Vilken minister blir bäst för världens barn?

Nuvarande biståndsminister Gunilla Carlsson (m) menar att barn gynnas av satsningar på kvinnor, utbildning och demokrati. Kent Härstedt, Socialdemokraternas talesperson i biståndsfrågor, vill att barnen prioriteras specifikt. Hur det blir – avgörs efter valet.

Hur blev ni intresserade av biståndspolitik?

Gunilla: När jag gick på gymnasiet så läste jag Anne Franks dagbok och insåg att människor dog för vår gemensamma frihet. Det gjorde att jag blev intresserad av politik.

Kent: Det var när jag som tonåring luffade runt i Asien. När jag kom hem så engagerade jag mig i svenska Unicef. Det i kombination med en väldigt färgstark Olof Palme som gjorde att man redan som barn fick veta mycket om internationella frågor.

Vilka fattiga länder, som tar emot bistånd, har ni själva besökt?

Kent: Jag har besökt kring 100 länder så det skulle vara en lång lista om jag räknade upp dem.

Gunilla: Jag har haft ett väldigt intensivt resande och framför allt till länder som vi vanligtvis inte åker på semester till. Kambodja, Afghanistan, Kongo-Kinshasa, Rwanda, Mali, Burkina Faso. Sedan också Sydafrika, Colombia, Bolivia. Det är väldigt mycket bilder och möten som etsar sig fast.

Vad har ni blivit mest gripna av under dessa besök?

Kent: I slutfasen av kriget i Irak var jag på uppdrag för Unicef. Vi besökte ett barnfängelse och familjer. Vi såg vilka fruktansvärda förhållanden man levde under. Till och med barnfängelset var plundrat och barnen var tagna till bordeller. Jag blev också väldigt gripen av ett besök i Zimbabwe där vi mötte barn som var så utmärglade och trötta att de inte orkade äta, trots att de serverades näringsgröt på en tallrik framför dem.

Gunilla: Jag minns en pojke i Kongo-Kinshasa, en tidigare barnsoldat som hade blivit demobiliserad och återanpassad. Han hade varit med om så oändligt mycket, men ville bara ha ett jobb och bygga sin egen framtid.

Vilka frågor och geografiska områden vill era två regeringsalternativ prioritera inom biståndspolitiken?

Gunilla: Vi vill fortsätta reformera biståndet så det kan göra mer nytta och nå fram. Våra insatser ska vara mer tillgängliga för de människor vi vill bistå. Sen måste vi uppmärksamma den pågående urbaniseringen som inte bara skapar nya möjligheter, utan också leder till att fler människor riskerar att utnyttjas, inte minst barn.

Kent: Våra tre partier, i de röd-gröna, är oroade över att mer och mer av biståndet flyttas till stater i områden dit vi också skickat svenska militärtrupper. Det finns en risk att det gör vår roll och vårt uppdrag otydligt. Vad gäller geografiska prioriteringar så är dagens fokus på Afrika relevant – men vi är också måna om att Asien inte glöms bort i biståndet. Hälften av jordens fattiga lever där.

Barns rättigheter är inte längre ett eget verksamhetsområde inom biståndet. Istället ska det integreras i de tre av Sverige prioriterade biståndsområdena; demokrati och mänskliga rättigheter, kvinnor och klimat. Anser ni att barns rättigheter borde vara ett prioriterat biståndsområde?

Kent: Jag tycker bestämt det. Vi har faktiskt diskuterat det i mitt parti. Vi har bland annat pratat om att smalna av svenskt bistånd, att inte vara inom precis alla olika verksamhetsområden. Vi kanske skulle försöka satsa på att bli bäst i världen på stöd till barnrättsfrågor.

Gunilla: Vi ser barns rättigheter som en del av alla våra tre prioriteringsområden. Det kanske vi inte har förklarat tillräckligt väl. Jag vill hävda att vi har stärkt arbetet med barns rättigheter eftersom vi har fokuserat mera och fångat upp dem genom arbetet med kvinnor, demokrati och mänskliga rättigheter.

