”Om de kan ta hand om hönsen klarar de sig”

Christine Nakimuli, 39 år, aidssjuk mamma till fyra barn, bland annat dottern Cathaline, 10 år. De bor utanför staden Luwero, norr om Kampala, i Uganda, och lever på inkomsterna från Christines hönsfarm med 102 höns.

“Jag testade mig 1992, när min man blev sjuk. Han testade sig aldrig, men dog 1993. Jag tror det var aids. Jag är hiv-positiv. I början var jag sjuk och svag, men när jag och de andra smittade i byn fick rådgivning kände jag mig bättre. Jag vill inte tala om hur jag mår. Vi ska alla dö för eller senare, varför ska jag tänka på det? Då blir livet för kort. När jag har tid över skriver jag ner mina minnen till mina barn. Det är viktigt för då kan de minnas mig bättre när jag har gått bort. Sedan jag skrev min första minnesbok, till min systerdotter Aida, har det blivit lättare.

Jag har precis avslutat Cathalines bok och börjat på min tredje. Mina barn förstår varför jag är sjuk. Vi har talat om det, så det är bra. De är också med när jag får rådgivning, och så får de vara med när jag tar hand om mina hönor. Om de kan ta hand om hönorna när jag är borta har de något att leva på. Det viktigaste är att de studerar. Med en bra utbildning kan man gå vidare i livet. Utbildning är något bra. Själv hann jag aldrig gå mer än till sjätte klass för vi tvingades fly ut i skogen när kriget började i slutet av sjuttiotalet. När kriget var slut hade pappa blivit sjuk och jag fick ta hand om honom istället för att gå i skolan. Det var synd för jag gillade skolan. Vem som ska ta hand om barnen när jag har gått bort? Det får mina bröder göra, men de har inte testat sig så jag vet inte om de kommer att leva så länge de heller. Det bästa vore om Cathaline kunde bli sjuksköterska eller läkare så att hon kan ta hand om sjuka, som jag själv och andra som har aids eller andra farliga sjukdomar. Vi har inga sjuksköterskor här ute.

Cathalines favoritämne är engelska och hon gillar att dansa och sjunga. Hon är med i skolkören. Vill hon bli dansös eller sångerska istället för sjuksköterska får hon det. Hon får bli vad hon vill, men det viktigaste är att hon går klart skolan. Det bästa vore om hon kunde få gå på en internatskola där någon tog hand om henne och hon fick studera i fred. Här hinner hon inte för att det är så mycket annat att göra, som att hjälpa mig med syskonen, mina föräldrar, hönorna och så.”

Publicerad i Amelia 18/2004