Tvingas leva som flykting

12-årige Salamos familj har i alla tider levt ett fritt och rörligt liv som nomader i Västsaharas öknar. Salamo själv har dock aldrig fått chans att uppleva det fria kringvandrande livet. Han har istället tvingats växa upp i ett fattigt flyktingläger, eftersom grannlandet Marocko ockuperat en stor del av hans hemland Västsahara.

Med ett tjut kastar sig Salamo utför sanddynen. Han slår en volt i luften och landar med en duns på rygg i den mjuka sanden. Nedanför dynen breder sig världens största öken ut sig, Saharaöken. Uppe på toppen står Salamos lillebror Biw och deras kusin Chej. De tittar ut över den plats där de vuxit upp, flyktinglägret El Ausserd.

El Ausserd sträcker ut sig över en stor yta i öknen. Det går inte att se slutet på det. Här lever över 40 000 västsahariska flyktingar. Många av dem har levt här sedan 1976 då de flydde från de marockanska soldater som ockuperade deras land. Andra, som Salamo, hans bror, kusin och deras mammor, har aldrig sett sitt eget land.

Levde som nomader

De enda de vet om Västsahara har de fått höra från de äldre i lägret, som Salamos morfar till exempel. Han heter Mami Mohammed Sidele, är 74 år och är ledare för nästan 6 000 nomader. När han växte upp var Västsahara en spansk koloni strax söder om Marocko. I spanska Sahara ingick Saguia El Hamra y Rio de Oro.

Mami var liksom sina förfäder nomad. Han vandrade med sin familj genom öknen med dromedarer som transportmedel och turbaner som skydd mot solen. De handlade med andra nomader från de områden som idag är länderna Mali, Marocko, Mauretanien, Niger och Algeriet.

När Mami blev äldre valdes han till stamhövding och fick sitta med i de fyrtios råd som styr de västsahariska nomadstammarna. Tillsammans beslöt de att Västsahara skulle bli ett fritt land precis som länderna runt omkring.

Tvingades fly

När Spanien lämnade Västsahara 1975 blev landet ockuperat av Marocko och tiotusentals människor flydde till Algeriet. Mami och hans familj fanns bland dem. Flyktingarna slog upp fyra läger utanför staden Tindouf i södra Algeriet. Under många år pågick ett krig mellan den västsahariska gerillan Polisario Front och Marocko, men 1991 skrev de på en vapenvila.

FN har föreslagit att Västsahara ska bli en del av Marocko, men det fnyser både Salamo och hans morfar Mami åt.

– Jag vill inte bo i Marocko, säger Salamo. Jag vill att vi ska ha vårt eget land.

Trött på att bo i läger

Salamo är trött på att bo i lägret. Det händer inget. Människorna lever på nödhjälp från FN och internationella biståndsorganisationer. Förutom skolan finns det inte så mycket att göra.

För två år sedan bodde han under ett års tid med Mami och mormor, Kaltum, i de områden av Västsahara som inte är ockuperat av Marocko. Polisario kallar området för det befriade. Salamo tyckte det var mycket roligare där.

– Mina släktingar i det befriade området har dromedarer som går fritt i öknen, och massor av getter, säger han. Jag gick i skolan i byn Tifariti. Det var precis som här, samma ämnen och lektioner.

– Det finns massor av farliga ormar där ute också. Jag tror faktiskt att vi såg en varje dag när vi lekte. En gång kom det en ringlande mitt ibland oss. Vi blev livrädda och skrek. Vi sprang in och gömde oss i tältet, men då kom en gammal man med två käppar och lyfte bort dem. Och så finns det en ökenkatt som sägs ha ätit upp folk, men den har jag aldrig sett.

Såg aldrig muren

Västsahara ligger vid Afrikas Atlantkust. Naturen är mer bergig och lite grönare än öknen i Algeriet. Det är inte heller lika varmt som i öknen. Salamo blir nästan lite drömmande när han talar om hur det ser ut. Det är bara en sak som han ångrar att han inte gjorde det år han levde som nomad. Han besökte aldrig den marockanska muren.

Under 80-talets krig mellan Polisario Front och Marocko byggde marockanerna en mur rakt genom Västsahara för att dela landet mellan det område som Marocko kontrollerar och det område som Polisario kallar för det befriade. Muren är 220 mil lång och bevakas av 160 000 marockanska soldater.

– Det ligger så många minor framför muren att man måste ha kikare för att se den, men min mamma har berättat att hon såg en marockansk soldat som skakade en matta.

Olidlig hetta

Salamo springer iväg för att leka mer med Biw och Chej. Salamo och Biw bor med sina föräldrar i ett litet lerhus med ett rum, en inmurad gård med ett litet kök och ett stort beduintält. När lägrena först blev till i slutet av 70-talet bestod de av beduintält, men nu har nästan alla familjer byggt varsitt lerhus också. De är svalare när solen är som varmast.

