I oktober mejades 14 personer ner under en fotbollsmatch i San Pedro Sulas, Honduras. Månaden innan ska 15 personer ha skjutits till döds, i en drogrelaterad uppgörelse, i en skofabrik i samma stad.

Våldsspiralen i Mexiko, med knarkligor som skördar offer och poliskårer som avgår, har skildrats flitigt i medierna den senaste tiden. Men om situationen i Centralamerika skrivs betydligt mindre.

Läs hela artikeln och intervjun med mig på dn.se!

För den som vill veta mer kan jag också rekommendera en skrift jag skrivit på ämnet: ”Kriget mot maras – om ungdomsgäng i Centralamerika”, Världspolitikens dagsfrågor. Utgiven av Utrikespolitiska institutet, 2006.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning trots fredsavtalet
2. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
3. Etiska pensionsfonder och Goldcorp i Centralamerika

Se debatten på SVT Play.

Relaterade inlägg:

1. Svenska sjömän grundade Guatemalas flotta
2. När en världsdel prioriterades bort
3. Haiti och nyhetsrapporteringen

Nio seminarier, 200 deltagare, 20-talet panelister, utställningar, musik och intensiva diskussioner. Intresset var stort för det avslutande seminariet i samarbetet med Nicaragua, Honduras och de regionala programmen i Latinamerika.

Läs mer här.

Relaterade inlägg:

1. Seminarium om Nicaraguabistånd flyttat till 3 juni
2. Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap
3. Lyssna mer på dem som drabbas

Vilken skillnad kan ni i Honduras Sannings- och försoningskommission göra för att förändra den konstitutionella kris som Honduras genomgår?

- Sannings- och försoningskommissionen kan konstruktivt bidra, med sin rapport och sina rekommendationer, med att överbygga klyftan mellan de mest radikala positionerna, och främja en lösning på ett par av de politiska och institutionella problem som inte lösts sedan den 28 juni 2009. Men bara honduranerna och institutionerna kan vara ansvariga för att finna, välja ut och själva genomföra de förändringar som behövs.

Resultaten av kommissionens arbete kommer inte att publiceras förrän om tio år. Varför det?

- Så är det inte. Kommissionen kommer att lämna in sin rapport om åtta månader, i början av nästa år. Vad som kommer att sparas i tio år är bara hemlig information som vissa personer velat berätta för kommissionen, som vittnesmål från personer som är rädda för repressalier.  Detta representerar en mycket liten del av det material som kommissionen redan har fått in i form av material och vittnesmål. I fallet med Guatemalas sanningskommission är denna typ av material hemligt i 50 år.

Det finns personer, bland andra inom den Nationella motståndsrörelsen mot kuppen, som anser att kommissionen inte är oberoende, att ni blivit utpekade av president Porfirio Lobo, som har sin egen agenda. Om ni inte har det civila samhällets stöd vilken roll spelar då ert arbete?

- Kommissionen skapades genom ett dekret av president Lobo, precis som Chiles sanningskommission, som skapades genom ett dekret av president Ailwyn, medan general Pinochet fortfarande var militärchef. Det hindrade inte denna kommission att inleda sitt oberoende arbete, och dess resultat innebar mycket för Chiles demokratisering och konsolideringen av de demokratiska institutionerna. Kommissionen i Honduras föddes under en polemisk period, med stora motsättningar och motsägelser, precis som andra latinamerikanska sanningskommissioner. Det är ett par ledande röster inom båda de extrema lägren som kritiserar kommissionen. Ett par röster inom motståndsrörelsen tror att kommissionen bara finns för att tvätta kuppmakarnas händer och att den bara är en förlängning av kuppen. Andra röster från de mer konservativa lägren anser att kommissionen är ett av Zelayas instrument, en trojansk häst för att reformera konstitutionen. Men det finns viktiga delar av befolkningen som stödjer vårt arbete.

Från början sa du att kommissionen skulle göra rekommendationer till förändringar av den honduranska konstitutionen, men regeringen sa nej, att kommissionen bara skulle förklara de händelser som ledde fram till och följde på den 28 juni 2009. Skulle du kunna kommentera detta?

