Hur blev ni intresserade av biståndspolitik?

Gunilla: När jag gick på gymnasiet så läste jag Anne Franks dagbok och insåg att människor dog för vår gemensamma frihet. Det gjorde att jag blev intresserad av politik.

Kent: Det var när jag som tonåring luffade runt i Asien. När jag kom hem så engagerade jag mig i svenska Unicef. Det i kombination med en väldigt färgstark Olof Palme som gjorde att man redan som barn fick veta mycket om internationella frågor.

Vilka fattiga länder, som tar emot bistånd, har ni själva besökt?

Kent: Jag har besökt kring 100 länder så det skulle vara en lång lista om jag räknade upp dem.

Gunilla: Jag har haft ett väldigt intensivt resande och framför allt till länder som vi vanligtvis inte åker på semester till. Kambodja, Afghanistan, Kongo-Kinshasa, Rwanda, Mali, Burkina Faso. Sedan också Sydafrika, Colombia, Bolivia. Det är väldigt mycket bilder och möten som etsar sig fast.

Vad har ni blivit mest gripna av under dessa besök?

Kent: I slutfasen av kriget i Irak var jag på uppdrag för Unicef. Vi besökte ett barnfängelse och familjer. Vi såg vilka fruktansvärda förhållanden man levde under. Till och med barnfängelset var plundrat och barnen var tagna till bordeller. Jag blev också väldigt gripen av ett besök i Zimbabwe där vi mötte barn som var så utmärglade och trötta att de inte orkade äta, trots att de serverades näringsgröt på en tallrik framför dem.

Gunilla: Jag minns en pojke i Kongo-Kinshasa, en tidigare barnsoldat som hade blivit demobiliserad och återanpassad. Han hade varit med om så oändligt mycket, men ville bara ha ett jobb och bygga sin egen framtid.

Vilka frågor och geografiska områden vill era två regeringsalternativ prioritera inom biståndspolitiken?

Gunilla: Vi vill fortsätta reformera biståndet så det kan göra mer nytta och nå fram. Våra insatser ska vara mer tillgängliga för de människor vi vill bistå. Sen måste vi uppmärksamma den pågående urbaniseringen som inte bara skapar nya möjligheter, utan också leder till att fler människor riskerar att utnyttjas, inte minst barn.

Kent: Våra tre partier, i de röd-gröna, är oroade över att mer och mer av biståndet flyttas till stater i områden dit vi också skickat svenska militärtrupper. Det finns en risk att det gör vår roll och vårt uppdrag otydligt. Vad gäller geografiska prioriteringar så är dagens fokus på Afrika relevant – men vi är också måna om att Asien inte glöms bort i biståndet. Hälften av jordens fattiga lever där.

Barns rättigheter är inte längre ett eget verksamhetsområde inom biståndet. Istället ska det integreras i de tre av Sverige prioriterade biståndsområdena; demokrati och mänskliga rättigheter, kvinnor och klimat. Anser ni att barns rättigheter borde vara ett prioriterat biståndsområde?

Kent: Jag tycker bestämt det. Vi har faktiskt diskuterat det i mitt parti. Vi har bland annat pratat om att smalna av svenskt bistånd, att inte vara inom precis alla olika verksamhetsområden. Vi kanske skulle försöka satsa på att bli bäst i världen på stöd till barnrättsfrågor.

Gunilla: Vi ser barns rättigheter som en del av alla våra tre prioriteringsområden. Det kanske vi inte har förklarat tillräckligt väl. Jag vill hävda att vi har stärkt arbetet med barns rättigheter eftersom vi har fokuserat mera och fångat upp dem genom arbetet med kvinnor, demokrati och mänskliga rättigheter.

Vilket är era regeringsalternativs biståndspolitiska mål avseende barn?

Gunilla: Vi styrs av millenniemålen och av det barnrättsperspektiv vi har i Sverige. Jag har specifikt prioriterat de medborgerliga och politiska rättigheterna, i vilka barns rättigheter är en viktig del.

Kent: Egentligen borde allt bistånd ha ett barnperspektiv. När barn inte får leka, inte får tillräckligt med näring och ingen hälsovård så underminerar det ett lands framtid. De här människorna har rätt till ett bra liv. Det är också en nationalekonomisk förlust om man inte satsar på barn.

FN:s barnkommitté anser att Sverige borde ta större hänsyn till barns rättigheter inom biståndet. Kritiken framfördes redan 2007, men inget har gjorts för att komma tillrätta med problemet. Vad tänker ni göra åt det?

Kent: Det finns flera saker man kan göra: annorlunda ekonomiska prioriteringar, nya direktiv till myndigheter och en omformulering av målen för svenskt bistånd.

Gunilla: Vi tror att man når de mindre barnen bäst genom att jobba med kvinnor och kvinnors rättigheter. Inom ramen för vår demokratisatsning försöker vi även skapa större delaktighet för unga tonåringar.

Vilken är den största skillnaden mellan era regeringsalternativ när det gäller barns rättigheter?

Gunilla: Det råder inte så stora skillnader. Däremot kan jag tänka mig att oppositionen skulle kunna komma upp med något piggt program som pekar på en lucka som de ser, när jag då försöker täcka det hela mer generellt.

Kent: Den sittande regeringen har kraftigt dränerat resurserna till enskilda organisationer. Vi vill stärka det stödet. Vi ser också att de har urlakat informationsanslaget till dessa organisationer. Ska man jobba med barnrättsfrågor, i Sverige och i världen, så måste man ha resurser att tala om för människor vad man gör för någonting med biståndspengarna.

Sverige avsätter varje år närmare 30 miljoner kronor till bistånd. Varför talas det så lite om vad pengarna används till – och så mycket om misslyckade projekt och korruption?

Gunilla: Jag tror att det har varit sunt för biståndsdebatten att problem och korruption också uppmärksammats. Att diskussionen inte varit lika konkret om vad pengarna används till, tror jag beror på ett gammalt synsätt där biståndets volym varit det centrala. Jag vill gärna prata innehåll också.

Kent: Jag tror att många är riktigt, riktigt trötta på att man alltid får höra det dåliga, men aldrig det bra. Jag tror att det hänger ihop med att biståndet tillhör förtroendebranschen, men vi som jobbar med bistånd tycker många gånger att det negativa blir väldigt oproportionerligt.

Det finns olika åsikter om ifall bistånd som går direkt till andra stater ska villkoras. Är du för eller emot det?

Gunilla: Jag tillhör dem som tycker att vi ska ställa tuffare krav och vara mycket tydligare.

Kent: Jag tycker inte heller att vi ska inte lämna ut bistånd till det ena eller andra utan att ha kriterier, som att vi vill att det ska satsas på det ena eller andra.

Något som gör biståndspolitiken mer komplicerad än tidigare är att mer bistånd går via EU och multilaterala organisationer som FN. Hur vill era regeringsalternativ påverka dessa organisationer att fokusera mer på barns rättigheter?

Gunilla: Dels väljer vi själva vilka multilaterala organisationer vi vill jobba med. Vi är en av de största givarna till Unicef. Och jag tror ju på konkurrens, så sedan jag tillträdde har vi ökat vårt engagemang också med Save the Children International.

Kent: Jag tycker att det borde bli tydligare för svenska skattebetalare hur vi faktiskt använder vårt bistånd inom de här organen.

Varför ställer inte Sverige, som Norge, krav på hur dessa pengar ska användas?

Gunilla: Det skulle vara förödande för till exempel Unicef, FN:s barnfond, om alla givare ville öronmärka sina pengar. Det behövs pålitliga givare för det allmänna stödet. Vi i Sverige har valt att stå för en viktig del av det, även om det är väldigt otacksamt att finansiera. De allra flesta vill öronmärka för att kunna säga att just deras land är bäst på att jobba för till exempel flickors rätt att gå i skola.

Kent: Jag tycker att vi är väldigt tydliga på vad vi vill prioritera och vad vi driver för frågor. Jag har själv suttit med på styrelsemötena på Unicef i New York och jag vill inte säga att det är in blanco-checkar som vi delar ut.