På sommaren blir det över 50 grader i skuggan, men även resten av året är hettan nästan olidlig mitt på dagen. Alla barn i lägrena går i skolan på förmiddagen och några timmar på eftermiddagen. Mitt på dagen får de äta och vila hemma. Det är först på kvällen när solen nästan har gått ner som barnen kommer ut och leker.

Plötsligt förvandlas det öde lägret till en stor lekplats. Öknen mellan husen sjuder av liv. Barn som spelar fotboll, leker tafatt, hoppar hopprep eller slår kullerbyttor i sanden. När solen gått ner och bara stjärnorna och månen lyser upp natthimlen äter de och gör läxor.

Soldriven tv

En del familjer, som Salamos, har solceller som de kopplar till ett bilbatteri på dagen. På natten ger batteriet ström åt lampor och radio- och TV-apparater. Salamo äger till och med en videofilm. Det är Zorro, men han kan inte titta på den så ofta eftersom det inte finns så många videoapparater i lägret.

Videofilmen, ett par leksaksbilar och solcellerna är presenter från en familj i Extramadura, i Spanien. Salamo har bott hos dem under två somrar. Han visar ett fotoalbum. På en bild sitter han i familjens swimmingpool.

– Första gången jag hoppade i poolen sjönk jag ner under vattnet, skrattar han. Jag kunde ju inte simma, men jag lärde mig snabbt. Havet gillar jag inte för det känns som att det ska äta upp mig. Jag blir rädd för vågorna.

Får åka till Europa

Varje sommar får tusentals barn i lägrena åka och bo hos en familj någonstans i Europa. Tanken är att barnen ska få se något annat än öken och berätta för omvärlden om situationen i Västsahara.

Bara till Spanien åker det 9 000 barn. Kravet är att barnen ska vara mellan 10 och 12 år. I år är det sista gången som Salamo får åka. Sedan ska han gå på internatskola i Algeriet.

– Men jag vill hellre stanna i Spanien och gå i skolan där. Algeriet är tråkigt. I Spanien finns det mycket mer att göra.

Hoppas få chansen

Salamo visar bilder på födelsedagskalas, vandring i spanska berg, hur han leker med radiostyrda bilar och är på museum. Han ser rundare ut, som han har ätit mer. Nödhjälpen i lägrena räcker knappt till alla. Kläderna får de från olika hjälporganisationer. I Spanien har Salamo fått både kläder och leksaker från sin fosterfamilj.

Fosterfamiljen har kommit till lägret och träffat Salamos riktiga familj och sett hur de bor. Det finns fosterfamiljer som har tagit sig an barn och låtit dem bo kvar hos dem medan de gått klart högstadiet och gymnasiet. Det är det som Salamo hoppas. Även om skolan i Algeriet är bra är ett par år i Europa en jättechans och ett stort äventyr för ett barn från ett flyktingläger i Saharaöknen.

Fakta om Den demokratiska Republiken Västsahara – Afrikas koloni

Historia: Ända sedan slutet av 1400-talet har europeiska handelsmän intresserat sig för den nordvästrafrikanska kusten för att säkra sina handelsvägar. I mitten av 1800-talet blev Rio de Oro-området och Seguia al-Hamra (som tillsammans kallades Spanka Sahara) spanska kolonier efter avtal med lokala stammar i området. 1976 drog sig spanjorerna tillbaka och Västsahara utropades som stat av befrielserörelsen Polisario.

Idag är Västsahara erkänt av 75 andra länder i världen, men är ändå till stora delar fortfarande ockuperat av Marocko. Inget land i Europa eller Nordamerika har erkänt landet.

Marocko hävdar att Västsahara historiskt tillhör Marocko, men den internationella domstolen i Haag bestämde 1975 att varken Marocko eller Mauretanien har rätt till Västsahara. Landet har ett av världens rikaste fiskevatten och stora olje- och fosfatfyndigheter. När Spanien lämnade Västsahara lovade man folket att de skulle få rösta om landets framtid. Detta har sedan FN lovat också, men 28 år senare har den utlovade folkomröstningen fortfarande inte hållits.

Befolkning: Ingen vet säkert, men i flyktinglägrena bor ungefär 165 000 personer och i det ockuperade området ca. 50 000 personer. Utöver dem finns det tusentals västsaharier som lever som nomader.

I det ockuperade området bor även 200 000 marockaner och 160 000 marockanska soldater. Innan 1976 bodde ingen marockan i området.

Huvudstad: El Aaiún. Ligger i det ockuperade området.

Valuta: I flyktinglägren finns knappt pengar, men när de används är algeriska dinarer det vanliga. I det ockuperade området använder de marockanska dirham.

Språk: Den arabiska dialekten Hassania, som även talas i Mauretanien. Många talar även spanska.

Folkgrupper: Folket är av arabiskt och afrikanskt ursprung.

Religion: Islam. Befolkningen är sunnimuslimer

Läskunnighet: Över 90 procent.

Publicerad i Lyckoslanten 1/2004