Freden ökar kraven på ett fungerande samhälle

Efter elva år av krig i Burundi tycks fred vara möjligt. Barnsoldater avväpnas och flyktingar återvänder hem, men situationen är instabil. Kriget pågår än, i oktober är det val och med fred kommer krav på en fungerande demokrati med utbildning, sjukvård och sysselsättning åt så många som möjligt.

SarafinNdikumana, 28, ser trött och sliten ut. Hon har inte ätit ordentligt på flera dagar. Hon håller hårt om döttrar Salvantja, 10, och Rose, 6. Deras kläder är smutsiga och de få ägodelar de hade blev de bestulna på när de lämnade flyktingkaravannen vid gränsen till Tanzania.

De tre kom med årets första flyktingkonvoj från Tanzania och fick sedan skjuts söderut till den lilla staden Ruyigi, i östra Burundi, inte långt från Sarafins hemby. I Ruyigi har de fått stanna ett par dagar i ett tillfälligt flyktingläger där blå presenningar skyddar mot väder och vind.

Till föräldrarnas hus

Salvantjas och Roses pappa har dött i kriget. Sarafin flydde till Tanzania, med sina föräldrar och sina barn, 1999. Föräldrarna dog i lägret.

– Jag ska ta mig hem till mina föräldrars hus, säger Sarafin. Min bror lever där nu, men jag vet inte om han kommer att låta mig dela marken med honom. Vill han inte det får jag tigga. Jag måste ju ha mat till barnen.

I Burundi har inte kvinnor någon ägande- eller arvsrätt. Sarafin kan därför inte heller göra anspråk på sin mans land. I och med att flyktingarna återvänder står det också allt mer klart att bara för släkten tagit hand om gården innebär det inte att den tänker dela med sig.

Många av de återvändande flyktingarna har dessutom varit på flykt sedan 1972. Efter trettio års frånvaro från sin mark kan en burundisk man inte heller längre hävda sin rätt till sin mark.

– Markfrågan är kanske det största problemet när flyktingarna kommer tillbaka, säger Bernard Ntwari, på FN:s flyktingordan UNHCR i Burundi. Vi håller på att genomföra flera landmätningar. Vi diskuterar även med regeringen hur vi ska kunna lösa problemet. Andra problem är utbildning och sysselsättning. De flesta som återvänder är unga och vill få ut något av livet.

Barnsoldater avväpnas

Det gäller i hög grad de barnsoldater som Burundis regering och före detta rebellgrupper håller på att avväpna. Idn om att avväpna barnsoldaterna var regeringens, men de har fått hjälp av  av FN:s barnfond UNICEF.

– Vi har fått arbeta i två år för att komma så här långt, säger Ushari Khalil, på UNICEF i Burundi. Det viktiga i Burundi är att hela processen drivs och sköts av inhemska aktörer. Det är unikt. Annars brukar internationella organisationer vara inblandade.

UNICEF står för det finansiella stödet. Liksom flyktingarna ska barnsoldaterna återintegreras i samhället. Barnsoldaterna kommer att få ekonomiskt stöd till skolgång under 18 månader, träffa psykologer regelbundet och de med speciella problem som sjukdom eller handikapp får extra stöd.

För flera av barnen har våld varit en del av vardagen under många år. Får de ingen utbildning eller någon sysselsättning är risken stor att de åter tar till våld. Vapen finns det gott om och brottsligheten är utbredd.

”Armén gav mig mat”

– Jag gick med i armén när jag var 12 år, säger Emmanuel Yamuremye, 17, och före detta barnsoldat.

– Vi hade ingen mat hemma. Armén gav mig mat och sysselsättning. Nu vill jag jobba på åkern och kanske utbilda mig till något, men jag kan inte läsa. Jag har aldrig gått i skolan.

Hans mamma, Joséphine Mibwro, är glad över att få sin tillbaka, men hon inser vilka utmaningar de står inför.

– Han respekterar mig inte och hjälper inte till där hemma, säger Joséphine. Det är svårt med det psykiska och sociala problemen. Hur ska vi någonsin få dem mänskliga igen?

Emmanuel var en av de första barnsoldaterna att avväpnas i landet. Det skedde med pompa och stått, i februari i år. Representanter från FN, den afrikanska unionens fredsstyrkor, pressen och enskilda organisationer bjöds in att se på när 29 barnsoldater lämnade militären för att resa hem.

Nyinköpta kläder

Med fallskärmsjägare i givvakt och iklädda nyinköpta civila kläder kunde de unga pojkarna höra befälhavaren för Burundis första militärregion förklara att pojkarna deltagande i kriget var ett stort misstag:

– Burundis regering är delvis ansvarig för att det finns barnsoldater. Därför är det bra att också regeringen och vi inom armén tar vårt ansvar för att hjälpa barnen att återvända hem. Krig ska inte bekämpas mellan barn, utan mellan vuxna. Ni ska studera. Inga barn kommer någonsin att tas emot av den burundiska armén igen.

Emmanuels, Sarafins och hela Burundis framtid är dock ytterst osäker. Ju fler flyktingar och avväpnade barn och vuxna som återvänder hem desto större blir kraven på demokrati och krafttag mot fattigdomen.

Kriget pågår fortfarande, om än i mindre skalan än tidigare. När barnsoldaterna lämnar avväpningsceremonin för att återvända till sina hembyar passerar deras buss huvudstadens krigsdrabbade förorter med sönderbombade marknader, taggtrådsbeklädda vägspärrar med hålögda och trötta soldater och poliser.

I kullarna kring Bujumbura gömmer sig den sista rebellstyrkan. Förorterna spärras av varje natt och utegångsförbud är en del av vardagen. Många anser att landet är långt ifrån redo för val i oktober, men en demokratiskt vald regering kan få det mandat som krävs för att försöka lösa landets problem.

Det internationella samfundet har lärt sig läxan från grannlandet Rwanda. FN:S säkerhetsråd beslutade i maj att skicka en fredsbevarande styrka på 5 650 man till Burundi för att stärka den bräckliga freden.

Fakta

Sedan 1994 har Afrika, söder om Sahara, drabbats av 21 konflikter, varav fyra med fler än 800 000 döda. Kriget i Burundi har skördat över 300 000 offer sedan det började 1993, när tutsirebeller mördade landets första fritt valda president, en hutu. Den tutsikontrollerade armén tog makten och flera huturebellgrupper inledde ett inbördeskrig. Landet har dock drabbats av ett flertal konlikter innan dess och har egentligen aldrig haft en bestående fred, sedan kolonialmakten Belgien lämnade landet 1962.

År 2001 enades flera av de stridande parterna om eldupphör och att en övergångsregering med representanter för flera partier skulle styra landet fram till årets val. I november förra året anslöt sig även den största rebellgruppen, FDD, till överenskommelsen, men i början av maj rapporterades det från Burundi att FDD lämnat regeringen och parlamentet med motiveringen att de stora politiska partierna inte bidrar till fred i landet.

En mindre grupp, FNL, bekämpar fortfarande regeringen. Deras krav för att lägga ner vapnen är att tutsierna i regeringen avgår och ställs inför rätta för de brott som ledde fram till kriget 1993.

Källor: UNHCR och UNCEF

Publicerad i Världshorisont 2/2004