Vilken roll spelar svenska frivilligorganisationer, som Rädda Barnen, för att lyfta barns rättigheter inom biståndet?

Kent: De har en väldigt viktig roll. Barnrättsorganisationer kan på ett sätt som aldrig en svensk myndighet eller regering kan, samtala med svenska folket om barnrättsfrågor.

Gunilla: Sverige är på flera sätt ett föregångsland när det gäller barnets rättigheter. Därför fyller Sverige en viktig funktion som pådrivare i den internationella diskussionen kring bistånd. Här fyller också svenska enskilda organisationer en mycket viktig roll.

Om du blir biståndsminister efter valet vad är det första du tänker göra för att gynna barnets rättigheter inom biståndet?

Gunilla: För det första kommer jag att fortsätta stärka demokrati- och rättighetstänkandet inom biståndet och titta på hur vi internationellt kan stärka synen på barns rättigheter. För det andra vill jag engagera mig mer runt urbaniseringens utmaningar med allt fler yngre i världen och vad det betyder för ungdomars förutsättningar och deltagande i de samhällen de växer upp i.

Kent: Jag vill göra en satsning på att lyfta fram barns rättigheter på ett mycket tydligare sätt.

Fakta/Kent Härstedt

Namn: Kent Härstedt

Ålder: 45 år

Yrke: Riksdagsledamot (s)

Familj: Singel, pappa till Joel 8 år

Bakgrund: Utbildad underskötare, studerat statskunskap, varit sakkunnig på UD, skribent, ordförande i Svenska Unicef 1999-2005, har en rad styrelseuppdrag. Sitter bland annat i SIDA:s och Svenska Institutets insynsråd.

Mest stolt över: Min son. När det gäller världsliga ting så är det att jag blev invald i riksdagen på personröster 1998 – det gav mig ett starkt mandat.

Största misstag: Jag har gjort många, kanske att jag inte läste mer på universitetet.

Blir glad av: Positiva och generösa människor.

Mest rädd för: Att något ska hända min son.

Läser just nu: Vinnaren står ensam, av Paulo Coelho, och Munken som sålde sin Ferrari (talbok), Robin Sharma

Person jag skulle vilja träffa: Det vore kul att sitta och samtala med Barack Obama.

Något vi inte visste: Är judotränare och ordförande i Svenska Judoförbundet.

Fakta/Gunilla Carlsson

Namn: Gunilla Carlsson

Ålder: 47 år

Yrke: Biståndsminister (M).

Familj: Dotter och sambo

Bakgrund: Arbetat som revisor, EU-parlamentariker, riksdagsledamot och förste vice ordförande i moderaterna

Mest stolt över: Min dotter.

Största misstag: Försöka lära av dem alla men minns inga särskilda.

Blir glad av: Människor.

Mest rädd för: Att det ska hända min familj något.

Läser just nu: Skärgårdsstiftelsens årliga, vackra bilderbok.

Person jag skulle vilja träffa: Träffar så många intressanta personer varje dag. Skulle helst vilja kunna prata med min pappa, som tyvärr dog alltför tidigt.

Något vi inte visste: En gång distriktsmästare i längdhopp.

Publicerad i tidningen Barn 2/2010

Relaterade inlägg:

1. Katarinas falkögon har sikte på världens skolor
2. Burundis barn vänder hem
3. Klockan 19 blir hemmet krog

En kvinna drar i min arm. Hon viskar att det finns fina flickor i hennes hus. De stora plåtgrindarna bakom henne är stängda. Den vid sådana här inrättningar så vanliga gruppen uppklädda och sminkade tjejer som ogenerat kommer med oanständiga förslag lyser med sin frånvaro. Det neonrosa skenet som strömmar ut mellan grindarna och husväggen talar ändå sitt tydliga språk.

Med en lätt knackning släpps vi in i den av röda och rosa lampor upplysta entrén. Här sitter ett tiotal unga flickor. De tittar på TV, kammar varandras hår och talar med bordellmamman. En liten Buddhastaty blinkar hysteriskt i hörnet. Flickorna fnittrar när vi kommer in.

En man tar emot och visar oss in i ett mottagningsrum med svarta skinnfåtöljer.

Vi är på studiebesök med Läkare Utan Gränser (Medecines Sans Frontieres, MSF). De riktiga kunderna sitter i baren på andra sidan gatan och dricker öl.

Det är lätt att köpa sex i Kambodja. Prostitution är en traditionell del av det moderna kambodjanska samhället. Sexturisterna kommer från Europa, Australien, Nordamerika, Kina och Japan, men de mest frekventa bordellbesökarna är kambodjanerna själva. Det är mycket vanligt att männen köper sex på väg hem till familjen efter jobbet, eller tillsammans med kompisarna senare på kvällen. På så sätt sprids också hiv.

Bordeller tvingas stänga

En av de platser som männen ofta åker till är Svay Pak. Det är ett litet samhälle strax norr om Phnom Penh. Här finns 40 bordeller. I varje bordell arbetar mellan tio och femton flickor. Byns 4 000 invånare lever uteslutande på bordellverksamheten. De första bordellerna öppnade här i slutet av 80-talet när inbördeskriget hade flyttat ut i djungeln igen. I början av 90-talet kom FN-styrkorna till landet och efterfrågan på prostituerade ledde till att bordellerna i Svay Pak blev fler.

På den tiden jobbade 100 flickor på den största bordellen. Idag finns där ”bara” 50 flickor. Anledningen är regeringens mer restriktiva politik mot sexhandel. Efter internationella påtryckningar har allt fler bordeller och karaokebarer tvingats slå igen, men i Svay Pak fortskrider prostitutionen som vanligt, under mer diskreta förhållanden. Flera män i maktposition är själva en del av kommersen och inget ordentligt görs åt problemet.

En annan ort med mycket prostitution är turistorten Siem Reap. Den ligger intill tempelstaden Angkor Wat, ett av världens sju underverk. Här ökar antalet sexarbetare i takt med att turistströmmen ökar. I stadens utkanter, bland de fattigas plankkåkar och ruckel, kliver vi in på ett tvätteri. Det är åtminstone vad det står på skylten – Laundry.

På gårdsplanen, under huset som står på pålar, sitter nio uppklädda flickor på rad. De lyssnar på en kvinna från MSF. Hon talar om hiv, könssjukdomar och vikten av att använda kondom.

Flickorna säger att detta är en bordell för främst kambodjanska män. De har ungefär 15 kunder per dag. Utlänningarna är så få att de minns att den som var där sist kom för ungefär två månader sedan. Thorng Sikeak, koordinatör för MSFs hälsoprogram, bekräftar att detta är en typisk ”gemene” mans bordell. Turisterna besöker oftast finare inrättningarna.

MSF fokuserar nu på köparna

MSFs hälsovårdsprogram innehåller en preventiv del där de arbetar med information och kommunikation med utsatta grupper, kondomförsäljning och vård till högriskgrupperna poliser, militärer, taxichaufförer och sexarbetare.

- Vi förser dem med grundläggande information om hiv, sex och kondomer, säger han. De blir ibland generade, men jag gissar att 80 procent ändå använder kondom idag. Kanske inte alltid, men de är medvetna om att de borde.

En av flickorna på bordellen, Kheav Sitha, 28 år, berättar att hon aldrig har haft problem med att övertyga kunderna om att använda kondom.

- Tidigare visste jag ingenting om hiv, men nu har jag fått utbildning och det är bra. Jag har faktiskt testat mig en gång också. Skulle jag någon gång ha problem med en kund får jag kalla på Mama San (bordellmamman) så att hon får reda ut det hela. Jag har inte sex utan kondom.

Thorng menar att MSF redan har höjt medvetandet på bordellerna om riskerna med att inte använda kondom. Därför ligger organisationens fokus idag mer på sexköparna. Varje månad ger de ungefär tio undervisningspass om HIV till militären och fyra till polisen. Passen är 25 minuter långa. Att arbeta lika regelbundet med taxichaufförerna är svårare.

