I Kambodja tycks kampen mot hiv ha nått en vändpunkt. Från en explosionsartad utveckling på 90-talet har antalet smittade minskat de sista åren. Arbetet har framför allt inriktats på sexarbetarna själva, som blivit bättre på att använda kondom. Nu står kambodjanen i gemen i fokus. Förutom sexarbetarna är högriskgrupperna poliser, militärer, taxichaufförer och de mer fördolt prostituerade – barflickorna och massöserna.
En kvinna drar i min arm. Hon viskar att det finns fina flickor i hennes hus. De stora plåtgrindarna bakom henne är stängda. Den vid sådana här inrättningar så vanliga gruppen uppklädda och sminkade tjejer som ogenerat kommer med oanständiga förslag lyser med sin frånvaro. Det neonrosa skenet som strömmar ut mellan grindarna och husväggen talar ändå sitt tydliga språk.
Med en lätt knackning släpps vi in i den av röda och rosa lampor upplysta entrén. Här sitter ett tiotal unga flickor. De tittar på TV, kammar varandras hår och talar med bordellmamman. En liten Buddhastaty blinkar hysteriskt i hörnet. Flickorna fnittrar när vi kommer in.
En man tar emot och visar oss in i ett mottagningsrum med svarta skinnfåtöljer.
Vi är på studiebesök med Läkare Utan Gränser (Medecines Sans Frontieres, MSF). De riktiga kunderna sitter i baren på andra sidan gatan och dricker öl.
Det är lätt att köpa sex i Kambodja. Prostitution är en traditionell del av det moderna kambodjanska samhället. Sexturisterna kommer från Europa, Australien, Nordamerika, Kina och Japan, men de mest frekventa bordellbesökarna är kambodjanerna själva. Det är mycket vanligt att männen köper sex på väg hem till familjen efter jobbet, eller tillsammans med kompisarna senare på kvällen. På så sätt sprids också hiv.
Bordeller tvingas stänga
En av de platser som männen ofta åker till är Svay Pak. Det är ett litet samhälle strax norr om Phnom Penh. Här finns 40 bordeller. I varje bordell arbetar mellan tio och femton flickor. Byns 4 000 invånare lever uteslutande på bordellverksamheten. De första bordellerna öppnade här i slutet av 80-talet när inbördeskriget hade flyttat ut i djungeln igen. I början av 90-talet kom FN-styrkorna till landet och efterfrågan på prostituerade ledde till att bordellerna i Svay Pak blev fler.
På den tiden jobbade 100 flickor på den största bordellen. Idag finns där ”bara” 50 flickor. Anledningen är regeringens mer restriktiva politik mot sexhandel. Efter internationella påtryckningar har allt fler bordeller och karaokebarer tvingats slå igen, men i Svay Pak fortskrider prostitutionen som vanligt, under mer diskreta förhållanden. Flera män i maktposition är själva en del av kommersen och inget ordentligt görs åt problemet.
En annan ort med mycket prostitution är turistorten Siem Reap. Den ligger intill tempelstaden Angkor Wat, ett av världens sju underverk. Här ökar antalet sexarbetare i takt med att turistströmmen ökar. I stadens utkanter, bland de fattigas plankkåkar och ruckel, kliver vi in på ett tvätteri. Det är åtminstone vad det står på skylten – Laundry.
På gårdsplanen, under huset som står på pålar, sitter nio uppklädda flickor på rad. De lyssnar på en kvinna från MSF. Hon talar om hiv, könssjukdomar och vikten av att använda kondom.
Flickorna säger att detta är en bordell för främst kambodjanska män. De har ungefär 15 kunder per dag. Utlänningarna är så få att de minns att den som var där sist kom för ungefär två månader sedan. Thorng Sikeak, koordinatör för MSFs hälsoprogram, bekräftar att detta är en typisk ”gemene” mans bordell. Turisterna besöker oftast finare inrättningarna.
MSF fokuserar nu på köparna
MSFs hälsovårdsprogram innehåller en preventiv del där de arbetar med information och kommunikation med utsatta grupper, kondomförsäljning och vård till högriskgrupperna poliser, militärer, taxichaufförer och sexarbetare.
– Vi förser dem med grundläggande information om hiv, sex och kondomer, säger han. De blir ibland generade, men jag gissar att 80 procent ändå använder kondom idag. Kanske inte alltid, men de är medvetna om att de borde.
En av flickorna på bordellen, Kheav Sitha, 28 år, berättar att hon aldrig har haft problem med att övertyga kunderna om att använda kondom.
– Tidigare visste jag ingenting om hiv, men nu har jag fått utbildning och det är bra. Jag har faktiskt testat mig en gång också. Skulle jag någon gång ha problem med en kund får jag kalla på Mama San (bordellmamman) så att hon får reda ut det hela. Jag har inte sex utan kondom.
Thorng menar att MSF redan har höjt medvetandet på bordellerna om riskerna med att inte använda kondom. Därför ligger organisationens fokus idag mer på sexköparna. Varje månad ger de ungefär tio undervisningspass om HIV till militären och fyra till polisen. Passen är 25 minuter långa. Att arbeta lika regelbundet med taxichaufförerna är svårare.
– De vill inte offra sina kunder för oss och kan knappt sitta stilla i mer än 15 minuter. De är rädda att de ska missa någon kund. Som grupp är de dock en av de viktigaste eftersom de är högst involverade i sexhandeln, både som återkommande kunder och som distributörer av kunder. Det händer också att de säljer sina döttrar till turister.
