De håller på att hänga upp en ny utställning på Fotografiska i Stockholm. Röda Korsets nya ordförande, Eva von Oelreich är enkelt klädd i blommig klänning och tunn kofta. I kaféet får hon rabatt på kaffet närhon visar sitt medlemskort. Fotografi är ett av Eva von Oelreichs stora intressen, men hon fotograferar inte själv, ”nej, inte på det sättet. Jag är omgiven av personer som kan väldigt mycket om foto som jag tror är bättre på det.”

Det är bilden i sig som intresserar denna dam på 66 år, som tillbringat de senaste nio åren i Genève och arbetat med humanitärt bistånd i hela världen.

– Bilden är ett känslo mässigt medium, som kan förmedla mycket som inte långa artiklar kan. Under många decennier på 1900-talet var det bildreportage som åskådliggjorde avgörande internationella händelser. Sen kom tv. Men nu är vi tillbaka. Det ser man ju inte minst här på Fotografiska, men också genom datatekniken har människor återvänt till bild som kommunikation.

För Röda Korset har bilden spelat och spelar fortfarande en stor roll för att beskriva situationer och händelser på andra sidan jordklotet. Och Eva von Oelreich vet hur tomt ett rop på hjälp kan eka när ingen bild kan kablas ut.

– När jag var i Somalia 1991–1992 var bara Röda Korset där. FN:s fartyg låg ute på redden med matbistånd men besköts och kom inte ens i hamn. Det fanns inte en person som kunde beskriva situationen vare sig i bild eller i reportageform.

För den sakens skull vill inte Eva von Oelreich överskatta medias roll.

– Jag tror inte att media måste till i en katastrof och att det alltid är lösningen. Andra saker är avgörande, men om man ska förstå kan en första impuls vara en bild som ger en upplevelse. Den behöver dock kompletteras på olika sätt. Det handlar om att förmedla grundläggande förhållanden som är avgörande för just den situationen och jag tycker att mycket av den kommunikationen egentligen inte ska ske när katastrofen har hänt utan långt i förväg.

Att försöka jobba förebyggande och minska riskerna i konflikt- och katastrofområden är sedan många år något av Eva von Oelreichs specialitet. Men när hon trädde innanför dörrarna på Röda Korset första gången, 1988, var det för att jobba med lokal verksamhetsutveckling på dåvarande Stockholmsdistriktet.

Sedan 1988 har det hänt mycket inom de nationella verksamheterna i Röda Korset. Det blev hon inte minst varse på årets Riksstämma i Norrköping. Dessutom har Sverige förändrats.

– Jag ser nya problem sedan jag flyttat hem. Kunskapen om diskrimineringsfrågor och asylsökandeprocesser, alltså olika typer av utsatthet, har ökat. Ett annat samhällsfenomen är att fler lever ensamma och förutsätts ta hand om sig själva. Ekonomiskt oberoende är bra men socialt oberoende är en farlig utveckling.

I sitt installationstal i Norrköping sa Eva von Oelreich att Röda Korset ”är mer betydelsefullt än någonsin”. Hon skruvar lite på sig.

– Ja, man kanske kan fråga sig varför jag sa så, för vårt arbete har ju alltid varit viktigt. Men det handlar om att det börjar bli trångt på planeten. Det råder vatten- och energibrist på många håll i världen, vi hade matpriskris 2008 och jord och land finns till salu på börsen. Lägger man till klimatet, miljöförstöringen, finanskrisen, ja då börjar det blir rätt tydligt att vårt sätt att leva inte är hållbart.

Betydelsefullt på ett internationellt plan, även om dessa frågor naturligtvis rör alla svenskar, men hur stort är behovet av Röda Korset i Sverige?

– När vi talar om Sverige så tycker jag att diskussionen om vilka vi är som bor i Sverige, och villkoren för och spänningarna mellan dem som kommit hit tidigare och dem som kommit hit senare är oerhört viktiga frågor. Det finns också mycket att göra för äldre och ensamma.

Ytterligare ett uttalande i Eva von Oelreichs Norrköpingstal som stack ut var att Röda Korset måste bli ”effektivare och gå längre” för att återupprätta sitt förtroende. Hur då?

– Röda Korset är känt för sina grundprinciper och humanitära värderingar. Vi behöver betona att man som medlem i Röda Korset inte bara får en möjlighet att vara aktiv utan att man också tar ställning för att människor ska kunna få hjälp i kris utan politiska, religiösa eller andra hänsyn. Vi behöver ha våra medlemmar i ryggen för att kunna tala med myndigheter om det nödvändiga i att till exempel skilja humanitärt, politiskt och militärt bistånd åt. Hela organisationen stramas också upp nu och vi behöver vara tydliga utåt och inåt med vilken typ av insatser som ger effekt.

I en organisation vars medlemmar blir allt äldre, går det att rekrytera en ny generation medlemmar genom att tala humanitära värderingar?

– Det handlar om att ställa raka frågor, som ”tycker du att det är okej att man behöver välja politisk sida för att få bistånd?” eller ”tycker du att det är okej att kvinnor blir våldtagna för att det är krig?” Enkla ja- och nej-frågor.