- De vill inte offra sina kunder för oss och kan knappt sitta stilla i mer än 15 minuter. De är rädda att de ska missa någon kund. Som grupp är de dock en av de viktigaste eftersom de är högst involverade i sexhandeln, både som återkommande kunder och som distributörer av kunder. Det händer också att de säljer sina döttrar till turister.

Undervisningsinsatserna bygger på att informationen sprids informellt. De få som deltar på ett utbildningspass sprider förhoppningsvis sin kunskap till andra, som kompisar, kollegor och familjemedlemmar. Att insatserna haft effekt syns genom resultaten på de hälsovårdskontroller som polisen och militären gör regelbundet. Antalet smittade av könsjukdomar har minskat.

Resultat från samma kontroller visar att alla de prostituerade inte har varit lika duktiga som Kheav på att använda kondom. Förut var det vanligt att kunderna ställde till med bråk om kondomer kom på tal. Idag händer det inte lika ofta. Thorng misstänker att det kan vara så att flickorna faktiskt använder kondom, men inte deras pojkvänner och män.

Pojkvännerna besöker bordeller, köper sex på barer och undviker kondom. Sedan har de sex med sin flickvän. Vid de tillfällena är kondom inte särskilt vanligt. Det gör att de prostituerade som skyddar sig på bordellen ändå utsetts för en risk när de umgås med sin pojkvän, som inte har varit lika försiktig.

Svårt nå barnflickor med information

För även om kondomer idag är vanligt på bordellerna runt ikring i Kambodja, föredrar många män att ha sex utan gummi. Det kan vara enklare att få med de fördolt prostituerade (servitriser, karaokesångerskor, massöser och andra flickor som säljer sex vid sidan av sitt vanliga jobb för att dryga ut kassan). För MSF och regeringen, som driver hårda kondomkampanjer, är det svårt att nå de här flickorna.

Bara i Siem Reap finns det 480 fördolt prostituerade, vilket kan jämföras med ungefär 200 öppet prostituerade. Att informera dessa, barflockor, massöser och dylika, om könssjukdomar, kondomer och ge dem möjligheter till vård är mer besvärligt än de direkta. De senare finns samlade på bordeller, som utbildarna och sjukvårdspersonalen kan besöka dynget runt. De senare bor hemma, arbetar på platser som officiellt inte erbjuder sex och framför allt har de inte råd att köpa kondomer. På bordellerna står bordellmamman för kondominköpen.

I Siem Reap har det därför öppnats ett center för de fördolt prostituerade. Det kallas för Rose Center och startades av MSF 1996. Sedan förra året drivs det av Reproductive Antichildsex Health Alliance (Racha), ett nätverk av tolv enskilda organisationer, som finansieras av US Aid.

- Man kan säga att de står för den sociala biten, medan vi står för den mer preventiva, säger Thorng.

På Rose Center beskriver de sig själva snarare som ett stöd för de fördolt prostituerade. Från början var det en del av MSFs hälsovårdsprogram och fokuserade på information om hiv till byggnadsarbetare, taxichaufförer och ungdomar. Sedan öppnade de en klinik och mobila enheter som besökte bordellerna. När Racha tog över blev det ett ”drop-in” center.

Hälsoinformation inriktad på hiv

- Det var för omständigt att forsla personal, mediciner och motorcyklar runt stan varje dag, säger Chan Moniroth, koordinatör för centrets klinik. Nu informerar vi om vår verksamhet på barer och massageinstitut. Sedan är det upp till tjejerna att komma hit om de vill. Här har de rätt till en hälsovårdskontroll, information om könssjukdomar och kondomer och kan delta i vårt sociala program.

Det sociala programmet består av undervisning i engelska, khmer (det kambodjanska språket), och kurser för att stärka sitt självförtroende och hälsovårdskunskap. Hälsovårdskunskapen är inriktad på hiv. Till exempel får de se hur en av utbildarna trär en kondom på en träpenis. Det fnissas mycket, men det råder stor öppenhet i samtalen. Sex är långt ifrån något tabubelagt ämne. Trots sin unga ålder märks det att de flesta flickorna har stor erfarenhet av sex. Tyvärr är inte kondom lika självklart.

- Jag har aldrig gått i någon skola, säger Mom, 23 år. Jag kom hit för att söka jobb. Det enda jag fick var som sångerska på karaokebar. Lönen är låg, så när kunderna vill köpa sex av mig brukar jag gå med på det. Visst försöker jag använda kondom, men ibland betalar de mer för att slippa och då är det svårt att låta bli.

FN spred hiv i Kambodja

Ofta pekas FNs insats i Kambodja, mellan åren 1992 och 1995, UNTAC ut som en av de stora spridarna av hiv i landet. Sannolikheten att någon hade hiv i landet innan 1992 var långt mindre än efter 1995. Antal prostituerade mellan åren 1992 och 1993 ökade från 6 000 till 20 000. Ungefär 150 FN-anställda smittades av hiv under perioden, vilket kan jämföras med de 58 som dog i olyckor eller strid under operationen. I ett brev till UNTAC-chefen anklagar 170 personer FNs manliga personal för ett oacceptabelt uppträdande, med hänvisning till sexuella trakasserier och bordellbesök. Värt att tillägga är att med freden återvände naturligtvis även de kambodjanska männen till bordellerna, vilket också var en starkt bidragande orsak till spridningen av hiv.

Källor (ang. FN): ”Gender, conflict and development. Volume II: Case studies: Cambodia; Rwanda; Algeria; Somalia; Guatemala and Eritrea” BRIDGE Report, no.35. The Netherlands: Ministyr of Foreign Affairs. Författare: Bridget Byrne, Rachel Marcus och Tanya Power Stevens (1996).

”Between hope and insecurity: The social consequences of the Cambodian peace process”, Geneva: United Nations Reseach Institute for Social Development. Redaktör: Peter Utting (1994).

Publicerad i hiv-Aktuellt 4/2003

Relaterade inlägg:

1. Ny giv för vården i Kambodja
2. Svårt hitta lärare till minerad by i Kambodja
3. Att hinna före viruset

Läs mer på Tidningen Barns hemsida.

Relaterade inlägg:

1. Perus företag måste ta socialt ansvar
2. Barnens skratt sprider sig igen
3. Med pennan som vapen

Regnsäsongen har fyllt dikesgrenar, risfält och dränkt längre vägsträckor. Bilen studsar upp och ner över de djupa groparna i den dåliga vägen. Vi kommer allt längre från staden Sisophon, i nordvästra Kambodja.

Efter nästan en timmes färd kör vi in i byn Plat Kong, en by omgiven av vidsträckta gröna fält och vajande palmer vid horisonten. I ett av de många husen på pålar finner vi Jimbum Som, projektledare för CSDAs hälsovårdsprogram. Han håller på att introducera en grupp yngre kvinnor i en gruppövning om hiv. Flickorna sitter samlade under huset med ett par grisar bökandes i myllan strax intill. En trappa upp sitter sju unga killar och bläddrar i informationsbroschyrer om kondomer.

CSDA är egentligen ingen hälsovårdsorganisation, men de har stor erfarenhet av denna fattiga, och av krig hårt drabbade, landsända, inte långt från gränsen till Thailand. Fokus i deras arbete har legat på krediter, basutbildning och gödsel- och boskapsbanker.

Den explosiva utvecklingen av hiv i Kambodja på 90-talet är framför allt ett stadscentrerat problem, men landsbygden har inte skonats. En av de främsta orsakerna är okunskap. Som en del av arbetet att stödja utvecklingen i de små jordbrukssamhällena i regionen såg CSDA sig tvungna att inkludera en utbildning om könssjukdomar i sitt program.

Idag arbetar de med att informera befolkningen i 24 byar och hoppas kunna utvidga till ytterligare 18 byar i slutet av året. Bara i år har de stött på 15 fall av viruset i området, men de 110 invånarna i Plat Kong har sluppit det.