- Kommissionen mandat är inte bara att kasta ljus över händelserna, före, under och efter den 28 juni 2009. Det är också att lämna rekommendationer åt det honduranska folket, för att detta inte ska upprepas. Vi kan inte förutspå nu vilka rekommendationer kommissionen kommer att göra, innan vi är klara med våra undersökningar och försök att förstå vad som hände (det vore att förutspå resultatet av en match innan matchen ens var spelad). Men på grund av krisens natur, gissar vi att de kommer att inkludera institutionella förändringar och även lagreformer. Men kommissionen utesluter inte något i förväg, inte ens om det handlar om konstitutionella förändringar.

Intervjuad per e-post i slutet av maj 2010

Relaterade inlägg:

1. Sanningskommission ska ena splittrat Honduras
2. Honduras två sanningskommissioner
3. Honduras Sannings- och försoningskommission klar

I mitten av maj annonserade Mauricio Funes bildandet av Medborgarrörelsen för förändring. Han underströk att det inte var något politiskt parti, utan en bred sammanslutning av representanter från olika delar av det civila samhället och näringslivet.

Som om ett eko av sin honduranska kollega, Manuel Zelaya, som avsattes i sen statskupp den 28 juni förra året, sa Funes att det civila samhället behöver reagera för att ”kunna ta sig förbi de hinder som blockerar den process av social förändring som landet genomgår.”

-Det är inte partierna som bestämmer vilken riktning ett land ska ta, det är folket, sa Funes.

När Funes tillträdde en 1 juni förra året var det som den tidigare gerillan och det nuvarande vänsterpartiet FMLNs första president. Han gjorde tidigt klart att han inte tänkte ta hänsyn varken till partier eller rörelser, utan styra för folkets bästa. FMLN gjorde ingen hemlighet av att man valt den tidigare så populära tv-journalisten till sin kandidat för att nå presidentposten. Det tycks man ångra idag.

Sedan årsskiftet agerar FMLN allt mer oppositionsparti medan Funes lierat sig med framför allt utbrytarna från höger- och det tidigare regeringspartiet ARENA, kallade GANA. Tillsammans med militärens tidigare parti PCN och kristdemokraterna PDC har GANA stött flera av Funes förslag i parlamentet. Ibland har han även fått med sig ARENA, men FMLN har valt att blockera allt fler av presidentens förslag. När partiet firade ettårsdagen av segern i presidentvalet i mars, var inte ens Funes inbjuden.

I maj valde dessutom jordbruksministern Manuel Sevilla att avgå. Han anklagade Funes för att köpa GANAs och PCNs stöd med hjälp av jordbruksstöd till partiernas borgmästare ute i landet. Funes förnekar naturligtvis detta och har krävt bevis, som Sevilla hittills inte kunnat få fram. Det mesta talar snarare för att Sevillas avhopp är det första av flera som kan komma när FMLN börjar vända Funes ryggen.

Till skillnad från sin honduranska kollega Zelaya manöverar Funes sin politiska omvälvning något skickligare. Han har haft personliga möten med regionens två mäktigaste män, USA:s och Brasiliens presidenter Barack Obama och Luiz Inacio Lula da Silva, och fått deras stöd. Detta trots att Funes kritiserat Obama för att inte stödja de centralamerikanska staterna mer i kampen mot narkotikakartellerna vars tentakler nu även tagit sig in i de centralamerikanska staterna. Han har även tagit Honduras nya president Porfirio Lobos parti och krävt att hela världen bör backa upp honom. Lula da Silva menar å sin sida att Lobo valdes under odemokratiska förhållanden och därför inte bör erkännas.

Zelaya valde den venezuelanska presidenten Hugo Chávez och de kubanska bröderna Castros stöd, vilket Funes undvikt. Han har även, liksom sina företrädare valt att satsa på militärens i kampen mot den ökande brottsligheten. Han tycks dock ha ett partiöverskridande stöd för en planerad politik mot våldet som inte bara ska fokusera på hårda tag, utan även på socialt förebyggande politik.