Kanske dags att damma av Röda Korsets sju grundprinciper. Enkla raka budskap som funkar bra på affischer på stan, ibussar och på tunnelbanan eller i spårvagnen?

En fråga för reklamfolk och kampanjstrateger att ta med sig till nästa möte. Själv vill Eva von Oelreich träffa medlemmarna.

– Jag vill ut i verkligheten i Sverige. Jag vill lyssna på medlemmarna och jag har massor av frågor att ställa dem.

Fakta/Eva von Oelreich

Namn: Eva Margareta von Oelreich, född Thölin

Familj: Eva är änka med två vuxna söner

Bor: Stockholm

Studier: Fil kand och fil mag i Lund i humaniora och språk, senare också u-landskunskap fritidsintressen: Vandra i orörd natur, lära mig laga vegetarisk mat, gå på bio. läser just nu: Tätt intill dagarna av Mustafa Can och Sommarboken av Tove Jansson.

Lyssnar helst på: P1 och Mozart, 60-talspop och Norah Jones

Vad skulle du bli när du blev stor? Läkare i Afrika

Yrkesbakgrund: Snart 25 år i Röda Korset och andra humanitära organisationer. Innan dess chefsjobb på SMI, ett musikuniversitet, och Studieförbundet Vuxenskolan. Student- och fängelseteater under studietiden.

Varför blir Eva en bra ordförande?

David Peppiatt, internationell chef Brittiska Röda Korset

”Hon är alltid redo att ifrågasätta, utmana och tackla vår världs komplexa problem. Hon har en stor inre styrka och ett allvar som gör henne till en naturlig ledare, men hon är ändå alltid tillgänglig, empatisk, snäll och bryr sig om människor runt omkring henne och den värld vi lever i. Hon har också en god känsla för humor – en viktig egenskap inom Röda Korset!”

Karin Ekberg, Evas kusin

”Eva representerar gamla hederliga dygder! Hon är anspråkslös, rättskaffens och oegennyttig. Hon förenar också passion med en osentimental och klar, strategisk blick. Dessutom är hon rolig att vara med!”

Görel Bogärde, chef för Rädda Barnens kontor vid FN i New York

”Eva har varit drivande i kvalitetsutveckling och förändringsarbetet inom den humanitära sektorn i många år. Hennes entusiasm är smittande, vilket är viktigt eftersom förändringar alltid bjuder ett visst motstånd. Hon är en brobyggare och kan få med alla i både breda och djupa diskussioner kring vad framtiden kan spela oss i händerna.”

Artikeln publicerades i Röda Korsets tidning Henry 3-2011

Relaterade inlägg:

1. Låt nätkärleken blomstra!

Situationen för kvinnorna i krigets Kongo-Kinshasa kan liknas vid ett helvete. I delar av landet har fler än 500 000 kvinnor våldtagits de senaste tio åren, ofta i brutala gruppvåldtäkter som begås av alla olika väpnade grupper, inklusive den nationella armén.

I rollen som vikarierande pressekreterare för Afrikagrupperna intervjuades jag om konflikten i Kongo-Kinshasa av tidningen Arbetaren.

Läs hela artikeln i Arbetaren.

Relaterade inlägg:

1. Snart orkar de inte vänta på FN längre
2. ”Om jag dör återuppstår jag i folket”
3. Guatemala – kvinnor mördas utan att de skyldiga straffas

Hur blev ni intresserade av biståndspolitik?

Gunilla: När jag gick på gymnasiet så läste jag Anne Franks dagbok och insåg att människor dog för vår gemensamma frihet. Det gjorde att jag blev intresserad av politik.

Kent: Det var när jag som tonåring luffade runt i Asien. När jag kom hem så engagerade jag mig i svenska Unicef. Det i kombination med en väldigt färgstark Olof Palme som gjorde att man redan som barn fick veta mycket om internationella frågor.

Vilka fattiga länder, som tar emot bistånd, har ni själva besökt?

Kent: Jag har besökt kring 100 länder så det skulle vara en lång lista om jag räknade upp dem.

Gunilla: Jag har haft ett väldigt intensivt resande och framför allt till länder som vi vanligtvis inte åker på semester till. Kambodja, Afghanistan, Kongo-Kinshasa, Rwanda, Mali, Burkina Faso. Sedan också Sydafrika, Colombia, Bolivia. Det är väldigt mycket bilder och möten som etsar sig fast.

Vad har ni blivit mest gripna av under dessa besök?

Kent: I slutfasen av kriget i Irak var jag på uppdrag för Unicef. Vi besökte ett barnfängelse och familjer. Vi såg vilka fruktansvärda förhållanden man levde under. Till och med barnfängelset var plundrat och barnen var tagna till bordeller. Jag blev också väldigt gripen av ett besök i Zimbabwe där vi mötte barn som var så utmärglade och trötta att de inte orkade äta, trots att de serverades näringsgröt på en tallrik framför dem.

Gunilla: Jag minns en pojke i Kongo-Kinshasa, en tidigare barnsoldat som hade blivit demobiliserad och återanpassad. Han hade varit med om så oändligt mycket, men ville bara ha ett jobb och bygga sin egen framtid.

Vilka frågor och geografiska områden vill era två regeringsalternativ prioritera inom biståndspolitiken?