- Jag har aldrig sett något fall av aids här, säger byns barnmorska, Vannah Han. Jag har bott här i hela mitt liv och det enda fall jag känner till var ett i grannbyn för något år sedan.

Som hälsovårdskunnig och barnmorska har Jimbum valt henne till sin informatör i byn. Könssjukdomar och framför allt hiv är stigmatiserade ämnen i Kambodja, särskilt på landet. Folk gömmer sig hellre än går ut med att de är smittade. Detta är farligt både för dem själva och omgivningen. Därför har CSDA byggt upp ett nätverk av hälsovårdskunniga ute i byarna, som kan rapportera till dem om eventuella fall av hiv eller andra könssjukdomar.

- Det är bra att de har kommit till vår by också, för att tala om aids med oss, säger Vannah. Folk här vet inte hur sjukdomen sprids och har konstiga föreställningar om de smittade. Det är viktigt att folk lär sig mer om detta och hur de ska skydda sig.

Idag är det första gången som Jimbum och hans två kollegor på projektet håller en informationsträff i Plat Kong. Uppslutningen är inte stor, men de misströstar inte. Det viktiga är att det sker en informell spridning av kunskaperna efter lektionerna. Nästa gång kanske det kommer fler.

För att locka till sig bybor till sina möten brukar de ha med sig kakor eller ris. Det är så fattigt här i regionen att många inte anser sig ha råd att gå på ett möte för att tala om sex och samlevnad istället för att arbeta på fälten eller sköta hushållsarbetet. De som ändå har valt att komma har delats upp i en kvinnogrupp och en mansgrupp. Detta gör Jimbum i alla byar.

- Det är för att undvika den nervositet som män kan uppleva när de ska tala inför kvinnor om intima saker, och tvärtom, säger han. Våra kursledare är också alltid av samma kön som deltagarna. Diskussionerna rör sig ofta kring sociala frågor och preventivmedel. Vi reder ut fördomar, tankar och åsikter. De får anonymt skriva ner sina funderingar på papper. Därefter får alla prata kring det de har skrivit för att ta fram lögner och sanningar och öka deltagarnas självförtroende.

Jimbum har inga exakta siffror på det sammanlagda antalet hiv-smittade i regionen. Det är långt ifrån så många som finns på turistorten Siem Reap, längre söderut, vid ett av världens sju underverk, tempelstaden Angkor Wat.

- Här ute på landet är ofta problemet att människor som smittats i städerna kommer hit för att gömma sig. Ofta dör de här ute, ensamma. Det är tragiskt.

På landsbygden finns ändå fortfarande en stor chans att hindra den utveckling som skett i städerna. I landets urbana områden tappade man kontrollen i början av 90-talet och man arbetar nu i motvind för att stoppa den stora spridningen av hiv. I dessa områden finns redan flera organisationer som arbetar med sexarbetare, indirekta sexarbetare (barflickor, karaokesångerskor, massöser med flera som ofta har möjligheten att dryga ut sin magra inkomst genom att nappa på kundernas mer påträngande erbjudanden) och yrkesgrupper i riskzonen, som taxichaufförer, poliser och militärer.

FN-styrkorna och turisterna kan rättfärdigt beskyllas för att starkt ha bidragit till spridningen av viruset under 90-talet, men det är ändå på de kambodjanska männen som fokus för arbetet måste ligga. På bordellerna i Siem Reap, i huvudstaden Phnom Penhs slumområde Tool Kork och bordellstaden Svay Pak, strax norr om Phnom Penh, är de vanligaste kunderna kambodjaner, vilka ofta drar sig för att använda kondom. Där hemma väntar fru och barn. Detta är något som Vannah Han och hennes grannar i Plat Kong slipper.

Fakta

Befolkning: 12,8 miljoner.

Antal hiv-smittade: 169 000 personer, enligt UNDPs siffror. Kambodjas Hälsovårdsministerium menar att mellan 50 och 100 personer smittas dagligen, medan ytterligare 20 dör i aids varje dag. Om dessa siffror stämmer är mörkertalet långt större än UNDPs siffror. I Kambodja lever en aidssjuk i genomsnitt fem till sju år, i jämförelse med Thailand där samma siffra är 10 till 20 år.

Publicerad i Trots Allt 8/2002

Relaterade inlägg:

1. Färre HIV-smittade i Kambodja – men sexhandeln fortsätter
2. Ny giv för vården i Kambodja
3. Svårt hitta lärare till minerad by i Kambodja

Ett felsteg blev Doeuns öde. Som soldat i Röda Khmerernas fruktade armé har han överlevt åratal av krig i Kambodjas djungler. I fredstid slog han sig ner i byn Chok Chey med sin hustru och deras barn. Byn ligger i provinsen Bantey Mean Chey, i nordvästra Kambodja, inte långt från Thailand.

- Jag var ungefär 700 meter från byn, berättar han. Jag lyckades kravla mig en bra bit när en man på motorcykel mötte mig. Han gav mig skjuts till byns hälsovårdscentral, men de kunde inte hjälpa mig. Mannen körde mig till grannbyn. Inte heller där fanns det hjälp. Först i staden Sisophon, trettio minuter härifrån, kunde de operera mig.

Just byn Chok Chey var länge platsen för hårda strider, först mellan gerillan Röda Khmererna och den vietnamesiska ockupationsstyrkan, sedan mellan Röda Khmererna och Kambodjas armé. Gerillan höll byn medan de reguljära förbanden gömde sig i skogen runt omkring. För att skydda sig mot överraskningsanfall minerade både styrkorna sina läger.

För ett par månader sedan nådde en av de många minröjarorganisationerna i Kambodja området. Cambodian Mine Action Centre (CMAC) röjer nu åkrarna och skogen runt byn. Samhället fungerade under de sista krigsåren som ett flyktingläger. Därför är det bebyggda området redan röjt från minor.

Två om dagen

Förra året skadades i genomsnitt två personer om dagen av minor i Kambodja. Den främsta anledningen är att minorna ligger på åkrar, stigar och i skogsdungar. Ingen vet exakt hur många minor som finns i landet, men mellan fyra och sex miljoner är ingen orimlig gissning. Trots att människor är medvetna om faran ger de sig ut på fälten och i skogarna. Jord- och skogsbruk är grunden för den vanliga kambodjanens överlevnad.

Doeun har ingen egen mark. Han och hans fru är säsongsarbetare på risfälten i Thailand. Jakt är något han ägnat sig åt för att få mat på bordet när det inte funnits arbete i grannlandet. Ibland köper de ris på kredit av thailänderna, men det är inte alltid det går.

- Vissa dagar har vi ingen mat alls hemma, säger han. Nu när jag inte kan jobba kommer min fru att få jobba ännu hårdare.

Hans kropp är tunn och senig. Den är täckt av ärr och magiska tatueringar efter sina ungdomsår som buddhistmunk. Hemmet är enkelt inrett med ett stort ormskinn på väggen, några mattor på golvet att sova på och en sliten radioapparat. Under huset, vid trappan till dörren, ligger ett par kryckor han har gjort själv.

Dålig protes

En annan man som också mist sitt ben står på den leriga vägen. Han vinkar till oss för att visa sin protes. Han säger att den är dålig och att det gör ont i hans rygg när han går.

Är de inte bittra på de människor som har lagt ut minorna?

- Naturligtvis är jag arg, säger Doeun. Men det spelar ingen roll vems minan var, skadan är redan skedd. Det värsta är att jag har använt samma stig i tre år, utan att se minan.

Han viftar ifrån sig frågan om han själv lagt ut minor någon gång.

- Jag var vaktsoldat, inte någon som lade ut minor.

Med oss finns Thuy Sokhon, även han före detta gerillasoldat, men i den mindre gerillastyrkan, Khmer Peoples Army. Idag arbetar han för CMAC. Han är gruppchef för en grupp minröjare som använder hundar för att finna minorna. Bara i augusti hittade de 45 personminor och två antitankminor utanför byn.

