillaledarna under kriget.

Källor: Utrikespolitiska institutet, Den salvadoranska regeringen och FMLN

Publicerad i Journalisten 26 feb-18 mars 2009

Relaterade inlägg:

1. Journalist bakom rött maktskifte i El Salvador
2. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre
3. Hopp om förändring i El Salvador

För två år sedan kom pojklaget från San Marcos, i El Salvador, tvåa i sin klass i Gothia Cup. I år ska 15 killar från Soyapango bli mästare. Det tänker bland annat Johathan Rodrigo Perez Serpas, 14 år, se till.

Det är samma helg som spanska ligan avgörs. El Salvadors huvudstad San Salvador är full av Barça- och Real Madridtröjor. Alla salvadoraner tycks ha en t-shirt från endera laget.

På parkeringsplatsen, utanför sitt hem i förorten Soyapango, lattjar Jonathan och hans jämnåriga grannkompisar, kusinerna Will Ernesto Membreño och Henry Alexander Maya Argueta, med en fotboll.

- Barcelona vinner, säger Jonathan. Ronaldinho är världens bästa fotbollsspelare.

- Inte en chans, säger Will, iklädd guldskor. Real vinner.

Henry håller på Barcelona och säger att Henrik Larsson är en bra spelare, men att han tyvärr inte fått spela så mycket den här säsongen på grund av sin skada. Själva är de tre killarna nykorade skolmästare i Soyapango. Will, som spelar back berättar stolt hur han i finalen gjorde mål på en frispark:

- Finalen spelades på Estadio Cuscatlan, landets största arena. Det är inte alla som har fått göra mål på där.

Will drömmer om en framtid i storlaget Aguila och kanske en plats i landslaget. Jonathan skulle inte heller tacka nej till en fotbollskarriär, men de är både två medvetna om att få kan leva på att spela fotboll i El Salvador. En bit på vägen har de ändå kommit. De tre grannkompisarna är med i det lag som åker till Sverige i juli.

Förutom Gothia Cup ska Soyapangos pojklag också spela i Oddebollen, i Uddevalla. Äventyret började i mars i år, när det stod klart att Soyapango kunde skicka ett lag till Göteborg. Sedan dess har de 15 pojkarna tränat två dagar i veckan, under tuff ledning av Guillermo ”Memo” Rivera, en av El Salvadors bästa spelare i slutet av 1990-talet.

- Det är fantastiskt att vi får åka, säger Jonathan. Långt ifrån alla får en sådan här chans, men vi har också fått kämpa hårt.

På den slitna fotbollsplanen, Nya dalens stadium, berättar Memo om förberedelserna inför Sverigeresan. Bakom honom står killarna på kö vid mittcirkeln. De springer mot straffområdet. Assisterande tränare Jorge Barillas passar från kanten och pojkarna låter skotten hagla över målvakten.

- Många av de här killarna kommer från fattiga familjer, säger Memo. Sverigeresan är väldigt viktig för dem. De kommer att lära sig mycket från de människor de möter och få erfarenheter för livet.

Memo själv kom till Soyapango som liten. Hans föräldrar flyttade in till stan från landet i hopp om att hitta arbete. På den tiden fanns det inga fotbollsskolor för fattiga och det var mer eller mindre en slump att Memo blev upptäckt och till slut hamnade i mästarlaget FAS och sedermera som proffs i grannlandet Guatemala.

- På många sätt avundas jag de här grabbarna. Tänk att få vara i deras skor nu. Situationen för ungdomarna i El Salvador är tuff idag. Möjligheterna är få och många hamnar till slut i ungdomsgängen eller blir på annat sätt offer för våld och droger. Fotbollen är ett sätt att undvika det.

Sammanlagt finns det ett tiotal kommunalt sponsrade fotbollsskolor i Soyapangokommun. Utöver dem finns det ytterligare några privata fotbollsskolor. Memo gissar att varje skola har mellan 80 och 120 medlemmar, men samtidigt påpekar han att ungefär en tredjedel av kommunens 600 000 invånare är mellan sju och 18 år gamla.