Gunilla: Vi vill fortsätta reformera biståndet så det kan göra mer nytta och nå fram. Våra insatser ska vara mer tillgängliga för de människor vi vill bistå. Sen måste vi uppmärksamma den pågående urbaniseringen som inte bara skapar nya möjligheter, utan också leder till att fler människor riskerar att utnyttjas, inte minst barn.

Kent: Våra tre partier, i de röd-gröna, är oroade över att mer och mer av biståndet flyttas till stater i områden dit vi också skickat svenska militärtrupper. Det finns en risk att det gör vår roll och vårt uppdrag otydligt. Vad gäller geografiska prioriteringar så är dagens fokus på Afrika relevant – men vi är också måna om att Asien inte glöms bort i biståndet. Hälften av jordens fattiga lever där.

Barns rättigheter är inte längre ett eget verksamhetsområde inom biståndet. Istället ska det integreras i de tre av Sverige prioriterade biståndsområdena; demokrati och mänskliga rättigheter, kvinnor och klimat. Anser ni att barns rättigheter borde vara ett prioriterat biståndsområde?

Kent: Jag tycker bestämt det. Vi har faktiskt diskuterat det i mitt parti. Vi har bland annat pratat om att smalna av svenskt bistånd, att inte vara inom precis alla olika verksamhetsområden. Vi kanske skulle försöka satsa på att bli bäst i världen på stöd till barnrättsfrågor.

Gunilla: Vi ser barns rättigheter som en del av alla våra tre prioriteringsområden. Det kanske vi inte har förklarat tillräckligt väl. Jag vill hävda att vi har stärkt arbetet med barns rättigheter eftersom vi har fokuserat mera och fångat upp dem genom arbetet med kvinnor, demokrati och mänskliga rättigheter.

Vilket är era regeringsalternativs biståndspolitiska mål avseende barn?

Gunilla: Vi styrs av millenniemålen och av det barnrättsperspektiv vi har i Sverige. Jag har specifikt prioriterat de medborgerliga och politiska rättigheterna, i vilka barns rättigheter är en viktig del.

Kent: Egentligen borde allt bistånd ha ett barnperspektiv. När barn inte får leka, inte får tillräckligt med näring och ingen hälsovård så underminerar det ett lands framtid. De här människorna har rätt till ett bra liv. Det är också en nationalekonomisk förlust om man inte satsar på barn.

FN:s barnkommitté anser att Sverige borde ta större hänsyn till barns rättigheter inom biståndet. Kritiken framfördes redan 2007, men inget har gjorts för att komma tillrätta med problemet. Vad tänker ni göra åt det?

Kent: Det finns flera saker man kan göra: annorlunda ekonomiska prioriteringar, nya direktiv till myndigheter och en omformulering av målen för svenskt bistånd.

Gunilla: Vi tror att man når de mindre barnen bäst genom att jobba med kvinnor och kvinnors rättigheter. Inom ramen för vår demokratisatsning försöker vi även skapa större delaktighet för unga tonåringar.

Vilken är den största skillnaden mellan era regeringsalternativ när det gäller barns rättigheter?

Gunilla: Det råder inte så stora skillnader. Däremot kan jag tänka mig att oppositionen skulle kunna komma upp med något piggt program som pekar på en lucka som de ser, när jag då försöker täcka det hela mer generellt.

Kent: Den sittande regeringen har kraftigt dränerat resurserna till enskilda organisationer. Vi vill stärka det stödet. Vi ser också att de har urlakat informationsanslaget till dessa organisationer. Ska man jobba med barnrättsfrågor, i Sverige och i världen, så måste man ha resurser att tala om för människor vad man gör för någonting med biståndspengarna.

Sverige avsätter varje år närmare 30 miljoner kronor till bistånd. Varför talas det så lite om vad pengarna används till – och så mycket om misslyckade projekt och korruption?

Gunilla: Jag tror att det har varit sunt för biståndsdebatten att problem och korruption också uppmärksammats. Att diskussionen inte varit lika konkret om vad pengarna används till, tror jag beror på ett gammalt synsätt där biståndets volym varit det centrala. Jag vill gärna prata innehåll också.

Kent: Jag tror att många är riktigt, riktigt trötta på att man alltid får höra det dåliga, men aldrig det bra. Jag tror att det hänger ihop med att biståndet tillhör förtroendebranschen, men vi som jobbar med bistånd tycker många gånger att det negativa blir väldigt oproportionerligt.

Det finns olika åsikter om ifall bistånd som går direkt till andra stater ska villkoras. Är du för eller emot det?

Gunilla: Jag tillhör dem som tycker att vi ska ställa tuffare krav och vara mycket tydligare.

Kent: Jag tycker inte heller att vi ska inte lämna ut bistånd till det ena eller andra utan att ha kriterier, som att vi vill att det ska satsas på det ena eller andra.

Något som gör biståndspolitiken mer komplicerad än tidigare är att mer bistånd går via EU och multilaterala organisationer som FN. Hur vill era regeringsalternativ påverka dessa organisationer att fokusera mer på barns rättigheter?

