Hösten 2010 ställdes Svenska Afghanistankommittén (SAK) inför valet att antingen ge efter för Sidas påtryckningar att bli en del av den Nato-ledda civil-militära insatsen i Afghanistan, eller ställa sig utanför. Det handlade om biståndsprojekt i två distrikt i provinsen Balkh i norra Afghanistan. SAK tog emot pengarna, men ställde samtidigt tuffa motkrav.
Det var i september 2010 som frågan kom. Sida undrade om SAK kunde tänka sig att utvidga sin redan pågående biståndsverksamhet i de två distrikten Chimtal och Chahar Bolak i de centrala delarna av provinsen Balkh. Förslaget gick ut på att SAK, som redan arbetade med utveckling av vatten och sanitet i distrikten, också skulle jobba med demokratiutveckling med de lokala byråden, något som även kallas för landsbygdsutveckling.
Frågan från Sida var ett resultat av påtryckningar från Sveriges civil-militära PRT-insats, som under ledning av Nato överblickade Sveriges samtliga civila och militära insatser i området. I den strategi för utvecklingssamarbete med Afghanistan som Sverige antog 2008 var en fjärdedel av biståndet till landet öronmärkt för insat- ser i de fyra provinserna Sar-e-Pul, Jowzjan, Balkh och Samangan i norra Afghanistan, där den svenska militären opererade.
Syftet med de öronmärkta medlen var ”att öka sam-stämmigheten i svensk Afghanistanpolitik och stärka synergierna mellan de olika insatserna”, det vill säga att öka samarbetet mellan svenska militära, diplomatiska och utvecklingspolitiska insatser.
– Vi hade en strategi som sa att vi skulle jobba civilt och militärt nära varandra. Det var speciellt för Afghanistan att biståndet skulle skapa synlighet på något sätt, säger Marianne von Malmborg, ansvarig för jämställdhetsfrågor på Sidas Afghanistanenhet. Under 2009–2010 var hon Sidahandläggare på Sveriges ambassad i Kabul.
Med synlighet menas i korthet att det skulle framgå tyd- ligare att Sveriges engagemang i den Nato-ledda Isaf-styrkan handlade om mer än bara militära operationer, utan också till exempel svenskt bistånd. Detta för att vinna civilbefolkningens och de afghanska politikernas förtroende.
Enligt Andreas Stefansson, som under perioden var programchef för SAK i Afghanistan och sedermera blev lanschef, var flera lokala afghanska politiker i norra Afghanistan missnöjda med den svenska PRT-insatsen. De såg bara militärer och inget bistånd under svensk flagg.
Som ett svar på kritiken skapades 2009 ett civilt svenskt kontor inom PRT, på den militära basen i Mazar-e-Sharif i Balkh. Snabbt identi erades områden där det fanns behov av utvecklingsprojekt i spåren av de militära insatserna. Några av de områden där svensk militär stötte på tuffast motstånd var just Chimtal och Chahar Bolak. Här fanns, enligt PRT, behov av att visa att med svensk militär säkerhet kom också utveckling.
I EN RAPPORT utgiven av Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i slutet av 2011, ”Jakten på synergin. Erfarenheter av civil-militär samverkan i PRT Mazar-e Sharif”, skriver rapportförfattarna att ”Den svenska militära styrkan har arbetat med säkerhetsskapande projekt i samma område [Chahar Bolak och Chimtal] och har sett ett behov av påföljande utvecklingsprojekt. Sida har i sin tur arbetat med att identi era organisationer som är beredda att arbeta i denna typ av osäkra områden och har genom SAK säkerställt att sådana projekt genomförs.”
E er en förstudie nansierad av Sida lämnade SAK in en ansökan för att jobba med landsbygdsutveckling i sex distrikt i norra Afghanistan, inklusive distrikten Chimtal och Chahar Bolak.
– Sida var relativt öppna med att det var PRT som ville se att de två distrikten inkluderades. Det fanns ett tryck på Sida att bli tydligare med att de jobbat mer med civil-mili- tära synergier, säger Andreas Stefansson.
I vanliga fall skulle det nya stödet för de sex distrikten ha ingått i Sidas totala anslag till SAK, men i och med den rådande svenska strategin för utvecklingssamarbete med landet skapades en speciallösning där alla biståndsinsatser i de fyra norra provinserna nansierades ur en egen pott av Afghanistanbiståndet. Detta för att lättare kunna följa hur mycket bistånd som gått just till de områden där PRT verkade.
Även SAK särredovisade under perioden 2008–2013 de Sidamedel som var öronmärkta för verksamheten i de fyra norra provinserna. Sammanlagt kom det att röra sig om närmare 64 miljoner kronor.