Vilket är era regeringsalternativs biståndspolitiska mål avseende barn?

Gunilla: Vi styrs av millenniemålen och av det barnrättsperspektiv vi har i Sverige. Jag har specifikt prioriterat de medborgerliga och politiska rättigheterna, i vilka barns rättigheter är en viktig del.

Kent: Egentligen borde allt bistånd ha ett barnperspektiv. När barn inte får leka, inte får tillräckligt med näring och ingen hälsovård så underminerar det ett lands framtid. De här människorna har rätt till ett bra liv. Det är också en nationalekonomisk förlust om man inte satsar på barn.

FN:s barnkommitté anser att Sverige borde ta större hänsyn till barns rättigheter inom biståndet. Kritiken framfördes redan 2007, men inget har gjorts för att komma tillrätta med problemet. Vad tänker ni göra åt det?

Kent: Det finns flera saker man kan göra: annorlunda ekonomiska prioriteringar, nya direktiv till myndigheter och en omformulering av målen för svenskt bistånd.

Gunilla: Vi tror att man når de mindre barnen bäst genom att jobba med kvinnor och kvinnors rättigheter. Inom ramen för vår demokratisatsning försöker vi även skapa större delaktighet för unga tonåringar.

Vilken är den största skillnaden mellan era regeringsalternativ när det gäller barns rättigheter?

Gunilla: Det råder inte så stora skillnader. Däremot kan jag tänka mig att oppositionen skulle kunna komma upp med något piggt program som pekar på en lucka som de ser, när jag då försöker täcka det hela mer generellt.

Kent: Den sittande regeringen har kraftigt dränerat resurserna till enskilda organisationer. Vi vill stärka det stödet. Vi ser också att de har urlakat informationsanslaget till dessa organisationer. Ska man jobba med barnrättsfrågor, i Sverige och i världen, så måste man ha resurser att tala om för människor vad man gör för någonting med biståndspengarna.

Sverige avsätter varje år närmare 30 miljoner kronor till bistånd. Varför talas det så lite om vad pengarna används till – och så mycket om misslyckade projekt och korruption?

Gunilla: Jag tror att det har varit sunt för biståndsdebatten att problem och korruption också uppmärksammats. Att diskussionen inte varit lika konkret om vad pengarna används till, tror jag beror på ett gammalt synsätt där biståndets volym varit det centrala. Jag vill gärna prata innehåll också.

Kent: Jag tror att många är riktigt, riktigt trötta på att man alltid får höra det dåliga, men aldrig det bra. Jag tror att det hänger ihop med att biståndet tillhör förtroendebranschen, men vi som jobbar med bistånd tycker många gånger att det negativa blir väldigt oproportionerligt.

Det finns olika åsikter om ifall bistånd som går direkt till andra stater ska villkoras. Är du för eller emot det?

Gunilla: Jag tillhör dem som tycker att vi ska ställa tuffare krav och vara mycket tydligare.

Kent: Jag tycker inte heller att vi ska inte lämna ut bistånd till det ena eller andra utan att ha kriterier, som att vi vill att det ska satsas på det ena eller andra.

Något som gör biståndspolitiken mer komplicerad än tidigare är att mer bistånd går via EU och multilaterala organisationer som FN. Hur vill era regeringsalternativ påverka dessa organisationer att fokusera mer på barns rättigheter?

Gunilla: Dels väljer vi själva vilka multilaterala organisationer vi vill jobba med. Vi är en av de största givarna till Unicef. Och jag tror ju på konkurrens, så sedan jag tillträdde har vi ökat vårt engagemang också med Save the Children International.

Kent: Jag tycker att det borde bli tydligare för svenska skattebetalare hur vi faktiskt använder vårt bistånd inom de här organen.

Varför ställer inte Sverige, som Norge, krav på hur dessa pengar ska användas?