Gunilla: Dels väljer vi själva vilka multilaterala organisationer vi vill jobba med. Vi är en av de största givarna till Unicef. Och jag tror ju på konkurrens, så sedan jag tillträdde har vi ökat vårt engagemang också med Save the Children International.

Kent: Jag tycker att det borde bli tydligare för svenska skattebetalare hur vi faktiskt använder vårt bistånd inom de här organen.

Varför ställer inte Sverige, som Norge, krav på hur dessa pengar ska användas?

Gunilla: Det skulle vara förödande för till exempel Unicef, FN:s barnfond, om alla givare ville öronmärka sina pengar. Det behövs pålitliga givare för det allmänna stödet. Vi i Sverige har valt att stå för en viktig del av det, även om det är väldigt otacksamt att finansiera. De allra flesta vill öronmärka för att kunna säga att just deras land är bäst på att jobba för till exempel flickors rätt att gå i skola.

Kent: Jag tycker att vi är väldigt tydliga på vad vi vill prioritera och vad vi driver för frågor. Jag har själv suttit med på styrelsemötena på Unicef i New York och jag vill inte säga att det är in blanco-checkar som vi delar ut.

Vilken roll spelar svenska frivilligorganisationer, som Rädda Barnen, för att lyfta barns rättigheter inom biståndet?

Kent: De har en väldigt viktig roll. Barnrättsorganisationer kan på ett sätt som aldrig en svensk myndighet eller regering kan, samtala med svenska folket om barnrättsfrågor.

Gunilla: Sverige är på flera sätt ett föregångsland när det gäller barnets rättigheter. Därför fyller Sverige en viktig funktion som pådrivare i den internationella diskussionen kring bistånd. Här fyller också svenska enskilda organisationer en mycket viktig roll.

Om du blir biståndsminister efter valet vad är det första du tänker göra för att gynna barnets rättigheter inom biståndet?

Gunilla: För det första kommer jag att fortsätta stärka demokrati- och rättighetstänkandet inom biståndet och titta på hur vi internationellt kan stärka synen på barns rättigheter. För det andra vill jag engagera mig mer runt urbaniseringens utmaningar med allt fler yngre i världen och vad det betyder för ungdomars förutsättningar och deltagande i de samhällen de växer upp i.

Kent: Jag vill göra en satsning på att lyfta fram barns rättigheter på ett mycket tydligare sätt.

Fakta/Kent Härstedt

Namn: Kent Härstedt

Ålder: 45 år

Yrke: Riksdagsledamot (s)

Familj: Singel, pappa till Joel 8 år

Bakgrund: Utbildad underskötare, studerat statskunskap, varit sakkunnig på UD, skribent, ordförande i Svenska Unicef 1999-2005, har en rad styrelseuppdrag. Sitter bland annat i SIDA:s och Svenska Institutets insynsråd.

Mest stolt över: Min son. När det gäller världsliga ting så är det att jag blev invald i riksdagen på personröster 1998 – det gav mig ett starkt mandat.

Största misstag: Jag har gjort många, kanske att jag inte läste mer på universitetet.

Blir glad av: Positiva och generösa människor.

Mest rädd för: Att något ska hända min son.

Läser just nu: Vinnaren står ensam, av Paulo Coelho, och Munken som sålde sin Ferrari (talbok), Robin Sharma

Person jag skulle vilja träffa: Det vore kul att sitta och samtala med Barack Obama.

Något vi inte visste: Är judotränare och ordförande i Svenska Judoförbundet.

Fakta/Gunilla Carlsson

Namn: Gunilla Carlsson

Ålder: 47 år

Yrke: Biståndsminister (M).

Familj: Dotter och sambo

Bakgrund: Arbetat som revisor, EU-parlamentariker, riksdagsledamot och förste vice ordförande i moderaterna

Mest stolt över: Min dotter.

Största misstag: Försöka lära av dem alla men minns inga särskilda.

Blir glad av: Människor.

Mest rädd för: Att det ska hända min familj något.

Läser just nu: Skärgårdsstiftelsens årliga, vackra bilderbok.

Person jag skulle vilja träffa: Träffar så många intressanta personer varje dag. Skulle helst vilja kunna prata med min pappa, som tyvärr dog alltför tidigt.

Något vi inte visste: En gång distriktsmästare i längdhopp.

Publicerad i tidningen Barn 2/2010

Relaterade inlägg:

1. Katarinas falkögon har sikte på världens skolor
2. Burundis barn vänder hem
3. Klockan 19 blir hemmet krog

Läs mer på Fredstidningen Pax hemsida.

Relaterade inlägg:

1. Osäker framtid efter valet i Liberia
2. Unga lär sig andra vägar än våld
3. Straffrihet bromsar fred i Guatemala

Läs mer på Amnesy Press hemsida.

Relaterade inlägg:

1. Medling på schemat helar efter kriget
2. Unga lär sig andra vägar än våld
3. Tio år i Västafrika

Mycket fokus har lagts på avväpning och att hjälpa flyktingar att återvända, men konflikthantering och traumabehandling är minst lika viktigt.

Två elever bråkar på Bassa High Schools skolgård i staden Buchanan, öster om huvudstaden Monrovia. De rycker i varandras kläder, kallar varandra fula namn och gårdsplanens rödbruna grus spritter kring deras fötter.