Han för oss genom byn till den plats där hans män och kvinnor arbetar. De går metodiskt till väga. Varje grupp består av två hundförare med varsinn hund och två closemarkers. Först lägger closemarkerna ut ett tjugo meter långt snöre som sedan en hundförare följer på den sida av snöret som redan är genomsökt. Hunden nosar sig fram på den andra sidan.

När hunden luktat sig fram hela vägen går nästa hundförare samma vända för att försäkra sig om att den första hunden inte missat något. Finner hundarna något sätter de sig ner, closemarkern gräver fram minan, markerar den och förstör den sedan tillsammans med andra minor de har funnit under dagen.

Färre olyckor

Thuy Sokhon förklarar att fördelen med hundar framför människor är att de kommer närmare minan. Människor är för nervösa och rädda.

- Dessutom har de minröjare som söker manuellt, eller för hand, råkat ut för fem olyckor bara i år. Vi har inte haft en olycka på flera år.

En som har erfarenhet av manuell minröjning är closemarkern Caeae Sina. Han har röjt minor i tio år.

- Jag är osäker, men jag gissar att jag har röjt fler än 200 minor. Jag har flera kollegor som har blivit handikappade i jobbet och några vänner som dött av minolyckor.

En av de tyngsta upplevelserna under hans karriär var när en arbetskamrat gjorde ett misstag och en mina exploderade. Han avled omedelbart, framför Caeaes ögon.

- Sedan dess är jag mycket mer försiktig.

Fakta/Röj en mina

Genom Svenska FN-förbundet är det möjligt att stödja minröjning i inte bara Kambodja, utan även i Afghanistan, Vietnam, Kroatien, Moçambique och Bosnien. Sedan 1997 har ett flertal länder skrivit under FN-konventionen för ett förbud mot personminor. I och med detta har handeln med personminor i världen näst intill upphört. Tvåtredjedelar av alla minproducerande länder har slutat tillverka minor, men länder som USA, Finland, Ryssland, Kina och Indien har fortfarande inte skrivit på konventionen. Fortfarande finns det 60-70 miljoner i 70 länder i världen. Varje år dödas eller lemlästas 20 000 personer av minor. Nio av tio är civila offer.

För att uppmärksamma detta och skapa engagemang skapades kampanjen ”Att röja en mina” 1999. Från början deltog bara Kanada, Storbritannien och USA i kampanjen, men från och med i år är även Sverige med. Hittills har kampanjen samlat in 61,5 miljoner kronor i de fyra länderna och 175 minfält har röjts. Det kostar ungefär tio kronor att röja en kvadratmeter.

På svenska FN-förbundets hemsida finns mycket information om situationen i länderna och vilka minfält som det är möjligt att stödja. Det går både att lämna in ett bidrag eller adoptera ett helt minfält. För mer information se: www.roj-en-mina.nu

Möt Sonea och ett par andra människor som påverkats av minor i Kambodja.

Fakta/Kambodja

I Kambodja bor det 12,8 miljoner människor. År 1970 blev landet indraget i ett inbördeskrig och utsattes för hårda bombningar av USA, som ville komma åt den nordvietnamesiska gerillan. Mellan 1975 och 1979 satt Röda Khmererna vid makten. Under denna period slogs tre miljoner människor ihjäl. Mellan 1979 och 1991 ockuperades Kambodja av Vietnam som också förde krig mot Röda Khmererna och två andra gerillagrupper. År 1992 tog FN kontroll över landet och 1993 hölls demokratiska val. Kriget mot Röda Khmererna tog slut först år 1998.

Publicerad i Världshorisont 4/2002

Relaterade inlägg:

1. Sonea kan inte leka i skogen
2. Svårt hitta lärare till minerad by i Kambodja
3. Ny giv för vården i Kambodja

Det är en något absurd situation. Bara femtio meter från den röda, dammiga vägen sitter ett trettiotal barn i vita och blå uniformer och lyssnar till lärarens förklaring av de fyra räknesätten. De sitter under ett palmbladstak, på enkla träbänkar framför en svart tavla vid ena gaveln. Strax bakom står den riktiga skolan, nybyggd med ordentliga väggar, tak och stängda blå dörrar. En skola gjord föratt ge 500 barn utbildning, men de får inte gå dit.

– För fyra år sedan gick alla barnen i en enkel skola som den här, säger Chum Vitura, 25 år och lärare. Sedan beslöt man att en skola skulle byggas och alla barnen fick lektioner i pagodan i väntan på att den nya skolan skulle bli klar. Det gick två år innan den var färdigbyggd, och då exploderade en mina strax intill.

Chums dotter, Sokhavong Vinda, 3 år, följer snällt sin mamma i hasorna medan hon lär ut matte till eleverna. Två klasser deltar i undervisningen. När de äldre eleverna räknar riktiga tal sitter de yngre eleverna och väntar. En stund senare får de skilja multiplikation från addition medan de äldre eleverna får vänta.

Det var inte tänkt att Chum skulle bli lärare från början. Provinsregeringen har som i alla delar av provinsen anställt utbildade lärare som ska undervisa barnen i byn. De vägrar komma. Ingen vill jobba i en minerad by. Chum och några andra tog då på sig att sköta utbildningen av traktens barn tills minfältet är röjt.

– Självklart är jag som alla andra rädd för att gå på en mina, men samtidigt är det viktigt att barnen får gå i skolan, säger hon. I skolan kan de ju också lära sig om minor.

Hon har själv gått motsvarande svensk grundskola och fått en grundläggande utbildning i minkunskap. Provinsregeringen har även gett henne ett tillstånd att undervisa barn upp till femte klass. När det kommer utbildade lärare får hon fortsätta om hon vill.

Det kan ju tyckas dumt att bygga en skola mitt i ett minfält, men ingen visste att det fanns minor i byn. När det beslutades att en skola skulle byggas var den plats där den står i dag den enda möjliga. Nu har minröjarorganisationen Cambodian Mine Action Center (smac) gjort en studie av marken i byn. De stängde inte bara av skolan, utan även marken kring pagodan.

Så det är med försiktiga kliv som jag söker mig tillbaka till vägen. Klockan blir tio och det är dags för alla barnen att gå hem. De strömmar ut mot vägen och tycks inte bekymra sig nämnvärt för var de sätter fötterna, men å andra sidan har de gått samma väg i flera år.

– Jag bor 500 meter härifrån, säger Sokchondy, 13 år. Jag följer bara vägen och runt huset finns det inga minor, men jag får inte springa runt och leka i byn eller på åkrarna. Det är för farligt.

Som så många andra i byn har hennes familj fått mark av staten, sedan inbördeskriget tog slut på 90-talet. Tidigare bodde de i en annan by, 20 kilometer bort. Där hade de ingen jord att bruka, men det har de nu. Fast att jobba på risfälten här är liksom på så många andra platser i landet förenat med livsfara. Ingen vet var minorna ligger.

Som tur var har ingen i byn blivit skadad av en mina än. Det närmaste var en ko som gick på en stridsvagnsmina några kilometer från byn. För ett år sedan dog fyra personer i en oxkärra i en annan by när kärran körde över en mina.

Fakta

I Kambodja bor det 12,8 miljoner människor. År 1970 blev landet indraget i ett inbördeskrig och utsatt för hårda bombningar av USA, som ville komma åt den nordvietnamesiska gerillan. Mellan 1975 och 1978 satt röda khmererna vid makten. Under denna period slogs tre miljoner människor ihjäl, däribland nästan alla lärare. Mellan 1978 och 1991 ockuperades Kambodja av Vietnam som också förde krig mot röda khmererna och två andra gerillagrupper. År 1992 tog FN kontroll över landet och 1993 hölls demokratiska val. Kriget mot röda khmererna tog slut först år 1998.

Under marken döljer sig närmare sex miljoner minor. Förra året trampade två personer per dag på en mina (en tredjedel av de skadade var barn). Minorna ligger ofta på åkermark. Folket tar hellre risken att bruka jorden än att svälta ihjäl. Minorna har lagts ut av olika gerillastyrkor, röda khmererna och den vietnamesiska och kambodjanska armén.