Medan Memo samlar ihop laget för passningsövningar kommer Soyapangos borgmästare, Carlos Ruiz, gående över planen. Han kommer från vänsterpartiet FMLN, och är inte sen att kritisera den sittande högerregeringen.

- Ska man tro regeringen är majoriteten av landets ungdomar med i ungdomsgängen maras och narkotikaberoende. Den enkla sanningen är att det inte finns några större framtidsutsikter för landets unga.

Borgmästaren och hans företrädare har i många år satsat mycket på kommunens unga. En anledning är att ingen annan kommun i landet har så stora problem med ungdomsvåld, brottslighet, arbetslöshet och alkohol- och narkotikamissbruk.

Kommunen hjälper fotbollsskolorna med utrustning och material. Förutom fotboll stödjer man också boxnings- och kampsportsskolor. Näst på tur står idrottsskolor för flickor. Memo sitter med i kommunfullmäktige och är något av idrottsansvarig, rektyrerad av Carlos Ruiz.

- Mitt namn drar till sig finansiärer och ungdomarna ser upp till mig på grund av min bakgrund, säger Memo.

I en vattenpaus kommer hela laget fram. De undrar hur det är i Sverige. Någon frågar nervöst om alla svenskar är lika långa som Ibrahimovic och någon annan hur bra motståndet är i Gothia Cup. Will och Henrys morfar, José Angel Argueta, funderar på om det går att använda dollar i Sverige.

Morfar José är alltid med på träningarna. Han menar att fotbollen är något av de här killarnas räddning:

- Alltför många unga pojkar i El Salvador går förlorade för att de inte har något att göra, för att de inte kan stressa av med något på fritiden, för att de inte har några drömmar.

Tillsammans med sin fru, Matilda Carmen Durán, har morfar José tagit hand om Will och Henry i många år. Det är utanför deras lilla hus och butik som pojkarna brukar spela boll på parkeringsplatsen. Just i deras bostadsområde är det lugnt, men bara några kvarter bort visar ungdomsgängens graffitti tydligt vilka som styr där.

Wills mamma dog i sjukhussäng ett par år tidigare,. Hans pappa, Henrys bägge föräldrar och även Jonathans föräldrar har flyttat till USA. Fler och fler salvadoraner försöker ta sig till USA för att hitta jobb och kunna skicka hem pengar till familjen.

Att som Will, Henry och Jonathan växa upp med mor- och farföräldrarna blir allt vanligare i El Salvador. Både killarnas föräldrar och far- och morföräldrar vill att barnen ska komma efter till USA så småningom.

- Möjligheterna är större där, säger mormor Matilda.

Will är inte lika säker:

- Pappa bor i Los Angeles. Jag skulle vilja åka och hälsa på, men att flytta dit, nja, jag tror inte det.

USA eller inte blir en senare fråga -  nu är det Sverige och fotbollen som gäller. Ingen av killarna säger något om att förlora eller ens komma tvåa som San Marcos, men Memo säger att det viktigaste är att få representera sitt land, och han vet ju vad han talar om.

Fakta

El Salvador ligger i Centralamerika och är lika stort som Småland. Landet har sex miljoner invånare, varav drygt hälften är under 18 år gamla. Den salvadoranska polisen räknar med att ungefär 30 – 35 000 av dem är med i något av de många välorganiserade och kriminella ungdomsgäng som finns i hela regionen från USA i norr till Nicaragua i söder. Enligt FN går ett salvadoranskt barn i genomsnitt tre år i skolan.

Publicerad i Göteborgs-Posten 13 juli 2005

Relaterade inlägg:

1. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
2. Funes ritar om El Salvadors politiska karta
3. Journalist bakom rött maktskifte i El Salvador