Två kompisar till bråkstakarna ingriper. Medan morgonens regntunga moln skingras skiljs de bråkande åt. Deras kompisar tar dem med till skolans medlare, ett par elever som efter träning i konflikthantering och icke-våld valts ut att reda ut sina skolkamraters trätor.

- Genom de kurser vi har fått har jag lärt mig att kommunicera med mina vänner på ett annat vis än tidigare, berättar Benetta G. Kollie, 17 år och en av medlarna. Nu kan jag möta människor på ett annat sätt och vet lite mer om hur jag ska hantera mina och andras känslor.

Benetta G. Kollie lyckas reda ut bråket på skolgården. Bråkmakarna ber varandra om ursäkt och kramas.

Komma överens

- Eftersom vi själva är elever förstår vi bättre än vuxna andra elevers situation, säger Benetta G. Kollie. Viktigt att komma ihåg är också att det inte handlar om att ta reda på vem som har rätt eller fel, utan att komma överens och be om förlåtelse.

Utbildning i konflikthantering på Bassa High School är en del av ett projekt som drivits av organisationen Christian Health Association in Liberia (CHAL) sedan 1995. Projektet startades för att redan på skolnivå lära liberier att hantera konflikter. Detta var under en tid då inbördeskriget härjade som värst och många barn och ungdomar värvades för att slåss.

11 000 barnsoldater

Efter att inbördeskriget tog slut 2003 har 108 000 före detta rebeller och soldater, varav 11 000 barnsoldater avväpnats. De lever med fruktansvärda trauman och har växt upp med att lösa konflikter med våld.

Hundratusentals flyktingbarn känner inte heller till något annat sätt att hantera konflikter på. I ett gathörn i Tubmanburg, nordväst om Monrovia, står ett gäng unga killar och hänger. De överröstar varandra i försök att sälja kassetter med musik, handdukar, plasttofflor och läsk. Några verkar bara vara där i brist på annat att göra.

Tiden då de som tonåringar, höga på knark och alkohol, spridde död och förödelse över västra Liberia tycks avlägsen.

- Jag var 13 år när rebellerna värvade mig, säger S. Roland Toe, 22 år. Jag slogs för att få fred, mina vänner dog och jag var rädd nästan jämt, men nu är det över. Jag har min familj här och försöker sälja kassetter för att överleva.

För tre månader sedan avslutade S. Roland Toe och hans kompisar den traumabehandling som de fått genom Lutherska Världsförbundet (LWF) i Liberia. De är tacksamma och S. Roland Toe säger att om någon bråkar med honom idag pratar han med den personen eller går därifrån. Trots lugnet känner han sig ändå frustrerad. Förutom pengar för att han lämnade in sitt vapen lovades han yrkesutbildning, som ett stöd att återintegreras i samhället.

- Jag tjänar lite pengar till mat, men det räcker inte, säger S. Roland Toe. Vi borde få den hjälp som utlovats.

Kan bli kärnämne i skolan

Förutom LWF arbetar flera andra enskilda organisationer med traumabehandling och helande i Liberia. CHALs arbete med konflikthantering i skolan har också nått utbildningsministeriet. Chanserna är stora att konflikthantering blir ett kärnämne i den liberiska skolan, men om det inte samtidigt satsas på utbildning och arbete åt landets ungdomar kommer frustrerade unga män och kvinnor fortsätta att stå i landets gathörn i väntan på något att köpa mat för.

Många kandidater när Liberia går till val

Efter 14 år av inbördeskrig och två års väntan gick 1,3 miljoner registrerade liberiska väljare till valurnorna i tisdags.

De sista dagarna inför valet präglades landet av kampanjavslutningar med tiotusentals, ibland upp emot hundratusen, engagerade väljare på gatorna.

Världens bästa fotbollsspelare 1995, George Weah, avslutade sin valturné i lördags med en imponerande marsch från Monrovias fotbollsstadium till stadens centrum. Uppemot hundratusen människor tågade med sin hjälte till den scen där han lovade att som president lägga fokus på utbildning, hälsovård, försoning och infrastruktur.

Ungefär 80 procent av Liberias 3,4 miljoner invånare lever i extrem fattigdom och el-, telefon-, väg- och vattennäten är nästintill ickeexisterande eller mycket bristfälliga. Över en miljon av befolkningen har varit på flykt i närmare 14 år, många har inga hus att återvända till och deras åkermarker har för länge sedan vuxit över. Barnens skolor har endera förstörts eller står lärarlösa.

George Weah, med ett förflutet som fotbollspelare i bland annat Milan och Chelsea, är inte ensam om sina löften. Hans huvudmotståndare är Ellen Johnson-Sirleaf, som var finansminister i slutet av 1970-talet och har jobbat för bland annat Världsbanken och FNs utvecklingsorgan, UNDP.

Utöver George Weah och Ellen Johnson-Sirleaf har liberierna haft 20 andra presidentkandidater att välja mellan. Detta har förvirrat väljarna som känner till få av kandidaterna och knappt har sett alla mer än på bild.