Rent konkret har Funes fått rätt lite uträttat under sitt första år vid makten. Förutom att öka antalet militärer på gatorna, vilket bryter mot fredsavtalet från 1992, har han fått igenom en skattereform, fått beviljat stora lån från regionala kreditinstitut och å statens vägnar bett flera av offren för inbördeskrigets (1980-1992) brutala våld om ursäkt. Ett magert resultat, anser de flesta analytiker. Själv menar Funes att det tar lång tid att genomföra stora förändringar i ett land som styrts av högern och storföretagarna i årtionden, något som även det påminner en del om Zelayas frustrerade syn på honduransk politik.

Trots få resultat av sin politik är Funes Latinamerikas mest populära president med 83 procent stöd bland det salvadoranska väljarna. Näst mest populär är Lula da Silva, som har tre fjärdedelar av de brasilianska väljarna bakom sig.

Så här i fotbolls-VM tider har dock Funes valt att vägra en specialkommission från det internationella fotbollsförbundet FIFA tillträdde till El Salvador, vilket lett till att El Salvador utestängts från alla internationella fotbollsarrangemang. I det fotbollstokiga El Salvador, som tvingas se på när grannlandet Honduras lattjar med trasan i Sydafrika, är det inget bra sätt att försöka behålla sin popularitet. FIFA vill se över det salvadoranska fotbollsförbundet FEDEFUT:s ekonomi, vilket alltså inte Funes anser är nödvändigt.

Relaterade inlägg:

1. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre
2. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
3. Hopp om förändring i El Salvador

Hur blev ni intresserade av biståndspolitik?

Gunilla: När jag gick på gymnasiet så läste jag Anne Franks dagbok och insåg att människor dog för vår gemensamma frihet. Det gjorde att jag blev intresserad av politik.

Kent: Det var när jag som tonåring luffade runt i Asien. När jag kom hem så engagerade jag mig i svenska Unicef. Det i kombination med en väldigt färgstark Olof Palme som gjorde att man redan som barn fick veta mycket om internationella frågor.

Vilka fattiga länder, som tar emot bistånd, har ni själva besökt?

Kent: Jag har besökt kring 100 länder så det skulle vara en lång lista om jag räknade upp dem.

Gunilla: Jag har haft ett väldigt intensivt resande och framför allt till länder som vi vanligtvis inte åker på semester till. Kambodja, Afghanistan, Kongo-Kinshasa, Rwanda, Mali, Burkina Faso. Sedan också Sydafrika, Colombia, Bolivia. Det är väldigt mycket bilder och möten som etsar sig fast.

Vad har ni blivit mest gripna av under dessa besök?

Kent: I slutfasen av kriget i Irak var jag på uppdrag för Unicef. Vi besökte ett barnfängelse och familjer. Vi såg vilka fruktansvärda förhållanden man levde under. Till och med barnfängelset var plundrat och barnen var tagna till bordeller. Jag blev också väldigt gripen av ett besök i Zimbabwe där vi mötte barn som var så utmärglade och trötta att de inte orkade äta, trots att de serverades näringsgröt på en tallrik framför dem.

Gunilla: Jag minns en pojke i Kongo-Kinshasa, en tidigare barnsoldat som hade blivit demobiliserad och återanpassad. Han hade varit med om så oändligt mycket, men ville bara ha ett jobb och bygga sin egen framtid.

Vilka frågor och geografiska områden vill era två regeringsalternativ prioritera inom biståndspolitiken?

Gunilla: Vi vill fortsätta reformera biståndet så det kan göra mer nytta och nå fram. Våra insatser ska vara mer tillgängliga för de människor vi vill bistå. Sen måste vi uppmärksamma den pågående urbaniseringen som inte bara skapar nya möjligheter, utan också leder till att fler människor riskerar att utnyttjas, inte minst barn.

Kent: Våra tre partier, i de röd-gröna, är oroade över att mer och mer av biståndet flyttas till stater i områden dit vi också skickat svenska militärtrupper. Det finns en risk att det gör vår roll och vårt uppdrag otydligt. Vad gäller geografiska prioriteringar så är dagens fokus på Afrika relevant – men vi är också måna om att Asien inte glöms bort i biståndet. Hälften av jordens fattiga lever där.

Barns rättigheter är inte längre ett eget verksamhetsområde inom biståndet. Istället ska det integreras i de tre av Sverige prioriterade biståndsområdena; demokrati och mänskliga rättigheter, kvinnor och klimat. Anser ni att barns rättigheter borde vara ett prioriterat biståndsområde?