Undervisningsinsatserna bygger på att informationen sprids informellt. De få som deltar på ett utbildningspass sprider förhoppningsvis sin kunskap till andra, som kompisar, kollegor och familjemedlemmar. Att insatserna haft effekt syns genom resultaten på de hälsovårdskontroller som polisen och militären gör regelbundet. Antalet smittade av könsjukdomar har minskat.
Resultat från samma kontroller visar att alla de prostituerade inte har varit lika duktiga som Kheav på att använda kondom. Förut var det vanligt att kunderna ställde till med bråk om kondomer kom på tal. Idag händer det inte lika ofta. Thorng misstänker att det kan vara så att flickorna faktiskt använder kondom, men inte deras pojkvänner och män.
Pojkvännerna besöker bordeller, köper sex på barer och undviker kondom. Sedan har de sex med sin flickvän. Vid de tillfällena är kondom inte särskilt vanligt. Det gör att de prostituerade som skyddar sig på bordellen ändå utsetts för en risk när de umgås med sin pojkvän, som inte har varit lika försiktig.
Svårt nå barnflickor med information
För även om kondomer idag är vanligt på bordellerna runt ikring i Kambodja, föredrar många män att ha sex utan gummi. Det kan vara enklare att få med de fördolt prostituerade (servitriser, karaokesångerskor, massöser och andra flickor som säljer sex vid sidan av sitt vanliga jobb för att dryga ut kassan). För MSF och regeringen, som driver hårda kondomkampanjer, är det svårt att nå de här flickorna.
Bara i Siem Reap finns det 480 fördolt prostituerade, vilket kan jämföras med ungefär 200 öppet prostituerade. Att informera dessa, barflockor, massöser och dylika, om könssjukdomar, kondomer och ge dem möjligheter till vård är mer besvärligt än de direkta. De senare finns samlade på bordeller, som utbildarna och sjukvårdspersonalen kan besöka dynget runt. De senare bor hemma, arbetar på platser som officiellt inte erbjuder sex och framför allt har de inte råd att köpa kondomer. På bordellerna står bordellmamman för kondominköpen.
I Siem Reap har det därför öppnats ett center för de fördolt prostituerade. Det kallas för Rose Center och startades av MSF 1996. Sedan förra året drivs det av Reproductive Antichildsex Health Alliance (Racha), ett nätverk av tolv enskilda organisationer, som finansieras av US Aid.
– Man kan säga att de står för den sociala biten, medan vi står för den mer preventiva, säger Thorng.
På Rose Center beskriver de sig själva snarare som ett stöd för de fördolt prostituerade. Från början var det en del av MSFs hälsovårdsprogram och fokuserade på information om hiv till byggnadsarbetare, taxichaufförer och ungdomar. Sedan öppnade de en klinik och mobila enheter som besökte bordellerna. När Racha tog över blev det ett ”drop-in” center.
Hälsoinformation inriktad på hiv
– Det var för omständigt att forsla personal, mediciner och motorcyklar runt stan varje dag, säger Chan Moniroth, koordinatör för centrets klinik. Nu informerar vi om vår verksamhet på barer och massageinstitut. Sedan är det upp till tjejerna att komma hit om de vill. Här har de rätt till en hälsovårdskontroll, information om könssjukdomar och kondomer och kan delta i vårt sociala program.
Det sociala programmet består av undervisning i engelska, khmer (det kambodjanska språket), och kurser för att stärka sitt självförtroende och hälsovårdskunskap. Hälsovårdskunskapen är inriktad på hiv. Till exempel får de se hur en av utbildarna trär en kondom på en träpenis. Det fnissas mycket, men det råder stor öppenhet i samtalen. Sex är långt ifrån något tabubelagt ämne. Trots sin unga ålder märks det att de flesta flickorna har stor erfarenhet av sex. Tyvärr är inte kondom lika självklart.
– Jag har aldrig gått i någon skola, säger Mom, 23 år. Jag kom hit för att söka jobb. Det enda jag fick var som sångerska på karaokebar. Lönen är låg, så när kunderna vill köpa sex av mig brukar jag gå med på det. Visst försöker jag använda kondom, men ibland betalar de mer för att slippa och då är det svårt att låta bli.
FN spred hiv i Kambodja
Ofta pekas FNs insats i Kambodja, mellan åren 1992 och 1995, UNTAC ut som en av de stora spridarna av hiv i landet. Sannolikheten att någon hade hiv i landet innan 1992 var långt mindre än efter 1995. Antal prostituerade mellan åren 1992 och 1993 ökade från 6 000 till 20 000. Ungefär 150 FN-anställda smittades av hiv under perioden, vilket kan jämföras med de 58 som dog i olyckor eller strid under operationen. I ett brev till UNTAC-chefen anklagar 170 personer FNs manliga personal för ett oacceptabelt uppträdande, med hänvisning till sexuella trakasserier och bordellbesök. Värt att tillägga är att med freden återvände naturligtvis även de kambodjanska männen till bordellerna, vilket också var en starkt bidragande orsak till spridningen av hiv.
Källor (ang. FN): ”Gender, conflict and development. Volume II: Case studies: Cambodia; Rwanda; Algeria; Somalia; Guatemala and Eritrea” BRIDGE Report, no.35. The Netherlands: Ministyr of Foreign Affairs. Författare: Bridget Byrne, Rachel Marcus och Tanya Power Stevens (1996).
”Between hope and insecurity: The social consequences of the Cambodian peace process”, Geneva: United Nations Reseach Institute for Social Development. Redaktör: Peter Utting (1994).
Publicerad i hiv-Aktuellt 4/2003