- Det är första gången jag ska rösta, säger Estosa Saah, 18 år, en av 23 000 flyktingar i Salala, norr om Monrovia, som väntar på att få återvända hem. Det är alright, men det hade varit enklare om vi bara hade haft två eller tre kandidater att rösta på. Jag hoppas att vem som än vinner kan ge oss fred och inte stjäl för mycket.

Fakta

Inbördeskriget började 1989 när rebelledaren Charles Taylor gjorde uppror mot kuppmakaren Samuel Does regering. Doe avrättades i början av 1990-talet och efter en kortare fredsuppgörelse valdes Taylor till president i omdiskuterade val 1997.

Den interna väpnade konflikten fortsatte och kulminerade 2003 när LURD-gerillan omringade Monrovia och tvingade Taylor på flykt. Han lever idag i landsflykt i Nigeria och är efterlyst för 17 brott mot mänskligheten i kriget i Sierra Leone där han anklagas för att ha finansierat flera krigsförbrytelser.

CHAL och LWFs arbete med konflikthantering och traumabehandling finansieras av bland annat Svenska Kyrkans Mission, Lutherhjälpen och Sida. CHAL jobbar för närvarande i 45 skolor.

Förutom president valde liberierna den 11 oktober även senatorer och ledamöter till representanthuset. Får ingen av presidentkandidaterna mer än 50 procent går de två kandidater med flest antal röster vidare till en andra valomgång i november.

Publicerad i Kyrkans Tidning 13-19 oktober 2005

Relaterade inlägg:

1. Osäker framtid efter valet i Liberia
2. Medling på schemat helar efter kriget
3. ”Våld möter man med intelligens”

Det råder ett stilla lugn kring Dianes hus. Fåglarna kvittrar och grisarna bökar bakom huset. Dianes småsystrar Sharon, 8 år, och Doreen, 10 år, sitter i skuggan av huset och äter frukt. Herbert, 11 år, diskar. Diane och hennes storebror Christopher, 15 år, skalar matbananer på golvet i köket.

När Herbert har gjort upp eld får bananerna koka upp i vatten och salt. Diane täcker kastrullen med palmblad, som ett slags lock. Hon berättar att de har levt utan föräldrar i mer än tre år. De har blivit bra på att dela på hushållssysslorna.

Medan vi väntar på lunchen berättar Diane för KP att allt började med att deras pappa blev sjuk och dog.

- Det var 1996. Strax efteråt blev mamma sjuk. Hon var sjuk från och till. Julen år 2000 fick hon åka till sjukhuset. Jag fick ta hand om Sharon. Mamma dog kort därefter.

- Jag hatar aids, säger Diane. Det är så farligt och komplicerat. Jag vill inte få aids. Jag vill hellre dö på en gång. Mamma fick lida så länge.

Odlar och säljer bananer

Mammans död betydde att barnen lämnades ensamma. Släktingarna kunde inte ta hand om dem, men med hjälp av organisationen Plan International fick de stöd av en socialarbetare, Aida. Hon är också mattelärare på Dianes skola.

- Efter att mamma hade dött mådde jag dåligt och trodde livet var slut, fortsätter Diane. Vem skulle ta hand om oss? Jag ville bara dö. När mamma levde hade vi alltid mat och kunde skörda bra bananer som vi kunde sälja. Nu får vi aldrig några bra bananer.

Diane visar oss runt bakom huset. Vi går in under de höga bananträden. Det är de här träden som familjen alltid har levt på. Genom att plantera bananer och sälja dem har de fått pengar till mat. När bananerna är dåliga får barnen mindre pengar för dem på marknaden.

En bit från huset har de även ett potatisfält. Diane berättar stolt att det är hon som har planterat potatiserna.

- Det var Aida som visade mig hur jag skulle göra.

I början var Aida med barnen varje dag. Hon sov med dem, lagade mat med dem och hjälpte dem med hushållsysslorna. Framför allt talade hon med dem, gav dem stöd och trygghet.

Idag kommer hon förbi kanske två till tre gånger i veckan, mest för att prata och kanske hjälpa till med något. De ses ju varje dag i skolan också.

- Vi kan prata om allt, säger Diane. Om mamma och mina syskon.

Med hjälp av bananerna, potatiserna, en ko och ett par grisar får Diane och hennes syskon tillräckligt med mat pch pengar för att överleva, men det är svårt att få tiden att gå ihop. Christopher är inte så bra på att ta hand om småsyskonen. Därför får Diane ta hand om dem.

Vill bli advokat

- Efter skolan har jag knappt tid att leka, säger Diane. Jag måste jobba här hemma. Jag brukar träffa mina vänner på helgerna, men jag hinner inte alltid med allt skolarbete och läxorna. Det är lite tråkigt för jag vill så gärna gå färdigt skolan för jag vill bli advokat.

Till lunch får vi mosade och saltade matbananer. Christopher visar oss hallen i huset, som han har tapetserat med utrivna sidor ur mode- och inredningsmagasin. Det ger ett färgrannt och glatt intryck i det annars cementgrå huset. Barnen delar på tre rum. Diane sover med Sharon.

Aida och Diane sätter sig ner i hallen och pratar lite för sig själva. De talar om hur Diane mår, hur det går i skolan och hur syskonen har det. Diane berättar att hon inte kan tala om aids och sina föräldrar med syskonen, men förutom Aida har hon en kompis som förstår.