Gunilla: Det skulle vara förödande för till exempel Unicef, FN:s barnfond, om alla givare ville öronmärka sina pengar. Det behövs pålitliga givare för det allmänna stödet. Vi i Sverige har valt att stå för en viktig del av det, även om det är väldigt otacksamt att finansiera. De allra flesta vill öronmärka för att kunna säga att just deras land är bäst på att jobba för till exempel flickors rätt att gå i skola.

Kent: Jag tycker att vi är väldigt tydliga på vad vi vill prioritera och vad vi driver för frågor. Jag har själv suttit med på styrelsemötena på Unicef i New York och jag vill inte säga att det är in blanco-checkar som vi delar ut.

Vilken roll spelar svenska frivilligorganisationer, som Rädda Barnen, för att lyfta barns rättigheter inom biståndet?

Kent: De har en väldigt viktig roll. Barnrättsorganisationer kan på ett sätt som aldrig en svensk myndighet eller regering kan, samtala med svenska folket om barnrättsfrågor.

Gunilla: Sverige är på flera sätt ett föregångsland när det gäller barnets rättigheter. Därför fyller Sverige en viktig funktion som pådrivare i den internationella diskussionen kring bistånd. Här fyller också svenska enskilda organisationer en mycket viktig roll.

Om du blir biståndsminister efter valet vad är det första du tänker göra för att gynna barnets rättigheter inom biståndet?

Gunilla: För det första kommer jag att fortsätta stärka demokrati- och rättighetstänkandet inom biståndet och titta på hur vi internationellt kan stärka synen på barns rättigheter. För det andra vill jag engagera mig mer runt urbaniseringens utmaningar med allt fler yngre i världen och vad det betyder för ungdomars förutsättningar och deltagande i de samhällen de växer upp i.

Kent: Jag vill göra en satsning på att lyfta fram barns rättigheter på ett mycket tydligare sätt.

Fakta/Kent Härstedt

Namn: Kent Härstedt

Ålder: 45 år

Yrke: Riksdagsledamot (s)

Familj: Singel, pappa till Joel 8 år

Bakgrund: Utbildad underskötare, studerat statskunskap, varit sakkunnig på UD, skribent, ordförande i Svenska Unicef 1999-2005, har en rad styrelseuppdrag. Sitter bland annat i SIDA:s och Svenska Institutets insynsråd.

Mest stolt över: Min son. När det gäller världsliga ting så är det att jag blev invald i riksdagen på personröster 1998 – det gav mig ett starkt mandat.

Största misstag: Jag har gjort många, kanske att jag inte läste mer på universitetet.

Blir glad av: Positiva och generösa människor.

Mest rädd för: Att något ska hända min son.

Läser just nu: Vinnaren står ensam, av Paulo Coelho, och Munken som sålde sin Ferrari (talbok), Robin Sharma

Person jag skulle vilja träffa: Det vore kul att sitta och samtala med Barack Obama.

Något vi inte visste: Är judotränare och ordförande i Svenska Judoförbundet.

Fakta/Gunilla Carlsson

Namn: Gunilla Carlsson

Ålder: 47 år

Yrke: Biståndsminister (M).

Familj: Dotter och sambo

Bakgrund: Arbetat som revisor, EU-parlamentariker, riksdagsledamot och förste vice ordförande i moderaterna

Mest stolt över: Min dotter.

Största misstag: Försöka lära av dem alla men minns inga särskilda.

Blir glad av: Människor.

Mest rädd för: Att det ska hända min familj något.

Läser just nu: Skärgårdsstiftelsens årliga, vackra bilderbok.

Person jag skulle vilja träffa: Träffar så många intressanta personer varje dag. Skulle helst vilja kunna prata med min pappa, som tyvärr dog alltför tidigt.

Något vi inte visste: En gång distriktsmästare i längdhopp.

Publicerad i tidningen Barn 2/2010