För Peter Brune, som var generalsekreterare för SAK 2010–2012, var Sidas förfrågan 2010 och de beslut som då var tvungna att fattas svåra. SAK som sedan grundandet 1980 värnat om sin neutralitet och opartiskhet ville inte riskera att bli en bricka i ett politiskt spel där svenska politiker aktivt valt att engagera sig i en militär Nato-insats.
– Personalen i Stockholm var splittrad. Det gjordes utredningar och ärendet hamnade hos styrelsen. I princip sa vi väl nej, men ändå inte, säger Peter Brune.
Flera dåvarande styrelseledamöter bekrä ar att styrelsen värjde sig något mot att Sida var så uppenbart angelägna om att just Chimtal och Chahar Bolak skulle inkluderas. Även på kontoret i Kabul diskuterade personalen vilka konsekvenser dessa nya medel från Sida kunde få.
Sverige hade inte, som många andra länder som var engagerade i den militära insatsen i Afghanistan, några särskilda biståndsmedel avsatta till PRT, vilket i princip skulle ha inneburit att svensk militär hade kunnat bedriva biståndsinsatser. I stället avsattes en fjärdedel av biståndsbudgeten till de fyra svenska PRT-provinserna, och förslag på olika svenska biståndsinsatser i de fyra norra provinserna lades fram på möten där svenska militärer, biståndshandläggare och diplomater deltog
Att ta emot pengar från Sida för uttalade insatser inom Sveriges PRT-område skulle kunna tolkas som att SAK var en del av PRT och därmed även en del av det militära engagemanget med Nato. Det skulle i förlängningen innebära förlorat förtroendekapital hos de delar av den afghanska befolkningen som ställde sig skeptiska till den militära Nato-insatsen i landet.
Genom att strikt hålla sig neutrala och opartiska når biståndsorganisationer fram till alla delar av en kon ikt. Om en biståndsaktör kan anses ta ställning i en kon ikt blir det svårare att arbeta i områden som kontrolleras av de andra partnerna i kon ikten. Dessutom riskerar civilbefolkningen och biståndsorganisationens personal att bli måltavlor.
SAK gjorde med sina projekt i Chimtal och Chahar Bolak inte avkall på sina strategier och mål. Man såg också ett stort behov av de pengar som Sida erbjöd, men risken att bli en del av PRT var stor. För att minska den risken ställde SAK motkrav till Sida. Projekten skulle inte, som både militären och Sida ville, märkas ut med svenska flaggor, loggor och riksvapen. Inte heller skulle PRT-personal ha tillträde till projekten. Detta skrevs också in i avtalet med Sida.
– Vi sa att vi inte kan gå med på massa grejer som kompromissar med vår neutralitet och opartiskhet. Då får det vara under vissa premisser, nämligen helt oknutet till PRT, säger Andreas Stefansson.
Att säga att projekten var helt oknutna till PRT går dock inte. De biståndspengar som under perioden 2008–2013 betalades ut av Sida för projekt i de fyra norra provinserna var tydligt en del av den svenska PRT-insatsen.
Men att säga nej till det ökade stödet från Sida hade enligt Andreas Stefansson varit svårt, trots att stödet ingick i en övergripande svensk strategi med svensk militär. SAK hade jobbat i Chimtal och Chahar Bolak i många år och visste att behoven i området var stora.
– Vi fick möjlighet att ta på oss större insatser samtidigt som Sverige ökade sina biståndsinsatser i landet i stort. Vi fick också mer pengar till andra områden och möjlighet att nå de utvecklingsmål vi satt upp även i andra provinser i landet, säger Andreas Stefansson.
Utåt sett var de öronmärkta biståndsmedlen för de fyra norra provinserna en del av Sveriges PRT-insats. Det framgår av Sveriges strategi för utvecklingssamarbete med Afghanistan för perioden 2008–2013. Alla Sidas biståndsinsatser i området hade fokus på utveckling, men i varje beslut togs också säkerhetspolitisk hänsyn. Insatserna kunde också användas i svenska politikers och diplomaters dialog med representanter för andra Nato-länder och med den afghanska regeringen.
När personal från SAK kidnappades i provinsen Wardak väster om huvudstaden Kabul år 2012 använde kidnapparna Sveriges militära engagemang som argument för aktionen. Ingen person skadades.
År 2014 trädde en ny strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Afghanistan i kraft. Då var det inte längre aktuellt att öronmärka medel för särskilt utvalda provinser eller att söka synergier mellan civila och militära insatser. Även i SAKs egen årsredovisning har öronmärkningen försvunnit.
Artikeln publicerades i Afghanistan-Nytt i oktober 2016.