- Vi går inte i samma klass, men vi brukar ses på helgerna. Då lyssnar vi på musik och dansar. Det gillar jag mycket.

Fakta

Många barn i Afrika har blivit föräldrarlösa efter att deras mammor och pappor har dött i sjukdomen aids. I vissa delar av landet Uganda har 40 procent av barnen förlorat sina föräldrar.

Men i Uganda har man nu lyckats att bromsa spridningen av sjukdomen. För tio år sedan hade 30 procent av den vuxna befolkningen hiv (det virus som kan leda till sjukdomen aids). Idag har 6 procent av den vuxna befolkningen hiv.

Många ugandiska barn som har förlorat sina föräldrar får hjälp av socialarbetare, precis som Diane i texten här bredvid. Projektet drivs av organisationen Plan International. Organisationen har i flera år också hjälpt hiv-smittade föräldrar i Uganda att skriva minnesböcker. När föräldrarna dött kan barnen titta i böckerna för att minnas sina föräldrar och veta mer om sin bakgrund, och hur det var när barnen själva var små. Mer om minnesböckerna kan du läsa i författaren Henning Mankells bok ”Jag dör, men minnet lever.”

Publicerad i Kamratposten 10/2004

Relaterade inlägg:

1. Ny generation måste lära om aids
2. ”Om de kan ta hand om hönsen klarar de sig”
3. Burundis barn vänder hem

“Jag testade mig 1992, när min man blev sjuk. Han testade sig aldrig, men dog 1993. Jag tror det var aids. Jag är hiv-positiv. I början var jag sjuk och svag, men när jag och de andra smittade i byn fick rådgivning kände jag mig bättre. Jag vill inte tala om hur jag mår. Vi ska alla dö för eller senare, varför ska jag tänka på det? Då blir livet för kort. När jag har tid över skriver jag ner mina minnen till mina barn. Det är viktigt för då kan de minnas mig bättre när jag har gått bort. Sedan jag skrev min första minnesbok, till min systerdotter Aida, har det blivit lättare.

Jag har precis avslutat Cathalines bok och börjat på min tredje. Mina barn förstår varför jag är sjuk. Vi har talat om det, så det är bra. De är också med när jag får rådgivning, och så får de vara med när jag tar hand om mina hönor. Om de kan ta hand om hönorna när jag är borta har de något att leva på. Det viktigaste är att de studerar. Med en bra utbildning kan man gå vidare i livet. Utbildning är något bra. Själv hann jag aldrig gå mer än till sjätte klass för vi tvingades fly ut i skogen när kriget började i slutet av sjuttiotalet. När kriget var slut hade pappa blivit sjuk och jag fick ta hand om honom istället för att gå i skolan. Det var synd för jag gillade skolan. Vem som ska ta hand om barnen när jag har gått bort? Det får mina bröder göra, men de har inte testat sig så jag vet inte om de kommer att leva så länge de heller. Det bästa vore om Cathaline kunde bli sjuksköterska eller läkare så att hon kan ta hand om sjuka, som jag själv och andra som har aids eller andra farliga sjukdomar. Vi har inga sjuksköterskor här ute.

Cathalines favoritämne är engelska och hon gillar att dansa och sjunga. Hon är med i skolkören. Vill hon bli dansös eller sångerska istället för sjuksköterska får hon det. Hon får bli vad hon vill, men det viktigaste är att hon går klart skolan. Det bästa vore om hon kunde få gå på en internatskola där någon tog hand om henne och hon fick studera i fred. Här hinner hon inte för att det är så mycket annat att göra, som att hjälpa mig med syskonen, mina föräldrar, hönorna och så.”

Publicerad i Amelia 18/2004

Relaterade inlägg:

1. Föräldrarlösa Diane får stöd i sorgen
2. Ny generation måste lära om aids
3. Katarinas falkögon har sikte på världens skolor

Läs mer på Amnesty Press hemsida.

Relaterade inlägg:

1. Freden ökar kraven på ett fungerande samhälle
2. Barnsoldater återvänder hem i Burundi
3. Burundis barn vänder hem

- Presidenten har visat ett särskilt intresse för hiv. Han och hans kamrater överlevde inbördeskriget, men sedan dog flera av dem i aids. Om han inte hade varit intresserad hade vi aldrig kommit så här långt.

Ugandas FN-förbund grundades av universtitetsstudenter och det är också på universiteten de har sina mest aktiva medlemmar. När medlemmarna för två år sedan tillfrågades vilken fråga som de ansåg att förbundet borde prioritera blev svaret hiv/aids.

Känsligt ämne

Att prioritera hiv när regeringen gjort ett sådant bra jobb kan tyckas onödigt. Särskilt som Uganda lider av andra problem som kriget i norr, stora flyktingströmmar och fattigdom. Men en ny generation ugandier har nått sexuellt aktiv ålder, menar Baguma:

- Folk tror att faran är över, men vi får inte glömma de unga. De måste också få lära sig om sjukdomen. Regeringen gör ett bra jobb, men den behöver hjälp.

Sexualitet och könsjukdomar är ett känsligt ämne och inget som diskuteras öppet i Uganda. På universiteten talar ingen om hiv. De som testas positivt får inget stöd och de som testas negativt får ingen information om hur de ska undvika att bli smittade.