Nästan häften av befolkningen är under 15 år gammal. Läskunnigheten bland befolkningen över 15 år är 68 procent. Bara två tredjedelar av barnen är inskrivna i skolan, varav långt fler pojkar än flickor. Skolgången är dyr då barnens föräldrar får stå för uniformer, studiematerial, läroböcker och inskrivningsavgifter. Få barn har råd att fullfölja mer än bara några års skola.

En statligt anställd lärare tjänar ungefär 25 dollar/månad (långt mer än poliser, läkare och sjuksköterskor, men svårt att leva på). Chum Vitura tjänar 22 dollar/månad under tio månader/år. Hon får betalt i en klumpsumma en gång per år. Det är inte ovanligt att lärare drygar ut kassan genom att ta ut olagliga extraavgifter på sin skola.

Publicerad i Lärarnas tidning 21/2002

Relaterade inlägg:

1. Färre HIV-smittade i Kambodja – men sexhandeln fortsätter
2. Ny giv för vården i Kambodja
3. Två människor om dagen lemlästas av minor

Tai Long har knegat sedan han var 10 år. Han startade sin egen verkstad samma år som kriget upphörde, 1975. Då hade Tai Long två anställda och han sålde mest järnskrot.

Idag har han 40 anställda. De producerar 3 000 cykelramar och 3 000 par cykelstänkskärmar i månaden. Köparna kommer från alla delar av landet och grannländerna Laos och Kambodja. Han skulle gärna utvidga företaget, men känner att han har nått gränsen för vad som är möjligt med dagens lagar och förordningar. De vietnamesiska reglerna för privata företag och konkurrens- och investeringslagarna har inte hunnit anpassa sig till den allt mer öppna ekonomin.

- Jämnfört med hur det var 1975 har det blivit mycket enklare. I början tillverkade vi fönsterkarmar av inredningen i verkstaden, men sedan började folk fråga efter cyklar och vi satsade på cykelramar istället.

Att Tai Long har valt att registrera verkstaden som företag beror på att han vill kunna skriva kontrakt med säljare och köpare. Det fick han inte med vanlig verkstadsverksamhet. Med företaget blev han tvungen att följa andra regler än som enkel verkstadsägare. Idag betalar han 32 procent i skatt och 10 procent i moms. Han besöks regelbundet av kontrollanter från myndigheterna och konkurrensen blir allt värre.

- Bara i Ho Chi Minh City finns det tio andra privata och två statliga företag som tillverkar cykelramar.

Fast numer kommer konkurrensen även från annat håll. Det förstår alla som en gång försökt gå över gatan i Ho Chi Minh City eller Hanoi. Strömmen av motorcyklister tar aldrig slut. Majoriteten av fordonen görs billigt i Kina och kostar en spottstyver i jämförelse med de japanska och italienska originalen. Tai Longs räddning är de fattiga grannländerna där cyklar fortfarande är var mans ägodel.

- När jag registrerade företaget gav de mig information om ILOs kurser för småföretagare. Jag tipsade en kompis och vi gick kursen tillsammans. Den var väldigt bra. Vi fick lära oss vilka regler som gäller för att driva företag i Vietnam.

Det första han gjorde var att gå hem och dela upp företaget i två delar. Så nu driver hans fru själva verkstadsbiten på samma sätt som han drev stället i 25 år, medan han själv driver företagsbiten med inköp och försäljning. På så sätt har han dragit ner på utgifterna till staten och förenklat bokföringen.

- Genom kursen har jag även fått lära mig att räkna ut kostnader och intäkter för varje cykelram. Innan hade jag ganska dålig koll på produktionskostnaderna. Nu vet vad jag vad varje del i produktionskedjan kostar.

Framöver kommer han att ansluta de anställda till en fackförening och ge dem försäkringar. Han betalar inte längre ut lönerna varje dag, utan en gång i månaden, och de anställda har organiserats i arbetslag med ordentliga arbetsbeskrivningar. Stämningen har blivit bättre, allt på grund av kursen, enligt Tai Long.

Förutom den långsamma reformeringen av lagarna sätter även korruptionen käppar i hjulen för den privata sektorns utvidgning. Ingen av småföretagarna som har gått kurserna vill skriva under med sina namn på det, men några av dem hävdar att de fått betala mutor till statstjänstemän och poliser för att de ska få godkända tillstånd och kontrakt.

Fakta

• Projektet drivs av FNs arbetsorganisation ILO och har pågått sedan 1998. Det består av två olika kurser, Start your business och Improve your business (uppbyggda efter Svenskt Näringslivs ”Se om ditt företag”).
• Sammanlagt har 8 500 vietnameser fått utbildning i att starta och driva mikro- och småföretag. År 2001 följde man upp 955 slumpvis utvalda kursdeltagare. Enligt den hade projektet då lett till 660 nya företag och 2 900 arbetstillfällen.
• ILO finansierar kursledarna, inte företagarna. En del av budgeten går även till kapacitetsstöd till Vietnams handelskammare (Vietnamese Chamber of Commerce and Industry. VCCI) och 100 av dess partnerorganisationer i landet.
• Ungefär hälften av företagarna betalar kursavgiften själva, övriga får stöd av ILO. Närmare hälften av kursdeltagarna är kvinnor. Förutom ILO stöds projektet även på lokal nivå av organisationer som till exempel Hunger and Poverty Allevation Fund (HEPA) och Oxfam Quebec.
• Mellan 1998 och 2001 finansierade Sida 100% av projektet med en summa på 16 miljoner kronor. Den vietnamesiska handelskammaren bidrog med personal och lokaler.
• Under perioden 2002 till 2004 ger Sida ytterligare 11 miljoner kronor, tillsammans med Vietnams regering som betalar 1,2 miljoner dollar och vietnamesiska handelskammaren som bidrar med 12 heltidsanställda och lokaler.

Publicerad i Omvärlden 7/2002

Relaterade inlägg:

1. Sverige hjälper små företag i Vietnam
2. ”Jag fick ont i huvudet och magen av vattnet”
3. Perus företag måste ta socialt ansvar

Det första Kuchna Neng möter när hon kommer till sjukhuset på morgonen är flugor. Sedan slås hon av doften av ris och buljong. Inne på den allmänna vårdavdelningen sitter patienterna och deras anhöriga och äter sin frukost. Några sitter på sängarna andra på golvet där de sovit under natten.

I Kambodja stannar de sjukas familjer intill sjuksängen från inskrivning till utskrivning. De sover och lagar mat tillsammans. Kläderna tvättar de i tvättställen på sjukhusets gård. Så har det alltid varit.

Kuchna har jobbat som sjuksköterska på sjukhuset i drygt ett år. Varje morgon går hon och de andra sjukskötarna på allmänna avdelningen en rond och tittar på patienternas vitala värden, som blodtryck, puls, andning och urin. När doktorn kommer följer hon honom på hans rond och följer sedan hans instruktioner för varje patient.

I apoteket köper hon mediciner som hon lägger i doseringslådor åt de sjuka. Efter lunch går tiden åt till att behandla de kritiskt sjuka och hålla allmän uppsikt på avdelningen. Behoven är stora och hon har svårt att hjälpa alla.

- Situationen är långt ifrån perfekt, säger hon. Det har blivit bättre, men det måste bli ännu bättre. Jag har bara tid att ge folk mediciner, men aldrig en ordentlig hälsokontroll.

Som anställd direkt av sjukhuset tjänar hon ganska bra, runt 70-80 US Dollar i månaden. Flera av hennes kollegor är anställda av staten och tjänar mellan 10 och 20 US Dollar i månaden, vilket är svårt att leva på.

Med hjälp av Läkare Utan Gränser får de nu en lönebonus som gör att de får ungefär samma lön som Kuchna. Tills för bara några år sedan drygade de flesta ut kassan genom att ta med patienterna till sina privata kliniker och ge dem vård på kredit.