Kent: Jag tycker bestämt det. Vi har faktiskt diskuterat det i mitt parti. Vi har bland annat pratat om att smalna av svenskt bistånd, att inte vara inom precis alla olika verksamhetsområden. Vi kanske skulle försöka satsa på att bli bäst i världen på stöd till barnrättsfrågor.

Gunilla: Vi ser barns rättigheter som en del av alla våra tre prioriteringsområden. Det kanske vi inte har förklarat tillräckligt väl. Jag vill hävda att vi har stärkt arbetet med barns rättigheter eftersom vi har fokuserat mera och fångat upp dem genom arbetet med kvinnor, demokrati och mänskliga rättigheter.

Vilket är era regeringsalternativs biståndspolitiska mål avseende barn?

Gunilla: Vi styrs av millenniemålen och av det barnrättsperspektiv vi har i Sverige. Jag har specifikt prioriterat de medborgerliga och politiska rättigheterna, i vilka barns rättigheter är en viktig del.

Kent: Egentligen borde allt bistånd ha ett barnperspektiv. När barn inte får leka, inte får tillräckligt med näring och ingen hälsovård så underminerar det ett lands framtid. De här människorna har rätt till ett bra liv. Det är också en nationalekonomisk förlust om man inte satsar på barn.

FN:s barnkommitté anser att Sverige borde ta större hänsyn till barns rättigheter inom biståndet. Kritiken framfördes redan 2007, men inget har gjorts för att komma tillrätta med problemet. Vad tänker ni göra åt det?

Kent: Det finns flera saker man kan göra: annorlunda ekonomiska prioriteringar, nya direktiv till myndigheter och en omformulering av målen för svenskt bistånd.

Gunilla: Vi tror att man når de mindre barnen bäst genom att jobba med kvinnor och kvinnors rättigheter. Inom ramen för vår demokratisatsning försöker vi även skapa större delaktighet för unga tonåringar.

Vilken är den största skillnaden mellan era regeringsalternativ när det gäller barns rättigheter?

Gunilla: Det råder inte så stora skillnader. Däremot kan jag tänka mig att oppositionen skulle kunna komma upp med något piggt program som pekar på en lucka som de ser, när jag då försöker täcka det hela mer generellt.

Kent: Den sittande regeringen har kraftigt dränerat resurserna till enskilda organisationer. Vi vill stärka det stödet. Vi ser också att de har urlakat informationsanslaget till dessa organisationer. Ska man jobba med barnrättsfrågor, i Sverige och i världen, så måste man ha resurser att tala om för människor vad man gör för någonting med biståndspengarna.

Sverige avsätter varje år närmare 30 miljoner kronor till bistånd. Varför talas det så lite om vad pengarna används till – och så mycket om misslyckade projekt och korruption?

Gunilla: Jag tror att det har varit sunt för biståndsdebatten att problem och korruption också uppmärksammats. Att diskussionen inte varit lika konkret om vad pengarna används till, tror jag beror på ett gammalt synsätt där biståndets volym varit det centrala. Jag vill gärna prata innehåll också.

Kent: Jag tror att många är riktigt, riktigt trötta på att man alltid får höra det dåliga, men aldrig det bra. Jag tror att det hänger ihop med att biståndet tillhör förtroendebranschen, men vi som jobbar med bistånd tycker många gånger att det negativa blir väldigt oproportionerligt.

Det finns olika åsikter om ifall bistånd som går direkt till andra stater ska villkoras. Är du för eller emot det?

Gunilla: Jag tillhör dem som tycker att vi ska ställa tuffare krav och vara mycket tydligare.

Kent: Jag tycker inte heller att vi ska inte lämna ut bistånd till det ena eller andra utan att ha kriterier, som att vi vill att det ska satsas på det ena eller andra.

Något som gör biståndspolitiken mer komplicerad än tidigare är att mer bistånd går via EU och multilaterala organisationer som FN. Hur vill era regeringsalternativ påverka dessa organisationer att fokusera mer på barns rättigheter?