FN-förbundets plan är att alla Ugandas universtiet ska anta en policy för hur de ska arbeta med hiv/aids. Målet är att personal, elever och sjukvårdsanställda ska kunna tala öppet om problemet.

Öppenhet målet

Hittills har ett av landets universitet antagit en hiv-policy. Nkumba Universtiy ligger på vägen mellan huvudstaden Kampala och flygplatsen i Entebbe. Det är ett litet privat universitet med ett trevligt och lugnt campus. Den lokala FN-föreningens ordförande, Faith Kwebaze, tar emot redan ute på gräsplan, men visar oss snabbt in på studentkårens kontor, undan den starka solen.

- Vårt universitets hiv-policy går ut på att hiv-positiva studenter kan fortsätta studera och få regelbunden rådgivning, säger Fatih.

- Alla studenter får gå en kurs om sexuellt överförbara sjukdomar. Några anställda lärare har gått ut öppet med att de är smittade och jag känner personligen några smittade elever, men de vågar fortfarande inte berätta öppet.

Snabb smittspridning

FN-förbundet vill även jobba med utbildningsinstitutioner i norra delarna av landet. Man har besökt flyktingläger där och vet att situationen är nära nog katastrofal. Den stora rörligheten bland flyktingarna samt soldaters och  lägervakternas övergrepp på civila gör att hiv sprider sig snabbt.

När flyktingar och soldater återvänder hem tar de med sig viruset. Många barn i norra Uganda utsetts också för övergrepp, men det som kanske säger mest om hur hiv/aids drabbat Uganda är det stora antalet föräldrarlösa barn.

Någon timmes bilfärd norr om Kampala lever Diane Nanziri, 13. Medan vi äter de matbananer som hon och hennes syskon lagat till lunch berättar hon den sorgliga historien om hur hon miste sina föräldrar. Pappan dog 1996 och mamman fyra år senare. Dianes lillasyster, Sharon, 8, föddes med hiv.

Sedan dess har Diane och hennes storebror, Cristopher, 15, tagit hand om sina tre småsyskon på egen hand. De lever på att sälja bananer. Med hjälp av organisationen Plan International har syskonskaran fått hjälp med pengar till skoluniformer, en potatisodling och ett hus. Plan har även utbildat en lärare, Aida, på barnens skola för att ge dem stöd.

Van att berätta

Diane är van att tala med främlingar om sin situation och hon säger själv att det blivit en viktig del av hennes liv, att få berätta om sina problem. Hon ställer fräcka motfrågor och är väldigt nyfiken, men då och då tittar en liten 13-årig flicka fram bakom den brådmogna unga damen.

- Jag hatar aids, säger hon. Det är så farligt och komplicerat. Jag vill inte få aids. Jag vill hellre dö på en gång. Mamma fick lida så länge.

Även om syskonen lärt sig att dela på hushållssysslorna och får mycket stöd av Aida är det hårt att både vara storasyster och gå i skolan. Dianes mardröm är att hon inte kan gå klart skolan.

- Efter skolan har jag knappt tid att leka, säger Diane. Jag måste jobba här hemma. Om jag hinner brukar jag träffa mina vänner på helgerna, men jag hinner inte göra allt i skolan och mina läxor. Jag vet inte om jag får gå kvar. Jag hoppas jag kan det för jag vill gärna bli advokat.

Miljoner föräldrarlösa

Diane och de många andra barnen i området där hon bor har ändå tur. De får stöd av en biståndsorganisation. På många håll i Afrika finns inte det stödet. Krig, svält och hiv har lämnat miljoner unga afrikaner utan föräldrar och med stora krav på makthavarna i sina länder att lösa problem med utbildning, sysselsättning och hälsovård.

Ugandas framgångar i kampen mot hiv är ett exempel på att det går att nå resultat bara det finns politiska vilja. Dianes och alla andra unga afrikaners hopp står till syvende och sist till varje enskild makthavares vilja att ta itu med den lilla människans problem.

Fakta

Enligt FN har ungefär mellan 25 och 28 miljoner människor i Afrika hiv. Ungefär 13 miljoner av kontinentens barn är föräldrarlösa. Bara förra året smittades 3 – 3,5 miljoner afrikaner och 2,2 till 2,4 miljoner dog i aids. I södra och östra Afrika har mellan en femtedel och en tredjedel av befolkningen hiv. Tyvärr avspeglar den lägre andelen inte en minskad smittspridning utan att många sjuka har avlidit.

I Uganda var 30 procent av den vuxna befolkningen hiv-positiv för tio år sedan. Efter ett framgångsrikt arbete att stoppa spridningen har idag bara sex procent av befolkningen hiv, men i vissa områden i södra Uganda har nästan 40 procent av den unga generationen föräldrar dött i aids och lämnat tusentals barn föräldrarlösa.

Källa: UNAIDS

Publicerad i Världshorisont 2/2004

Relaterade inlägg:

1. Framgångsrik kamp mot aids
2. Föräldrarlösa Diane får stöd i sorgen
3. Haitis vapen mot hiv – upplysning, ansvar och gratis behandling