Enligt lag måste patienter som läggs in på statliga vårdinrättningar betala vid inskrivningen, vilket få har råd med. Alternativet att betala på kredit lockar därför flera. Tyvärr med resultatet att de får stora skulder till privata läkare som bara har tillgång till dålig eller stulen antibiotika och vitaminer. Det finns inte heller någon som kan kontrollera de privata alternativens arvoden. När de sjuka blivit så dåliga att vård på statliga vårdinrättningar är det enda alternativet har de redan skulder som de aldrig kommer kunna att betala.

Dr. Charles från Läkare Utan Gränser har sett klara förbättringar sedan han kom till sjukhuset för 16 månader sedan. Det beror på den nya given, men han är säker på att det kan bli mycket bättre.

- Före den nya given diskuterade inte personalen de olika patienterna och deras sjukdomar. Alla arbetade individuellt. Inga rapporter arkiverades. På sin höjd skrev de ner två, tre rader om varje fall. Lagarbete existerade inte över huvud taget. Det gör det idag. Personalen stannar på sjukhuset och sköter sitt jobb här. I framtiden behöver diagnostiseringen och behandlingen förbättras, vilket bara kan ske genom lagarbete.

Charles skriver ut en injektion till en malariasmittad liten flicka. Medan Kuchna lugnar barnet inför sticket visar Dr. Charles TBC-avdelningarna. Förutom malaria och hiv/aids är tuberkulos det största problemet i området. Behandlingen är lång och dyr för de smittade.

Sedan en tid tillbaka arbetar sjukhuset för att minska kostnaderna för de tbc-sjuka. De försöker ge patienten så pass mycket och bra vård på sjukhuset för att hon ska kunna lämna det på ett tidigt stadium. Väl hemma ska den sjuke kunna besöka sin lokala hälsovårdscentral regelbundet för fortsatt vård.

På så sätt bli kostnaderna på sjukhuset mindre, men målsättningen är att utbilda ett par personer i varje by att dosera och ge mediciner till tbc-sjuka. Genom att göra det blir utgifterna för transport och förlorad risskörd minimala. Hälsovårdscentralerna ligger närmare patienterna än sjukhuset, men avståndet kan fortfarande vara upp till 10 km.

Vägarna är dåliga och transportmöjligheterna små. Att få mediciner hemma i byn är enklare för alla. För Kuchna och hennes kollegor innebär också decentraliseringen av tbc-vården att de kan ägna mer tid åt andra patienter.

Fakta/Hälsa i Kambodja

Kambodja är ett av världens fattigaste länder med en blodig historia av inbördeskrig och folkmord. Under Röda Khmerernas tre och ett halvt år långa styre i landet (1975-1979) mördades 3 miljoner människor, däribland en stor del av landets högutbildade. Bara 50 läkare kom levande ur slakten. Bristen på sjukvård är idag stor. Antalet läkare och sjuksköterskor ökar stadigt, men den praktiska erfarenheten är liten. Med hjälp av utländska biståndspengar är infrastrukturen väl utbyggd med ett sjukhus per 100 – 200 000 invånare och en hälsovårdscentral per 10 – 20 000 invånare. Regeringen lägger bara 3 US Dollar per capita och år på hälsovård idag. Det är 1 000 gånger mindre än Holland och 12 gånger mindre än Världsbankens rekommendationer. Även om löftena om att höja budgeten till 15 US Dollar per capita och år infrias är det långt mindre än vad en del länder i Afrika spenderar på hälsovård. Så länge lönerna för de anställda är så låga som de är idag kommer inte vården att bli bättre.

Fakta/New Deal

Projektet New Deal drivs av Läkare Utan Gränser Holland och Belgien. Det har pågått sedan 1999 och än så länge bara i två distrikt (Sotnikum och Thmar Pouk). Sedan dess har antalet inskrivna patienter på sjukhuset i Sotnikum ökat med mer än 50 procent.

Rättighetsfonden sköts idag av en lokal enskild organisation, Cambodia Family Services Development . År 2001 var kostnaden för rättighetsfonden i Sotnikum 10 700 US Dollar. Totalt var sjukhusets utgifter det året 152 000 US Dollar.

Av det totala antalet patienter på 2 864 fick 533 personer (19 %) stöd ur fonden. De anställda arbetade fulla dagar på sjukhuset och stölder och illegal försäljning av vård och medicin på sjukhuset försvann näst intill helt.

År 2001 tjänade en lantbrukare i Sotnikum i genomsnitt 0,6-0,8 US Dollar/dag.

Samma år var genomsnittskostnaden för en sjukvårdsbehandling i området ungefär 26 US Dollar, varav 32% gick till behandling och 68% till mat, transport och dylikt.

Källa: Läkare Utan Gränser Holland och Belgien

Publicerad i Omvärlden 7/2002

Relaterade inlägg:

1. Färre HIV-smittade i Kambodja – men sexhandeln fortsätter
2. Svårt hitta lärare till minerad by i Kambodja
3. Två människor om dagen lemlästas av minor

Sida har hittills investerat 16 miljarder kronor i porjektet som beskrivs som mycket lyckat. Tillvaron för det privata näringslivet i Vietnam är dock fortsatt svår.

De har stämt träff på Ho Chi Minh Citys hippaste kafé. De nio entreprenörerna runt bordet på Nhip Song Thanh Phos kafé representerar ett brett spektrum av Vietnams framtid.

Här finns den ärrade cykeltillverkaren, engelska lärarinnan som startat privatskola, vetenskapsmannen som vill satsa på den växande räkindustrin, kvinnan som driver restaurang, den framgångsrika IT-konsulten och den unge ingenjören som ser möjligheter i turistbranschen.

Alla har de gått fortsättningskursen ”Förstärk ditt företag” arrangerad av International Labour Organization, ILO, och finansierad av svenska Sida.

1986 öppnade det socialistiska Vietnam för marknadsekonomi. Under flera år skedde dock få verkliga reformer för att underlätta för privata företag och investeringar, och än idag har regelverket och konkurrens- och investeringslagarna inte anpassats till de som finns i en marknadsekonomin av västerländsk modell.

Även om sysselsättningen i privata företag fördubblades mellan 1996 och 2000 är det trögt för nyföretagarna. Konkurrensen med de statliga företagen, ett föråldrat socialistiskt regelverk och korruption står fortfarande i vägen för de nya entreprenörerna.

Projekt i två kurser

Sidas och ILO:s projekt har varit igång sedan 1998. Projektet består av två olika kurser, ”Starta eget företag” och ”Förstärk ditt företag” (uppbyggda efter Svensk Arbetsgivares Förenings ”Se om ditt företag”).

Sammanlagt har 8 500 vietnameser (till och med augusti 2002) fått utbildning i att starta och driva mikro- och småföretag. År 2001 följde man upp 955 slumpvis utvalda kursdeltagare.

Enligt den hade projektet då lett till 660 nya företag och 2 900 arbetstillfällen.

Projektet är ipplagt så att ILO finansierar utbildningen av kursledarna, inte företagarna. En del av budgeten går även till kapacitetsstöd till Vietnams handelskammare som är nationell kontaktpunkt för projektet samt till 100 av dess partnerorganisationer i landet.

Startade eget när USA drog

Tai Long Nguyen är en av dem som gått kursen och den i gänget som varit med längst i företagsvärlden. När USAs ambassadör lämnade ambassadens hustak 1975 öppnade han egen verkstad. I början var de två personer och gjorde fönsterkarmar av stålinredningen i verkstaden. Idag har han 40 anställda och tillverkar 3 000 cykelramar och 3 000 par cykelstänkskärmar i månaden.

- Om jag vill göra en cykelram behöver jag två man, säger han. På ett statligt företag behöver de sex. Mina killar kan genomföra olika moment i produktionskedjan, men hos de statliga tillverkarna går det en man på varje moment.

Bara i Ho Chi Minh City har Tai Long Nguyen tio privata konkurrenter och två statliga. Med tanke på att de statliga företagens ineffektivitet och den starka kan det tyckas konstigt att de statliga företagen fortfarande existerar. Särskilt med tanke på att konkurrensen idag också kommer från kinesiska motorcykeltillverkare.