Gunilla: Dels väljer vi själva vilka multilaterala organisationer vi vill jobba med. Vi är en av de största givarna till Unicef. Och jag tror ju på konkurrens, så sedan jag tillträdde har vi ökat vårt engagemang också med Save the Children International.

Kent: Jag tycker att det borde bli tydligare för svenska skattebetalare hur vi faktiskt använder vårt bistånd inom de här organen.

Varför ställer inte Sverige, som Norge, krav på hur dessa pengar ska användas?

Gunilla: Det skulle vara förödande för till exempel Unicef, FN:s barnfond, om alla givare ville öronmärka sina pengar. Det behövs pålitliga givare för det allmänna stödet. Vi i Sverige har valt att stå för en viktig del av det, även om det är väldigt otacksamt att finansiera. De allra flesta vill öronmärka för att kunna säga att just deras land är bäst på att jobba för till exempel flickors rätt att gå i skola.

Kent: Jag tycker att vi är väldigt tydliga på vad vi vill prioritera och vad vi driver för frågor. Jag har själv suttit med på styrelsemötena på Unicef i New York och jag vill inte säga att det är in blanco-checkar som vi delar ut.

Vilken roll spelar svenska frivilligorganisationer, som Rädda Barnen, för att lyfta barns rättigheter inom biståndet?

Kent: De har en väldigt viktig roll. Barnrättsorganisationer kan på ett sätt som aldrig en svensk myndighet eller regering kan, samtala med svenska folket om barnrättsfrågor.

Gunilla: Sverige är på flera sätt ett föregångsland när det gäller barnets rättigheter. Därför fyller Sverige en viktig funktion som pådrivare i den internationella diskussionen kring bistånd. Här fyller också svenska enskilda organisationer en mycket viktig roll.

Om du blir biståndsminister efter valet vad är det första du tänker göra för att gynna barnets rättigheter inom biståndet?

Gunilla: För det första kommer jag att fortsätta stärka demokrati- och rättighetstänkandet inom biståndet och titta på hur vi internationellt kan stärka synen på barns rättigheter. För det andra vill jag engagera mig mer runt urbaniseringens utmaningar med allt fler yngre i världen och vad det betyder för ungdomars förutsättningar och deltagande i de samhällen de växer upp i.

Kent: Jag vill göra en satsning på att lyfta fram barns rättigheter på ett mycket tydligare sätt.

Fakta/Kent Härstedt

Namn: Kent Härstedt

Ålder: 45 år

Yrke: Riksdagsledamot (s)

Familj: Singel, pappa till Joel 8 år

Bakgrund: Utbildad underskötare, studerat statskunskap, varit sakkunnig på UD, skribent, ordförande i Svenska Unicef 1999-2005, har en rad styrelseuppdrag. Sitter bland annat i SIDA:s och Svenska Institutets insynsråd.

Mest stolt över: Min son. När det gäller världsliga ting så är det att jag blev invald i riksdagen på personröster 1998 – det gav mig ett starkt mandat.

Största misstag: Jag har gjort många, kanske att jag inte läste mer på universitetet.

Blir glad av: Positiva och generösa människor.

Mest rädd för: Att något ska hända min son.

Läser just nu: Vinnaren står ensam, av Paulo Coelho, och Munken som sålde sin Ferrari (talbok), Robin Sharma

Person jag skulle vilja träffa: Det vore kul att sitta och samtala med Barack Obama.

Något vi inte visste: Är judotränare och ordförande i Svenska Judoförbundet.

Fakta/Gunilla Carlsson

Namn: Gunilla Carlsson

Ålder: 47 år

Yrke: Biståndsminister (M).

Familj: Dotter och sambo

Bakgrund: Arbetat som revisor, EU-parlamentariker, riksdagsledamot och förste vice ordförande i moderaterna

Mest stolt över: Min dotter.

Största misstag: Försöka lära av dem alla men minns inga särskilda.

Blir glad av: Människor.

Mest rädd för: Att det ska hända min familj något.

Läser just nu: Skärgårdsstiftelsens årliga, vackra bilderbok.

Person jag skulle vilja träffa: Träffar så många intressanta personer varje dag. Skulle helst vilja kunna prata med min pappa, som tyvärr dog alltför tidigt.