Att gå över gatan i Hanoi och Ho Chi Minh City är nära på omöjligt på grund av alla billiga lätta motorcyklar från den store grannen i norr.

Tai Longs företag Thanglong Company överlever bara tack vare de fattiga grannländerna, Laos och Kambodja, där cykeln fortfarande är var mans ägodel.

Krånglig klassificering

Ett exempel på att Vietnam har långt kvar till ett näringsliv som i väst är de olika typer av klassificeringar och regler man har att följa som företagare.

Fram till för ett år sedan klassades Tai Longs verksamhet som verkstad. Att driva verkstad är billigare och enklare än företag, men som företagare har man rätt att teckna kontrakt med säljare och köpare.

Därför registrerade han Thanglong Company Ltd. förra året. Med det följde stora kostnader för tillstånd, licenser och skatter. Till slut blev det för mycket. Som nybliven medlem i Vietnams handelskammare fick han höra talas om ILOs kurser.

- Det första jag gjorde efter kursen var att gå hem och dela upp företaget i två delar. Min fru tog över verkstadsdelen och jag tog hand om produktionsbiten i företaget. När jag fått lära mig vilka regler och lagar som gäller insåg jag att jag kunde sänka kostnaderna genom att behålla en del som verkstad.

Relationen med de anställda blev också bättre. Inom kort kommer de att få sjukförsäkringar och anslutas till facket. Med nya metoder för att räkna ut produktionskostnader och skriva arbetsbeskrivningar har tillverkningen blivit mer effektiv.

Tai Longs nästa steg är att expandera. För det behöver han mer pengar, vilket han inte har. Kostnaderna är för höga och det är svårt att få krediter.

Lån största problemet

De ansvariga på projektet menar att krediter och lån är de största problemen för småföretagarna i landet. Kurserna ger kunskapen, men riskakapitalet saknas.

- Vi har försökt få ett erkännande från flera kreditinstitut, säger Lars Rylander, på konsultföretaget SPM, som är rådgivare åt Vietnams handelskammare för ILOs räkning. När man går ut kursen måste det finnas möjlighet att låna pengar. Det gör det inte idag. Vi för samtal med flera institut, men hittills har vi inget konkret att visa upp.

Trots kurserna och det sakta ökande företagandet är Tai Long pessimistiskt inför framtiden. Han minns slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, då efterfrågan på cyklar var stor. Då var de inga problem att få el och vatten inkopplat, och metallskrot fanns alltid att köpa.

- De sista åren har jag inte sett några större förändringar för oss privata företagare. Det händer nog inte så mycket fram över heller. Vi är många i Vietnam som klagar, men regeringen gör inget. De vill bara ha pengar från oss. Den hjälper vissa företag, som de sedan visar upp för media, men vi är många som inte fått någon hjälp alls.

Ingen skatt för skolor

En av de företagare som har fått hjälp är engelsklärarinnan, rektorn och skolägaren Thuy Thanh Vu. Privatskolor är skattebefriade i Vietnam.

- Staten har inte råd att ge alla en bra utbildning, säger hon. Därför stödjer den privata alternativ. Jag betalar bara en procent i månaden för tillståndet att driva skolverksamhet. Det har sagts att man ska införa skatt nästa år, men jag är inte säker.

Skattefriheten gör att konkurrensen är hård. Thuy Thanh Vu har flera års erfarenhet som lärare på en statlig skola och har bedrivit utbildning i privata regi i snart fem år. Hon gissar att hälften av alla dem som startar skola i Vietnam inte klarar det.

Själv håller hon kurspriserna nere genom låga lärarlöner och administrativa kostnader. Trots detta har hon höga kvalitetskrav på lärarna. De flesta av dem har andra lärarjobb vid sidan av.

Fast än Thuy Thanh Vu  inte betalar skatt håller hon med Tai Long om kostnaderna. Med en eventuellt framtida skatt på verksamheten måste hon dra ner på personal eller hitta en billigare lokal. Hennes planer på en större skola skulle då innebära att hon måste låna pengar utifrån.

It och räkor gynnas

Andra privata entreprenörer som också slipper skatt är de som satsar på it och räkor. De är växande branscher som staten gärna vill hjälpa på traven. Elaka tungor säger att den bara väntar på att få roffa år sig sin del av kakan. Den stora statsapparaten med många kontrollinstanser, tillstånd och regler för att driva företag är en god jordmån för korruption.

Ingen av företagarna på kaféet vill skriva under på den beskrivningen, men de talar om extra kostnader under bordet, något som ytterligare försvårar möjligheterna att driva företag.

Elbolaget kan stänga av elen, polisen kan dra in tillstånd och ge böter och tjänstemännen kan vägra skriva ut en licens. Listan på alla som kan bli mer medgörliga med hjälp av lite bidrag kan göras lång.

Det kanske mest konkreta som regeringen har gjort för att stödja egenföretagarna de sista åren är att skapa en avdelning för små och medelstora företag på Planerings- och investeringsdepartementet. Denna avdelning har lagt upp en handlingsplan för hur  miljön för det privata näringslivet ska förbättras. Avdelningen ska bland annat se över de regler och lagar som gäller företagare och kooperativ.

Hur lång tid det tar innan lagarna förändras är svårt att säga, men nyligen fick ett stort statligt kooperativ starta ett pilotprojekt för att driva privat kooperativ.

Regeringen bidrar

Företagarprojektet lever vidare, med Sida som fortsatt finansiär men nu också med ett litet bidrag från den vietnamesiska regeringen.

Mellan 1998 och 2001 finansierade Sida 100 procent av projektet med en summa på 16 miljoner kronor. Den vietnamesiska handelskammaren bidrog med personal och lokaler. Under perioden 2002 till 2004 ger Sida ytterligare 11 miljoner kronor, tillsammans med Vietnams regering som betalar 1,2 miljoner kronor och vietnamesiska handelskammaren som bidrar med tolv heltidsanställda och lokaler.

Ungefär hälften av företagarna betalar kursavgiften själva, övriga får stöd av andra organisationer som till exempel Hunger and Poverty Allevation Fund (HEPA) och Oxfam Quebec. Närmare hälften av kursdeltagarna är kvinnor.

Innan de bryter upp från kafferepet påpekar Thuy, Tai Long och de andra att det kanske bästa med kurserna har varit att de fått knyta nya kontakter och skapa nätverk. På så vis stärks inte bara den ekonomiska tillväxten, utan även det civila samhället.

Fakta

• Befolkning: 77,5 miljoner invånare.
• BNP/invånare (1998): 331 USD
• BNP tillväxt/år, 1990-99: 8,1%
• BNP tillväxt 2000: 5,5%
• BNP tillväxt 2001: 4,8%
• Förväntad BNP tillväxt 2002: 5,2%
• Privata sektorns del av BNP: År 1998 var det 1%. Nu står den för 8% av BNP och 2-3% av sysselsättningen. De statligt ägda företagen står för 30% av BNP och 5% av sysselsättningen.
• De privata företagen: Sedan januari 2000 har 36 000 privata företag registrerats, motsvarande siffra för åren 1998-2000 var 6 000. Utöver finns det ungefär två miljoner små hushållsföretag i landet (den så kallade informella sektorn).

Publicerad i Dagens Industri 21 oktober 2002

Relaterade inlägg:

1. Kursen fick hjulen att snurra – småföretagare i Vietnam får hjälp av Sida och ILO
2. Perus företag måste ta socialt ansvar
3. Sverige missar Kuba

I september 2002 mötte jag flera människor på Kambodjas landsbygd vars liv påverkades av de många minor som ligger kvar efter inbördeskriget. Läs mer på Svenska FN-förbundets hemsida.

Läs även reportaget Två människor om dagen lemlästas av minor i Världshorisont.

Relaterade inlägg:

1. Två människor om dagen lemlästas av minor
2. Svårt hitta lärare till minerad by i Kambodja
3. Snart orkar de inte vänta på FN längre