Något vi inte visste: En gång distriktsmästare i längdhopp.

Publicerad i tidningen Barn 2/2010

Relaterade inlägg:

1. Katarinas falkögon har sikte på världens skolor
2. Burundis barn vänder hem
3. Klockan 19 blir hemmet krog

För tre år sedan köpte Goldcorp upp det amerikanska gruvföretaget Glamis Gold. I och med uppköpet blev Goldcorp ägare till gruvan Marlin, i regionen San Marcos, i Guatemala, en veritabel miljökatastrof och ett grymt exempel på den industrialiserades världens utnyttjande av fattiga människor.

Jag besökte området kring Marlingruvan för fyra och ett halvt år sedan, strax innan utvinningen av guld påbörjats. Byborna, till majoriteten delar av Guatemalas fattiga och marginaliserade ursprungsbefolkning, protesterade då mot att de inte haft något att säga till om inför beslutet att inleda brytning av guld i ett öppet dagbrott. Att bryta guld i öppna dagbrott innebära att det går åt enorma mängder vatten som dränerar jordbruken runt omkring. Dessutom används cyanid i brytningen, en giftigt ämne som lätt sprider sig i naturen genom grundvattnet.

I och med att Goldcorp förvärvade Glamis Gold blev företaget också ägare till San Martin-gruvan i Siriadalen, i Honduras. Där protesterade lokalbefolkningen redan 1999 mot att Glamis Gold aldrig gjort någon ordentlig miljökonsekvensanalys. Inte heller här hade invånarna fått möjlighet att säga sitt om projektet innan det påbörjades.

I en miljöstudie gjord 2006 av Siriadalens miljöorganisation visade provar att vattendragen i området kring San Martin gruvan innehöll stora mängder av cyanid, kvicksilver, bly och arsenik. Flera invånare i området led av kroniska hälsoproblem och hudsjukdomar. Dessutom hade grundvattennivån och nivåerna i vattendragen i området sjunkit dramatiskt till följd av gruvdriften.

Gruvdriften i San Martin, i Honduras, håller på att avslutas, men verksamheten i Guatemala är planerad att pågå i minst fem år till.

För mer om Marlingruvan, läs här, och här.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning för gängproblematiken i Centralamerika
2. När conquistadorerna återvände till Guatemala
3. Sanningskommission utesluter inte konstitutionella förändringar

Den officiella honduranska Sannings- och försoningskommissionen är ett resultat av det avtal som kuppregeringen och representanter för den avsatte presidenten Manuel Zelaya förhandlade fram i slutet av oktober förra året. Kommissionen leds av Guatemalas tidigare vicepresident och utrikesminister Eduardo Stein, som igår underströk att kommissionens ”arbete är att komma till botten av vad som hände.”

- Vi vill klargöra att vi inte kommit för att vara en del av den här kommissionen för att bli krönikörer, för det hade det varit bättre att kontraktera en historiker, sa Stein i närvaro av den panamerikanska organisationen OAS generalsekreterare José Miguel Inzulsa, de centralamerikanska staternas utrikesministrarna och representanter för den internationella diplomatiska kåren i Honduras.

Förutom Stein består kommissionen av en tidigare justitieminister och ledamot av den högsta domstolen i Peru, María Amadilla, en tidigare ambassadör och biståndsminister från Kanada, Michael Kergin och honduranerna Julieta Castellanos, rektor för Honduras nationella universitet, och hennes företrädare, advokaten Jorge Omar Casco. Kommissionen är tillsatt av Honduras president Porfirio Lobo, vald med de lägsta röstsiffrorna och valdeltagandet i något honduranskt val i modern tid, dessutom under överseende av en kuppregering.

Kommissionen har fått kritik för att bara Lobo tillsatt ledamöterna, utan inrådan från någon annan, allra minst det civila samhället. Dessutom är de två honduranerna i kommissionen medlemmar i Lobos eget Nationella parti. Att Peru och Kanada är representerade anses bero på att de två länderna var någorlunda neutrala i samband med kuppen. Kommissionens kritiker menar att Peru och Kanada snarare tog kuppmakarnas parti.

Den honduranska motståndsrörelsen mot kuppen består av flera fackförbund, människorättsorganisationer, miljörörelser, ursprungsfolksorganisationer, bonderörelser, studentorganisationer och representanter för alla de politiska partierna och flera yrkeskårer. Den har varken erkänt Lobos regering eller tillsättandet av Sannings- och försoningskommissionen, som den anser vara ett spel för gallerierna.

I det ursprungliga förslaget skulle kommissionen har lämnat rekommendationer på institutionella förändringar i Honduras för att undvika liknande konfrontationer som dem som skedde förra året. Detta ströks ur kommissionens arbetsbeskrivning och kommissionen kommer nu bara att undersöka och redogöra för de händelser som ledde till kuppen och situationen efter kuppen. Rapporten ska vara klar om åtta månader, men delar av den kommer att hållas hemliga i tio år.

Motståndsrörelsen lovade igår att på årsdagen av kuppen, den 28 juni, installera en egen alternativ Sannings- och försoningskommission. den skulle bland annat bestå av två mottagare av Nobels fredspris, guatemalanskan Rigoberta Menchú och argentinaren Adolfo Pérez Esquivel, ecuadorianskan och nunnan Elsy Monge, som suttit i Perus Sannings- och försoningskommission, den holländska människorättsförsvararen Theo Van Boven och argentinskan Nora Cortina, från organisationen Abuelas de Plaza de Mayo.

Den 28 juni i år kommer motståndsrörelsen även att ge regeringen listor med namnunderskrifter för krav på en folkomröstning om Honduras ska tillsätta en grundlagsförsamling. Målet är en miljon namnunderskrifter.

Den honduranska regeringen med Lobo i spetsen hoppas på att Honduras i juni även kommer att återfå sitt medlemsskap i OAS. Landet kastades ut ur organisationen i samband med kuppen. Den 18 maj är tanken även att EU och de centralamerikanska länderna ska skriva under ett associeringsavtal, men både dessa förhoppningar tycks nu komma på skam.

Samma dag som Sannings- och försoningskommissionen tillsattes i Honduras beslutade Sydamerikans tolv länder, som samlats i Den sydamerikanska unionen, UNASUR, att inte erkänna Lobos regering. Ländernas statschefer meddelade även EU att om Honduras inbjudan till Madrid den 18 maj inte rivs kan det hända att ingen representant från Sydamerika över huvud taget dyker upp. Likaså meddelade OAS generalsekreterare Inzulsa att Lobo hade mycket kvar att bevisa innan ett medlemskap i OAS kunde komma på tal igen.

De centralamerikanska ländernas regeringar, inklusive Nicaraguas Daniel Ortega, har alla backat upp Lobo, främst i hopp om att visa enighet inför USA och EU. USA och EU med de internationella kreditinstituten Världsbanken, Internationella valutafonden, IMF, och Interamerikanska utvecklingsbanken tycks även de ha dragit ett streck över förra årets händelser. Man har omfamnat Lobo. Men i Sydamerika visar regionens ledare prov på en sällan skådad enighet.

Relaterade inlägg:

1. Som om ingenting hänt i Honduras
2. Sanningskommission ska ena splittrat Honduras
3. Allt mer politiskt våld i Honduras

Reportrar utan gränser vill inte säga om det ökande våldet mot honduranska journalister beror på det allt fler övergrepp på de mänskliga rättigheterna som följt på förra årets statskupp eller om det handlar om narkotikarelaterat våld. Sedan ett par år tillbaka har både mexikanska och colombianska narkotikakarteller flyttat allt mer av sin verksamhet till Centralamerika.

Våldet mot journalister i Honduras har ökat stadigt sedan 2003 då den första journalisten på 20 år mördades. 2007-2008 mördades ytterligare två, men sedan årsskiftet har alltså sju reportrar till fått sätta livet till. Under 00-talet utsattes också allt fler honduranska journalister för hot och trakasserier, något som eskalerade i och med statskuppen den 28 juni 2009.

Relaterade inlägg:

1. Allt mer politiskt våld i Honduras
2. Honduras och demokrati
3. På flykt undan förtrycket i Honduras

Relaterade inlägg:

1. Stort intresse för slutseminarium
2. Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap
3. Lyssna mer på dem som drabbas